Ett nedslag i vardagen...

Jag vaknade idag med en ny sida av livet, de är nu ett tag sedan jag skrev här. Och de har hänt mycket i mitt inre sedan sist! Jag har nu bott i Stockholm i snart 3 månader och de känns som jag börjar landa på något sett. Fredas morgon och jag är ledig, vaknar av TV 06,45 som fladdra med skenet in till min lilla sängplats. Jag ligger och tittar en stund in dit där Albin sitter med bakhuvudet åt mitt håll som tittar på TV, han har intagit sin morgon gröt, klätt på sig rena kläder och väntar på att taxin ska ringa han för färden till skolan. Jag fylls av en stolthet, en oerhörd glädje, euforisk känsla över hur vi har lyckats på dessa 3 månader. Albin är snart 10 år i december, han har fått ett stort ansvar sedan vi kom hit. Jag drar iväg tidiga morgnar till jobbet, med tunnelbanan. Han fick sin första mobil, väckarklocka, egna nycklar till vårt hem och därmed ansvaret att kliva upp själv på morgonen. Träning med tålamod för oss båda har de varit, men idag om jag kommer hem först ifrån jobbet, är TV och lampor släckta, endast ett par beg kalsonger ligger slängda under bordet, mjölkglaset är kvar på bordet. De är småbaggisar, som jag kan leva med, som sagt, man får välja sina strider! Och jag är mycket imponerad av Albins resultat, han är så duktig.

Igår var vårt första besök hos Albins barnläkare som tar hand om ADHD problematiken, hon var en underbar människa, vi fann varandra direkt. Hon var nog mest imponerad av att höra vår resa hit, Albins självständighet, och vår styrka av att vara här själva som ensamstående mamma. Hon frågade även om samboende med någon? då tittade Albin och jag på varandra, jag fick ett finurligt ansiktsuttryck av Albin, och mina tankar skenade, jisses vad pojken har fått vara med, tänkte jag! Vad kvinnor jag har betat av under hans tid, och ingen har fallit in i vårt liv som jag har önskat, just då kände jag hur jag fick svaret, om varför jag ingen sambo har! Så lätt är de inte att finna någon som har kraften och förståelsen för de vi sliter med till vardags, ville jag verkligen utsätta en person till med detta? Låter kanske hemskt men sant och skrämmande. Med blicken ifrån Albin, fick svaret ifrån oss båda ett ekande Nej! De kändes att vi fick ta upp den diskussionen vid ett senare tillfälle. På de läkarbesöket som tog ca 10 min på sin höjd, fick hon höra om vårt livs historia, Albins hälsa ordagrant, recept förnyat, lyssnande av hans hjärta. Under tiden, förstod hon säkert hur vi har de, Albin hann med i ett rum med endast 10 kvm yta, leka runt med leksakerna som fanns, och de var en sån där pingpongs korg som man kunde skjuta upp en pingisboll med, den for ju åt alla håll, och dom stunderna när han satt på stolen var de ett evigt gungande på den eller så låg han över läkarens skrivbordet och suckade tungt och ville hem! Tur man är hos en förstående person :-)

De är en salig blandning av stunder i mitt liv, den allvarsamma, uppgivna, kämpande, starka Mamma Anna. Arbetsamma MurarAnna som lever för jobbet, jobbet som får mig att komma ifrån tankarna i livet från vardagsbestyren, tiden bakom, uppväxten, de är så jävla skönt och jobba fysiskt, den övertar den psykiska smärtan som har varit. Inget tjafs och prat om barn, de är bara raka rör som gäller med killarna, de gillar jag. Sedan har man den glamourösa Anna, som gillar fest och svänga ut lite. Ordna middagar åt fina vänner. Sist men inte minst, kärlekstörstande kvinna som söker kvinna men är inte desperat, jag söker någon med hjärta. Och de får komma när de kommer. Allt detta får en balans i mitt liv, som gör att man orkar, för den frågan får jag ofta! Och idag när jag vaknade, såg jag livet med en känsla som jag så länge har saknat, kommer ni ihåg när man var ung och oförstörd, då kunde man se en månsken, soluppgångar, en vacker vy som en mening på livet! Idag när jag vaknade, kände jag den känslan igen, jag såg min son, jag insåg att jag bor bra. Jag har mina fina syskon, min omgivning, jag har ett liv. Vad mer kan man begära!!!

Ha de gott så ses vi snart igen....Kram!