Känsliga läsare varnas!

Halloj alla läsare, ikväll ska jag bjuda på något annorlunda. Något som vi alla bär inom oss, men på olika sett. Jag har ett unikt sett, och de Är att jag vågar prata om de. Nu känner jag för att släppa på lite hämningar :-)
Har gått länge och väl och varit kåt nu ett tag, men har inte fått utlopp för de. HADE jag vaknat som en man, har jag haft morgonstånd varje dag som hade stått sig till morgonen efter, men nu är jag kvinna och någonlunda städad. Så de blir disken eller snabeldraken runt lägenheten. Vart enda vrå blir städad i denna pilska stund. Jag är farlig i dess tillstånd, nu går tankarna åt sexighetens tecken var stund. Även den fulaste kvinnan kan få tillfredställa mina innesta njutningar, jisses..vad ska hon tänka den tandlösa tahilänskan på kvällens krog!! bara jag som vet :-)
Nåväl...Som qvinna så är de frustrerande, de är ju som sagt va inte alla som tänker, kom hit, ska vi ha sex? Tänk om alla kunde vara som männen (och mig), lättvinnerliga och kåta. Vad enkelt de vore då!! vad sex de skulle bli på våran jord, vad glad lilla Anna skulle bli och vad bejbis de skulle födas. Fast inte om jag sätter på, de blir bara luft, men jävligt skön sex.

Skillnaden att ha sex med en man eller en kvinna är sagolikt stort, nu menar jag sagolikt i högsta grad! Att bli påsatt av en man kändes för stunden, jag intalade mig om att de här går över bebe, stå ut, de is over snart. De är inget som varar i din verklighet i evigheter, de går över lika snabbt som de kom. Men de kan ha varit jävligt skönt ett tag, då de pågick...

Medans en sexuell laddning med en kvinna börjar redan långt där borta, så långt borta så du inte ens tror att de går i hamn. Laddningen håller på så ibland i timmar, dagar, helger eller månader. Då har jag oftas gett upp. Men normala kvinnor kan jobba länge för att få sin härligaste stund uppfylld. De känner på, och prövar varandras erogena zoner innan de erövrar den ordentligt, och när de väl är där...så säger de bara....så Lovely..sooo lovely...Och så underbart...hud mot hud mötes, händer mot händer, kropp mot kropp, sköte mot sköte..läppar mot läppar, jag låter er fantasi få skena, för dom som vill de!
Aldrig någonsin har jag drömt om något annat sedan jag första stund fick möta min första kvinna. Synd att inte heller göra de, för de är annorlunda, upphetsande, förbjudet och alldeles underbart mjukt. Njutning mellan en man och kvinna är oxå speciell, men långt ifrån denna sensuella upplevelse, tycker jag som älskar kvinnor.

Vackert...åter igen vackert...Jag vill ta henne i min famn, trycka in hennes kropp i min varma famn, i mina trygga armar, känna hennes doft, smeka hennes kind, kyssa hennes mjuka läppar. Vidröra lätt hennes rygg, neremot svanken, rumpa...klämma försiktigt över de fasta skinkorna. Hon andas häftigt av upphetsning, jag känner hennes hjärtslag mot mitt bröst. De är dunkelt ljust och väldigt upphetsande på gränsen till kåtslag. Kläder faller av, andningen hetsas upp, viljan stegrar sig, om att nu är de nära. Kvinna med kvinna är otroligt vackert syn, och om inte känsla! Där står jag helt uppslukad av hennes kropp, våra kroppar...
Till slut är vi avklädda, nakna, så varma, så heta. Nu njuter Anna av sin skönaste stund, dessa är heliga stunder, jag lovar er. Resten behåller jag för mig själv. Är så lycklig kvinna som får uppleva, känna och minnas dessa ljuvliga stunder, mellan två vackra kvinnor.

Kyss, åter kyss på dig..lilla DU, från lyckliga mig ...

Så var den julen över...

Hej alla läsare!
Vad kul att ni tittar in igen.
Jag ska dra lite kort om hur julen har varit, den har varit bra, lugn och fin, i mina närmaste sällskap. En sak är jag ganska så säker på efter denna jul, de är att Tomten som är min far, är en elak jävel. Han lyckades få mig i tårar även denna gång, och vi som inte skulle ses denna jul. För jag hade bestämt mig för att inte träffa han efter alla år av hat. Varför ska man umgås med dom som inte älskar en! Och så sprang vi på varandra i skogarna i självaste småland, där fick han äntligen häva ur sig sitt hat om min flytt till Storstan om mitt leverne är helt åt helvete. Jag är en dålig mor till mitt barn och bara tänker på mig själv, jag är bara en liten lort i hans ögon. Jag som anser mig vara starkaste i världen. DU sa jag, du ringer aldrig, du vet inte hur jag lever, hur vi mår, du lever bara i en bitter värld och i en avundsjuka. Att jag har tagit tag i mitt liv som du så många gånger har förpestat med dina dåliga egenskaper. Jag har tagit hand om din fru, min mor som du lyckades banka pysikiska hälsa i botten. Din dotter min syster som inte hade förmågan av att styra upp sina olyckliga år efter avsaknad efter kärlek, din trygghet var lika med noll. Snacka om att bara tillgodose sina egna egobehov genom livet. Dom får du dyrt betala tillbaka idag, genom din egen bitterhet och inte på mitt leverne. Vi är starka individer alla tre dina barn, och de är inte din förtjänst. De är endast av våra egna drivkrafter, som vi fick lära oss tidiga år, vi blev föräldrer till våra egna föräldrer i tonåren. Och därefter har jag inte litat på någon tyvärr! Så käre far, de får bli vad de blir hädanefter, jag har sträckt ut min hand så många gånger, skrivit försoningsbrev, svettats så många gånger för att få höra ett enda litet ord som bra Anna, vad duktig du är. Men noppe, inte ens ordet älska visste vi vad de var förens man flyde hemmifrån vid 16 års åldern. Att hat för med sig hat, de är ingen myt. De vet jag idag, men jag ska inte föra denna känsla vidare. Min son vet vad ordet älska betyder, duktig, bra, du är bäst, du kan, du är finast, varje dag får han höra de. Han är 10 år idag, alltså 3650 gånger har han fått höra något av dessa ord varje dag. Och jag har varit själv mestadels av hans tid, och lyckats hålla han med en god uppfostran, mat på bordet, hela kläder, betalat mina räkningar. Och dessutom lyckats kosta på mig lite skumpa och härliga kvinnor, de är väl de som retar att du inte ens lyckades med själv.

Nå väl, jag ser framemot ett nytt år 2011, framtiden ser jag hellre framemot än att titta bakåt i tiden. Våren, jobbet, att få upp hojen till Stockholm denna vår, att upptäcka nya platser, skärgården, mitt nya liv. Ett nytt år med Albin är alltid spännande. Och så vill jag uppleva passion, de är nog de jag längtar efter mest. Att de finns kärlek de har jag sett, då jag träffar Carin och Benke. Att åldern spelar ingen roll, bara man hittar den som man är ämnad för.
Jag vill känna suget långt ner i maggroppen, jag vill bli så där hutlöst kåt och galen som man bli lite då och då, men de vara länge sedan nu. Jag vill åxå att passionen ska hålla i sig, inte svalna lika fort som de kom. Alltså, jag fick en bok i julklapp "Alla får ligga" den blir intressant att läsa, fasten jag somnar efter en sida, och kvällen efter får jag läsa om den för att komma ihåg. Så de lär nog dröja om jag ska vänta ut denna bokens alla konster och regler. Den som överlever får se, min lilla livsutveckling, hoppas den blir ljuvligt god och långvarigt stabil ;-)

Envis eller dum!

Med dum menar jag inte som trög eller mindre begåvad, utan dumstridig som håller på med mitt yrke som jag gör, mitt liv och kämpar på. Envishet vill jag nog kalla de på högsta nivå! Vad får mig att vilja leva och vart kommer gnistan ifrån? Känner mig just idag starkare än någonsin. Fasten när jag bara vill väl, så fick jag bara skäll.
Men när jag står där och murar mina små jobb, så utbrister jag efter varje färdigt jobb, åhh så fint de blir! Jag talar om de högt och tydligt för mig själv så jag verkligen ska få höra de, och de kommer så från hjärtat :-) För jobbar man inom den mansdominerade branschen, så är inte lovorden överflödiga. Tvärtom, man får sig en känga, både nu och då. Men jag ger aldrig upp, så här tänker lilla Anna. Överlever jag denna dag, så har jag varit duktig, slipper jag höra tjatet en halv dag, så är jag resterande tid mycket bra. 3 år har gått i min murarkarriär, och jag känner mig bara mer och mer okunig för var dag, men jag jobbar förbannat flitigt och försöker lämna de bästa, minst lika bra som de andra herrarna. De är typiskt kvinnligt att vilja vara alla till lags, jag vill kunna vara snäll även på mitt jobb. Och de kan jag, men de blir så fel ibland. Vet ni vad, jag trivs som fän på mitt jobb iaf. Jag gillar gubbarna trots allt, jag är ingen svår person att jobba ihop med, men jag är jävligt envis och dumstridig ibland. De slår bara tillbax på mig själv, men de ska jag jobba på mer. Envisheten, vart kommer den ifrån må tro? Jo tack för att jag är en äkta Gustafsson från vackra småland, 30-talister till föräldrar. Och ett jävlaranamat till min personlighet. Så här ligger de till kära vänner, när jag var sambo med Albins far, så hade vi ett drömhus, sjötomt med egen brygga med båt. I garaget stod en flådig Merca 360, och jag hade min lilla jaktbil på infarten. Hojen tog jag en söndagstur med om vädret tillåte sig. Ekonomin var gudomlig, då sambon låg ute på jobb. Och livet skulle bara vara så bra, men jag var sjukskriven, gick hemma och kände mig väldigt håglös. Var de så här livet skulle se ut? Den frågan ställde jag mig ofta. De var mycket som hände, Albin var mycket sjuk, som ni vet så fick både syster och mamsen cancer vi de tillfället. Orken att vilja leva var minimal, jag kämpade då emot min förbannade Tinnitus, och ångesten över att inte vara nöjd över livet. Då hände något i mitt liv, jag bestämmde mig att leva de liv jag själv ville. Jag bestämde mig för att bli min egna försörjare och en lyckligare människa. Och på den vägen gick jag. Från att ha varit heltidssjukskriven tills idag, så lämnar jag snart mitt 25% sjukbidrag, och blir nu till årsskiftet säkerligen av med mitt sjukbidrag. Jag är snart framme vid mitt mål, mållinjen är nu nära. Och det är säkert svaret på min fråga om hur jag orkar? Att blicka bakåt på de jag hade då, så betyde de ingenting, emot dessa vardagar jag kämpar för dagligen, överlevnaden och att kunna vara en självständig kvinna med sitt barn, med sina behov. Tror fan att jag orkar då!!! Min positiva anda, och egenskaper att vända de svåraste till de bästa, är den dagliga tacksamheten. Varför hålla på att älta i den gamla, när vi ändå kliver in i framtiden var eviga dag, varje timme, varenda sekund.
Jag är min egna individ och de är mitt ansvar att göra de bästa av livet. Så envis eller dum, de får läsaren själv avgöra, jag anser att jag är en väldigt envis och livbejakande person. Älska mig själv och livet som sådant...Kram kram till er alla.