Åren som gick...

I kväll är de nog en reflektion av de förgångna som upptar mina tankar, att jag har funnit min livskamrat har fått mig att hinna stanna upp i livet emellanåt och tänka på de som har varit, men även på den ljusa framtiden. Kanske jag vågar tänka igenom vad som har hänt, fråga varför och veta att jag kan dela det med någon som har sunda svar på de mesta. Att hitta en kärlek som inte bara bygger på kärlek utan tillit och förtroende, är väl det ultimata förhållandet. Och en mening med de hela. Självklart har jag mina fina vänner omkring mig, som idag är väl utvalda av omsorg. Jag går allt som oftare till kyrkan idag, de var en plats jag förr sällan besökte mer än Allhelgona helgen. Kyrkan var mer för ögats fröjd då, vackrare byggnader av sten ibland av trä, går ju inte att behaga. Nu har jag visserligen min fina där som håller tänkvärda predikan, alltså har kyrkans innehåll kommit mig närmare. Och då öppnas en annan syn på livet. När jag idag tände ljuset, så kom jag åter till att be för Mamma, syster och sonen. Och för mitt egna liv och välgång. Varför ber jag för Mamma? Jag bör ju veta att hon har de bra idag, omhändertagen och fri på smärtor hon bar. Jag har aldrig bett för min Far, han som lever med sina våndor och i sitt hat. Varför vet jag inte, men jag tänker på honom som oftast i de stunderna han lärde mig något. I skogen då vi hugg ned björkar och annat brännbart, de var oftast en tävlan om vem som var värst och bäst med motorsågen. Jag fick bygga jakttorn och följa med på nattvak på både hare och räv, oftast i månskensnätter och snön gnistrade vackert på åkrarna och skogsbrynen var sagolika. Hjulastaren backade jag in i ett trångt garage galant vid tioårsåldern. Han lärde mig att slamma väggar med sleven, och murar upp husgrundar. Jag slet som ett djur, för att få ett endaste ord i uppskattning. Nej de var omöjligt, kärlek gick inte att få, de vara bara att ge och ge. Jag var sexton år när jag flyttade hemifrån, de var en befrielse. Jag har också utnyttjat min Far, då vi byggde vårt vackra hus, visade han även då sina kunskaper och jag fattade då att de var en dröm för han att vara inom byggbranschen. Men han tog de till sig i sin fritid istället, kanske därför de har varit en extra morot för mig att söka till den jag är idag, vem vet! Min Mamma var av en annan kaliber, ibland väldigt explosiv om hon så att säga låg i rätt mynning och det rätta skottet skulle in. Då var hon fullträffbar. Emellanåt vilar vapnet, och då har hanen klickat sig an mot lösa patroner. Tyvärr var de sista 20 åren väldigt passiva ist för aktiva mentalt. Hur kände Mamma sig när hon de sista tre dagarna fick komma hem från 8 månaders kämpande mot döden på sjukhuset mot sin cancer. All hopp var ute och hon ville sluta sina sista dagar hemma med hjälp av syster och Far omkring sig. Tyvärr var jag inte alls med på de hela, jag fanns till för Albin som genomgick sina sista operationer. De var dagen innan midsommar 2006, glasvarandan var som alltid i sin vackraste blomsterprakt av änglatrumpeter, pelargoner och alla dessa dofter. Bordet stod mitt i allt, jag ser mamma, Carin och pappa runt de. Benen på mamma börja domna bort, blånar och bli kalla. Hur tänker man då som har jobbat inom sjukvården nästan hela sitt liv, och sett de gamla möta döden på samma sett. Huvudet är i sina sinnesfulla bruk på Mor ända in i slutet. Kan vi någonsin tänka oss in i detta. Eller var de bara skönt att få avsluta... De är en fundering jag fick idag efter alla år. Midsommarafton År 2003 var både slutet och en ny början på livet. Jag vet att du trodde på något, och jag känner att de är skönt att vi har vår kontakt genom att vart jag än idag befinner mig i kyrkliga rum, så tänder jag vårt lilla ljus, bara för Dig.

Good evning gött fölks!

Är ni sugna på att läsa lite upplevelser! Hör och häpna, här kommer gårdagens bravader. Jag ska inget snuskprata, så ni som trodde de kan gå vidare. Utan här är de lite mer allvarsamt. Alltså de här med Healing och grejer, de är kul om man är på humör och är mottaglig. Jag var de för ca 15 år sedan, då var jag ung, oerfaren och väldigt mottaglig. Alltså, jag säger inte att de inte funkar, de gjorde de då. Och med ren förskräckelse så slog allt in. Jag var väldigt skeptisk till de innan, men jag fick allt ändra mina tankar till dem. Efter dem när allt hade slagit in, så lunkade livet på och jag konverterade mig och blev lesbisk. Sedan har jag inte haft behov att veta hur livet skulle bli, utan de har varit en gåva varje dag att vakna upp och veta att jag faktiskt är den jag är, och de är jag stolt över. Men så landade jag i farten med en arbetslöshet och attans oxå en bruten handled på de. De kom allt på en gång, någon mening var de med de oxå. Jag fick många funderingar på framtiden, jobb och ansvar över de jag har. De måste hända något. Jag har under mina lata dagar på tre månader fått en del gjort, allt kan jag inte berätta, för då blir de så mycket att läsa för er. Men jag ska säga att under all velig tid så ville jag få klart för mig med vad jag ska ta mig an här näst. Så de blev att söka upp en livscoach, så jag få klart för alla om vad jag vill göra. Så jag skrev en kväll till fröken som såg väldigt bra ut, så där slog alla meningar om att INTE de yttre betyder något, för mig gjorde de. Hon såg seriös ut, som bara den. Okey, två veckor efter sätter jag mig i bilen och drar till Kungsängen, de ligger långt bort som fan. Men jag tänkte som så, de bästa är dom som oftast är långt till, och så fick de bli. Jag körde ju lite vilse så klart, men var framme en timme för tidigt. Jag sms: ade och frågade om jag fick uppta hennes dyrbara tid och komma lite tidigare? -kom nu, fick jag till svar. Jag kom upp på en Herrgårdsliknande gård, med spritputsade hus, och slät putsade knutar. Fint som sjutton. Gammalt och genuint lockar ju mig, helst med mycket sten och puts. In kommer jag till en fräsch dam, i sina sämre år. Hon hälsar mig välkommen och bjuder ner mig till ett bord med ett glas vatten och snytnäsdukar. Alltså inredningen fick mig att gå loss, de var de bohemaste jag har sett. Träbjälkar i taket, kamin vid murstocken. Trägolv som var såpa skurna. Träbalkar utlagda upp till en övervåning. Snyggt kakelklätt kök, där inte en fog gick fel. Tror ni fan jag kunde slappna av! Inte, jag satt bara och njöt av all inredning. Mitt i rummet stod britsen, den som skulle rena mig från energi. Jag tänkte att jag inte ska berätta så mycket för henne, utan de ska få komma från personen som ska utvisa mina vägar. Och då tog hon fram ett frågeformulär, och rabblade upp en massa frågor. Suck, där tappade jag ju den andliga som jag hoppades på. De gjorde ju inte hon för 15 år sedan, hon kände minsann allt vad som för sig gick inom mig. Jag svarade, och vi kom ju fram ganska snart om vad jag ville göra, lite fusk tycker jag! Men hur som så gjorde vi den där tjocka pappersbunten på en halvtimme. Lite nyfiket så tänkte jag, -vad händer nu? Jo, då tog hon fram den där kortleken, som jag mest förknippar med spåkärringar på marknader. Amen vad sjutton!! Var de inte roligare än så här? De var änglarna hon skulle fråga, okey då. Jag hänger på. Hon slängde upp ett kort som jag inte fattade ett dugg med, de var energier hit och dit. Nästa kort skulle tas fram, hon bläddrade länge och slarvigt, halva leken vart de åt gången. Till slut kom de ett kort, med en kvinna på, den var minsann POWER. Nu kände jag hur andarna talade till mig, fan vad Nice. Och jag vart ju nyfiken på hur ordagrant de betydde. Hon gav mig kortet och sa -läs här. Men vad sjutton, de står ju på engelska!! Jag är inte så bra på engelska sa jag, du får översätta! Mm, hmmm, jag är inte heller så bra sa hon!! Men vad fasen, tänkte jag! Något ska du väl göra för den peng och tid jag tar mig till. Hur som så fick vi sitta där och gissa oss till mina bästa fördelar? Luften gick ur mig och hon kände sig frustrerad. Asch, ska vi inte healer lite säger hon? Jo visst sa jag, och ett hopp tändes igen. Hon ville att jag skulle ta av mig mobil och all elektriskt som fanns på min kropp. Så fän heller att jag tar av mig mina hörapparater sa jag, de går bara inte. Jag blir ju helt utlämnad då. Jag vill ju höra allt. Okey, de fick gå för den här gången. Jag lade mig på britsen, och hon svepte över mig filten, de kändes helt ok. Nu skulle de ju äntligen ske. Hon gick på toa och lämnade mig kvar, jag hörde att hon spolade och kom sedan ut. Jaja, alla kan ju bli nödiga i stundens heta. Sedan satte hon sig bakom mig, och healingen var fullt igång. Alltså man ligger ju och känner efter vad som skall hända, jag var fullt upptagen med att beundra takbjälkarna, takkronan som hängde där uppe till ingen nytta. Elkontakterna var inte i kopplade och jag funderade hur de skulle få ihop de där! Tills jag kände att som att hon drog i håret, längst upp. De strålade uppåt som sjutton. Sedan när hon var klar, så frågade jag om hon satt och drog mig i håret? Nej, de var energierna som gick ut. Jaha, vad ska man svara på de! Vi återgick till bordet, med de oanvända snytnäsdukarna och en upp druket glas vatten. Jag kan inte hjälpa dig så mycket mer, sa hon. Nej jag förstår, och jag vet vad jag nu ska satsa på, sa jag. Jag bara kör, och de tyckte hon att jag skulle absolut göra. Jag betalade och åkte hemåt igen, känsla var hokus pokus... och femhundra riksdaler fattigare. Jag säger inte att de alltid är dåligt, de är värt ett försök om man inga andra vägar hittar. Jag är öppen och för länge sedan funkade de på mig, men denna gång var jag inte alls mottaglig. Så var de med de… Tack för att ni läste ett nedslag i Annas liv!

Hemlängtan för en kort stund...

De är kväller i Fruängen och julbelysningen har äntligen kommit upp på sin plats, endast 6 dagar kvar innan julaftonen. Bättre sent än aldrig. De är ett bestyr som sonen har tagit över, de är hans last varje år att sätta den på plats. Jag vet inte vad som hände, men slingan räckte typ bara till en tredjedel i år. Inte visste jag att sladdar krymper en meter för varje år. Kanske om ett par år, så får jag vara glad om den ens hänger i hallen i en påse. Jaja. Mor pysslar och sonen är duktig, man ska inte klaga. Ett samtal ik gick iväg per Tel, jag pratade med Göran från mitt hjärtas trakter, alltså Småland. Långt ner i Mörlunda bor han, jag fick en otrolig hemlängtan då han pratade om sin gård, hur han imörra skulle till skoga och ta sig an lite vindfäller och frötaller... Åh, dialekten, smålänskan, en gammal mans röst som berättar en stor del av hans historiska leverne. Jag minns han som barn och de är säkert 25 år sedan jag såg han sen sist. Minnen, dofter, känslor kommer fram, ja jag får hemlängtan då. Och de var jobb här i Stockholm som han ville ha hjälp med, hans barn som jag själv har vuxit upp med i Vimmerby, till dem ska jag idag hjälpa med att installera kamin i radhus i finare delar av stan. Jag botar min hemlängtan med yrkeskunskap och stolthet, de ena ger de andra. Vem vet, kanske jag en dag sitter som far i stuga hemma i Småland och tänker tillbaka på tiden i Sth, brasan tänd, och mörker överallt utomhus, böckerna uppstaplade dem som jag inte hann läsa i mina arbetsår, tänker då på slitet, nyfikenheten, kärleken och stoltheten som jag faktiskt kan känna över mig själv. Tiden har varit den de har varit, varje steg jag har tagit, har inte varit helt genomtänkt alla gånger. De var djärva satsningar jag gjorde några gånger hitintills. Men inget jag ångrar, absolut inte. Lite risker får man ta, och dom tar jag allteftersom varje dag. Livet har förändrats till de jag inget visste om, imorgon är de 12 år sedan jag födde min Albin, då såg livet helt annorlunda ut. På en helt annan plats, på helt andra livsvillkor. 12 år har gått så fort, Albin blir större och jag mindre. Jag tror nämligen att hormonerna har satts igång på mig ik, de är en känsla av svettningar, oro, lycka, kreativitet och en jakt på det sista rycket som sätter hjärnan sin spratt. Nu eller aldrig, jag ser när min älskade son blir en yngre man både kroppsligt och tänkandet. Bästa att börja gallopera lite lätt igen, så jag inte helt säckar ihop och blir sentimental inför mörradan. Han börjar sätta sina stenar för sin framtid, och jag står bara bredvid och med huvudet på sned och ler som bara jag kan. De blir nog bra de där ska du se, säger en klok mor. En alldeles egen dag som alla andra dagar har han önskat sig, och han får de och lite till. Älskade Albin.

Säg mig, vad de är som gör att jag står ut med mitt liv. Allra helst som putsare! Vad är de som får mig att gå upp varje morgon kl. 05.00, fyra dagar i veckan? (jobbar endast 75 %) De räcker gott och väl efter mina förutsättningar, som mamma till Albin och efter mina egna funktionshinder. Vintertid som denna får mig att ifrågasätta min vardag varje dag. De är kallt, blåsigt, regnigt och förbannat obekvämt i mina tunga kläder. Murbruk överallt, ända in i trosorna har jag de. Tunga lyft på hinkar, murbruk som skall blandas, de ska hissas upp och de ska ner. Ställningar upp och ställningar ner. Putsa, mura och bära är min ljuvliga vardag. Vårt jobb leker med tiden efter vädret, första köldknäppen är vår tidspress. Glöm inte att de är en med stolthet jag lämnar mina jobb, om jag nu har fått städa efter mina behag. Alltså allvar!! Jag är så trött på skiten emellanåt, de är machoattityden från killarna och i byggboden så jag kan spy åt dem. De är hårda och pryglar varandra så de liknar ren skär mobbning i en skolklass. Men här är vi vuxna och tillåter pryglingen på sin nivå. Jo, jag är en av dom som finns med. Man har lärt sig med åren att de är så här de funkar inom den branschen jag jobbar, man gör upp i ranchordningen. Själv har jag blivit ganska så tyst, och lyssnar in och lider med den som hunsas. Men vad är de nu då som får mig att vakna med viljan att gå till jobbet? Yrkesstolthet, grabbarna, lönen eller livet bredvid som uppskattas som en varm dusch efter en hård dag, spisen som blir en rekar nation, obekymrat om att inte ha råd att göra de man vill göra? Jag får givetvis uppskattning i små mån, jag har inte så höga krav och kräver inte så speciellt mycket av min omgivning. En delaktighet i disskusioner, en bön om min hjälp, ett ögonkast lever jag väldigt långt på. Och framförallt vad jag bistår en dag som putsare är nog för mig för att leva vidare. Stress är normalt inom denna bransch som putsare, man vill känna ansvar, delaktighet och en av mängden. De är liksom driften som gör att man går vidare. Idag så var de stressigt värre, vi har haft oturen med oss vad de gäller vädret. kl. 14, 2½ timme innan min hemgång så skulle vi färga om en hel del kvadrat. Som vart skit efter gårdagens färgning efter pissregn. Ett nytt seriöst försök med mörker som jagade oss så känner man den där samhörigheten som bara kan bli i ett riktigt arbetslag. Jo vars, jag körde på som alla andra ansvarsfulla grabbar, konka på tunga hinkar, planera och köra på utav bara fan. För de ska gå fort, så de inte torkar ifrån. Neremot slutet, hade jag ännu inte ringt Albin om att jag körde övertid, jag förstod att de skulle bli upp emot 2 timmars försening hemåt. Jag tänkte som så, att de finns matlåda i kylen han kan ta. Han har nytt spel att roa sig med, de får fixar sig. Om han nu ens ringer och frågar efter mig. Ingen Abbe ringer och jag drar på färg som om de vore de sista jag gjorde. Jag stannade till i sista bomlaget för hämtade kraft, tog en snus för fan, och hörde basen vråla åt mig att -rilla för fan Anna! Då var ögonblicket framme som förr, att slänga sleven åt helvete och säga upp mig på stående fot. Ingen hade beordrat mig att stanna kvar att jobba, utan de är för givet i denna stund. I mörker, blöt och kallt som fan och slutkörd tappar man tålamodet, men vad händer inte då! En ren förbannelse och ansvar om att gå vidare, de här är bara verkligheten och köra på. I grabbvärlden är de så här, man får mycket ris och lite uppskattning, men jag älskar de ändå. Jobbet vart klart och jag fick order om att gå hem, de vart iaf ett jävligt bra jobb. När jag väl är hemma i Fruängen så besöker jag Erssons fiskbutik, köper med mig hem en stor halv kg:s hummer och västenbottenpaj. Tömmer upp ett glas stort vitt vin, hälsar på Albin och tar en lång varm dusch, plockar lite inför morgondagen och lugnet intar. Att få komma hem, stänga dörren om sig och varva ner, är bara de ultimata. Frågan är fortfarande, varför? Hur står jag ut, vad är de som gör de?? De är en livsstil som jag vet att de är många som gör de med mig, men jag har min älskade son, min kärlek att tänka på, varför utsätter jag mig för det här livet? Är jag inkompetent för att göra något annat, hur ser min kropp ut efter många år. Nu är den seg och vältränad, men vad gör man när värken tar överhand? Jag längtar redan efter morgon dagen som får mig att känna mig levande. Livet har inga omöjligheter utan bara möjligheter. Så går de framåt...

Jag borde egentligen kliva upp ur sängen, men känner för en stunds vila och lite bloggande. Och inte är jag sämre på än att lyssna till mig själv utan gör så. Jag är ganska så rörd över hur livet blev, och varför de blev som de blev? Inte för att jag vill ha någon "tycka synd om" sympatier, de söker jag inte. Utan skriver för att själv fatta och förstå att inget är omöjligt och kanske finna svaret om varför jag blev så stark. I korta sammandrag av livet som 40-åring som jag stolt är idag. Jag är uppvuxen i en arbetarsmåstad, med föräldrar som kämpade dagligen för födan, sommarbostaden och huset i stan. Inte så pjåkigt för en trebarnsfamilj. Allt skulle se bra ut i den idylliska familjen, utifrån! Men vad som försiggick inom de fyra väggarna visst inte många om. Jo de såg kanske, men vem vågade bry sig? Jag har två viktiga personer i min barndom som faktiskt brydde och kom att betyda mycket för mig, de vågade se och ingrep när de styre utför med familjen. Jag hade en manlig lärare som tog sig an mig när jag i tonåren inte orkade längre. Jag var svältfödd på kärlek och bekräftelse från mina föräldrar. Och ville verkligen inte ha mer stryk ifrån varken pappas stora starka arbetarhänder eller radiosladden som satt i kökets radio, en EM då jag ville komma hemifrån och gå på ungdomsaktiviteten i pingstkyrkan. Jag hade inte skött mig vid matbordet och straffet blev att få bli hemma den kvällen. Satte mig i protest på köksbänken och tjurade om att jag ville iväg. Lyckades få lite uppmärksamhet genom att slamra med skåpsluckan nedanför med fötterna. Far vart vansinnig, reste sig upp slet ut radiosladden, vek ihop den några slag och tog satts från en armlängds fart och rappade på mina bara nakna fötter, där jag satt ihopkrupen och väldigt rädd. Tystnaden från radion, matbestyren vart oändlig. Ingen sa något tills far bad mig gå upp och lägga mig och skämmas. Ännu en gång fick lära mig att jag inget värde hade som barn. Var mest bara i vägen. Åren fortsatte, jag hade sparat ihop mig till min egna moppe, fordons intresse som jag lade i grunden som 14-åring, ett fordon som kunde ta mig hemifrån, vart kärt och en undanflykt. Våren 1986, jisses de låter länge sedan. Men de var en varm vårdag i maj. Alltså under ett halvår var inte Mamma sig lik, hon försvann i sin personlighet på ett frånvarande sett. Hon var där men ändå inte, hon hade konstigheter för sig som hon inte alls brukade göra. De var en obekväm frustrerande känsla, rädslan och olustigheten var jämt påtaglig. Tills då den andra betydelsefulla mannen i från min barndom ingrep. Han satt sig med mig vid köksbordet, vi var ensamma. Han pratade sakligt och lugnt och berättade att min mamma inte alls mår bra. Jag förstod inte vad han menade, men tog in vartenda ord vad han sa till mig att göra. Sök hjälp Anna, de måste komma från ett barn i familjen om de ska bli vård på en gång. Han visste vad han pratade om, de hade jag förstått efter hans livshistoria som anhörig till psykiskt sjuka. De vart en resa som skulle hålla i sig hela mammas resterande liv. Jag satte mig olovandes på moppen, drog iväg till området Stenbäcken (ett område man var så rädd för, de gick in människor dit som inte var som alla andra och kom ut höga som hus på mediciner) De var hit jag skulle skicka min Älskade Mor, skulden och skammen går inte att beskriva. In till läkarmottagningen och slå näven i bordet som han bokstavligen sa till mig att göra, gjorde jag. Berättade om hur mor har betett sig den sista tiden. Och en dag som denna varma vårdag, hade hon fått för sig att nu skulle hon rymma hemifrån, hon skulle möta upp både herren och den nuvarande mannen hon ständigt hade teleparti med. När sedan den danska läkaren kom efter en halvtimme med eskort av polisbil och två poliser möttes vi utanför på gatan. Mamma iklädd i lång pälskappa och pälsmössan, och svettades kolosalt. De vart ett tumult och kamp om få iväg henne trots hennes vägran. Hon ansåg sig helt frisk, de var alla andra som var sjuka, inte hon. Kvar blev jag ensam på gatan, de var min sjuka dag från skolan. Övergiven, maktlösheten och skammen för att tvingat sin egen Mamma in i psykvården, den känslan sitter även i idag. Men jag fockade mig, tog mig samman, kl. var snart 16.00 och far skulle komma hem. Middagen skulle ju stå på bordet som alla andra dagar, jag var tvungen att se till att de skulle skötas snyggt, han kunde ju bli vansinnigt arg på mig om jag nu hade forslat bort Mor. De putsades fönster, städades och lagades mat, så gott jag kunde. Från och med denna dag, vart jag vuxen åt mina egna föräldrar. Familjekaoset som blev och splittrade sönder all tillit till mina närmsta. Mina syskon var dom som jag hade och kunde kämpa vidare med. Självklart hade vi andra vuxna omkring oss, de hjälpte oss så mycket de kunde. Alltså, vi trodde ju att mor skulle snart komma hem igen, allt skulle bli som vanligt igen. Men hon låstes in på psykvården i Västerviks Norra sjukhus. De var ju som Sthlm:s Beckomberga då, inte var de väl så illa med våran lilla Mamma! Tydligen var de så, hon var där i många månader, hon var helt apatisk och neddrogad. De var fruktansvärda på 80-talet med psykvården. Jag hatar allt som har med dessa salar att göra idag. Jag vet inte om Mamma fick någon diagnos, de pratades om Mani, deprision och återkommande pyskoser. Vi lärde oss att alltid vara på vakt, lyhörda mot Mamma, hon försökte när hon då var som starkast men ändå som sjukast att lura oss in i de sista. Varje gång var de ett kämpande för att få hjälp och tvångsvård. Året innan Mamma gick bort i lungcancer år 2006, så fick vi äntligen ett skriftligt papper på att om vi märkte något sjukdomsbetendet, så skulle vi få direkt tvångsvård. Lättnaden var oerhört stor, i 26 år av mitt liv så var man alltid misstänksam mot Mamma. Min Far, levde i skammen av att sin egna fru var psykiskt sjuk och kunde inte alls förstå de hela. Han blev som ett barn, egocentrisk, bitter och fortsatte med sin martyr. Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år, likaså min broder. Jag har alltid varit rädd för att den psykiska hälsan ska gå i arv, mer än cancer och annat skit. Och jag bestämde mig tidigt att göra de bästa åt nuet, jag har gått en krokig väg, men på vägen har jag samlat på mig många fina vänner och fåtal jag litar på. Vet dock idag att jag har förutsättningarna att göra något åt mitt liv, sätta realistiska drömmar i verk. Inte bara snegla bakåt och bli bitter, utan bära med de som en erfarenhet. Vem vet, all aga och förnedring gjorde ju den till jag är idag. Jag får vara tacksam att jag kom ur helskinnad. Jag vet idag att de som inte Mamma vågade göra då, man har rätt att skydda sina barn, ge dom kravlöst med kärlek. Man får förändra livet hur de än ser ut, för att bli en sådan bra mamma som möjligt. Våga vara sin egna individ.

Länge sedan nu!

Tjillevippen på er :-)

Har fått ett par dagars uppmuntran för mitt skrivande, så lusten väcktes att få skriva i min alltför långt avlägsna blogg.
Ska förbereda er på att mina ordval och stavande är säkerligen lika illa som för ett år sedan, men de bjuder jag på. Huvudsaken är att ni förstår innehållet och sollar bort stavelserna. Jag menar, att vad betyder de du ser på ytan, de är ju innehållet som är viktigast :-) Så läs på och begrunda mitt liv som du själv behagar.

Mmmm, vart ska jag börja, de är frågan de! Känner mig helt fasligt ensam ik, då jag har ensamrätten över tv:n och hemmet, en påsk som sådan. För min son har packat väskan och hemmets alla kakor och dragit till småland, de knapras säkerligen fint i både fram och baksäten på bilen, som fraktar han ända hem till farstudörra så han slipper ta ett endaste steg. Den hårt arbetande Mamsen ska få lite ensamtid i hela 11dagar, opps!! Men så välbehövligt.

Medans andra firar Påsk och väntar på att Jesus ska upp och traska igen på måndag så ska jag bara vara och filosofera.

Ok, 1½ år har gått sedan jag flyttade hit, till den stora staden. Och jag ångrar inte en sekund på mitt beslut, funderar snarare på vad nästa steg ska bli! Ingen flytt iaf, nu har jag hittat mitt läger och känner mig trygg med de. Men drömma kan man göra, livet vore alldeles för stramt om jag inte gjorde de.
Jag har hunnit bli 40+, nu fan fick jag känna på att skriva de magiska talet :-)De kändes helt okey, men lite mognare på något sett. Men vet inte om huvudet hängde med på de riktigt, de har visst stannat för 12 år sedan. Nu fick ni lite huvudräkning där, alltså 40-12 blir hela 28 år :-)

Sonen och jag var på ett besök på Bub för ett tag sedan, ditt hade jag ett tungt bagage med mig, de hade samlats på lite funderingar och frågor om varför allt är som de är. Under samtalet som inte ett dugg roade sonen, utan som liggandes, sittandes, sovande, suckandes, pillande på allt som fanns under en meters avstånd!! Brast till ett skrattanfall, då han ist vaknade till liv när han avslöjade sin mors leverne och aptit på kvinnor! Psyktanten avrundade de hela med en kort sammanfattning, -Ja de är ingen lätt kombination och lättaste förutsättningarna med en mamma som hör dåligt och en son som har ADHD, att få ihop en lättare kommunikation, ni klarar de här alldeles på egna hand. Tack o hej, och jag är glad att jag slipper gå dit igen, de är vi nog båda två. Bäste dräng reder sig själv, vi har trots allt kommit hit. Och de funkar bra, förutom alla stunder då de inte funkar. Men de blir längre mellan de tuffa figheterna, så varför ens oroa sig igentligen! Jag är bara en mamma, och kan inte bli mer än så. Mata, stötta och påvisa han de rätta vägarna, fick faktiskt höra häromdagen, du är en "otrolig kvinna Mamma" av min egna älskade kille :-)

Jobbar fortfarande kvar med mitt skapande som murare/putsare. Ibland är de skit tungt och ibland är de en befrielse att slå sig lös på en murarslev, blir någ kvar ett tag till med killarna, så de så...

Go och Glad påsk på er, för de ska jag ha, me lite godis och myspyss :-)

Jag känner mig så kär....

...i livet. Jag är förväntansfull för de kommande året. För de första väntar jag hem min skatt idag. Han kommer med bussen ifrån Vimmerby idag. De riktigt pirrar i magen, att man kan vara så förälskad i sitt eget barn, inte konstigt heller med en så underbar Unik kille som Albin. Jag ska laga hans festmåltid som han älskar, mat är alltid uppskattat av denne unge herrn. Lovely...
Och sedan kliver jag in i mammarollen igen, de känns riktigt skönt att göra de igen, efter ledigheten från varandra.

Och så har jag några stora mål livet som går till sitt slut detta år. De har pågått i många år, men nu äntligen har jag snart rott dom ihamn, min titel som murarinna är klart efter 3 års slit, och de är jag mycket stolt över. Dels för att jag har klarat den mansdominerade branschen så gudomligt bra, utan att behöva ligga till mig mitt yrke, Som en äldre herre trodde inom byggbranschen, att jag hade gift in mig i firman. Då jag svarade honom rakt av, - Du röris sa jag! jag har inte behövt knulla till mig mitt yrket, utan med intresse och lite jävlaranmat så går de alldeles utmärkt att bli kvinnlig murare, så de så gubbe!!
Men de gäller att stå på sig som kvinna Och att jag har orkat med de tungt fysiska biten, men vilken kropp jag har fått! tack för den.
Alltså, Klar fullbetald Murare och plattsättare, blir nummer 1 på mållistan. För de andra, är att jag får uppleva våren sommaren i Stockholm, detta drömde jag om i många år och framförallt att få jobba här, med allt de gamla genuina byggnaderna som skall rustas. Här vill jag vara med och prägla.
Detta är mina mål som jag länge har kämpat för, men allt går att ro i hamn bara man vill.

Och så fyller jag ju år imorgon :-) jag älskar verkligen att få bli äldre, vackrare och förståndigare med åren. Nästa år blir jag 40, och de ska jag banne mig fira. Då blir de fest :-)

Grattis till mig själv i förskott...Älskar livet och de jag har uppnått hitintills.

Kram lilla Anna.