Ensam!

Ensam kvinna i mitt jobb, ensam mamma, ensam i vardagen, ensam i kärleken. Mycket är man ensam. Men jag väljer oxå de liv jag lever, de låter ensamt och dramatiskt. Vet inte om jag ska gråta eller vara lycklig. Läs mina rader och begrunda. Jobbat en hårt vecka, tagit hand om min älskade son, vaknar varje morgon 05,15 stiger upp 05,30 lägger mig inte före 23 varje kväll, så ser min dyngsrytm ut. Ensamheten kan kännas vid i många stunder, men väljer bort förhållanden för att jag känner att tiden just nu inte finns till, ska vi vara två ska de vara ömsesidigt att ge och ta, just nu kan jag bara ta. Och de håller inte mitt samvete till. Ensamma helger hatar jag, då Albin är borta. Men att vara utan han är en stund att hitta tillbax till sig själv, till Anna som den hon är, och de behöver jag emellanåt. Igår Fredag var jag ute och minglade på Ritz, de var en otroligt mäktig sal att inkomma i, massor av människor som tycktes vara sig finare en den ena en den andra, kanske inte riktigt min stil, men de går en kväll med trevliga vänner som sällskap. Alltså, de var en freda med fart och fläkt från morgon till tidiga morgon, kan man säga så? Uppe med tuppen och lägger sig tidigt dagen efter! När jag lägger mig i sängen denna morgon, fryser jag förbannat, jag sveper in mig med en extra filt och huttrar, och känner just känslan av saknaden av att fått haft en varm kropp att få närvara sig med, den saknaden kände jag tydligt och längtan blev stor. Men somnade gott och en anning berusad. Vaknade euforiskt denna lördag, framåt 10-tiden. Känslan att få vakna till ett ryck, Vart är Albin? och så kommer jag på att han är ju inte hemma, han är hos sin far denna helg. Lättnaden lägger sig, och lyckan att få ha denna underbara morgon för sig själv gör mig påmind. Många ärenden skall göras denna dag, men de blev en dag att bara vara. En dag att bara få finnas till och säga till dom man tycker om, att hur mycket dom betyder för en, de vart en sådan dag. De gör mig så förbannat rörd. Jag ser på min mobil att den vän jag har mött upp på Ritz igår har ringt mig väldigt tidigt idag på morgonen, jag ringer upp han senare idag och vi pratas vid. Då vi kommer fram till att vi har samtalat med samma kurator, dit jag går jag för att ta emot den hjälp jag har erbjuds som ensam mamma. Där pratas om allt, de har verkligen varit på djupet och en mind maps har gjort för min del. Tänk er ett stort A6 papper, där mitt namn står i mitten, med en ring runt om. Sedan ytterliggare en större ring runt mitt namn. Där de delas in i olika delar som jag ska fylla i med viktiga namn. Delar som består av, släkt, familj, vänner, jobb övriga som mydighet och så! Först fyller jag i familj, ju närmare min ring Anna jag skriver namnet så betyder denna person mycket för mig. Självklart blir de Albin, sedan Carin och min broder, nu kommer jag längre och längre ifrån min egen cirkel, där hamnar pappa, och till sist Min mamma, då de brister för mig, jag faller väldigt sällan i tårar, men de gör jag nu och de är hejdlöst, hon finns inte mer, men finns i min mind map. Länge talar vi om min fina mamma som var så krävande mamma, som levde ett psykotiskt liv de senaste 20 åren. Ljuger inte om att de var en stor sten som föll från hjärtat då hon fick offra sitt liv åt lungcancern. Hon fick ro och vi med, så är de, sorgligt nog. Just i detta som jag vill komma fram till, är att de är en betydelsefull person jag skriver på min mind map bland arbetskollegor. Han har hjälpt mig i tunga stunder, han kan man ringa till i vilket tid på dygnet som är, han likaså till mig. Han har själv haft en tuff familjeproblematik i sin famlij och har tydligen gått hos samma teraphäft som mig, detta vet jag inte då jag nämner och skriver hans namn på min map. Jag pratar till min psykolog hur betydelsefull denna person har varit för min inflytt och ensamhet i både jobb och stad. Där sitter en tredje person (psykologen) och vet vem jag talar om, de är ganska så facinerande, att veta nu i efterhand. Just att vad en annan trasig person har betytt för mig, hans ord och hans närvaro betyde oerhört mycket för mig då. Och detta talar jag om för han idag per telefon, - att du ska veta vännen hur mycket du betyder för mig, och så faller tårarna ner på min kind. Att leva här och nu idag är så förbannat tydligt för mig, de är en sådan dag idag bara. Ute lyser solen, och de är evigheter sedan den visade sig för oss. Så jag tar en dusch, sliter mig från datorn och ger mig ut på en långpromenad, kallt och underbart som de ska vara en dag i december, då en dag som denna, då man är lite bakis, känslig och eftertänksam.. Jag närmar mig vår vackra slott, stad, örebro på min promenad längs svartån. Hungern sätter in, och jag tänker som så, att en lunch på stan ska jag väl ta! Promenaden slutar på stallyktan, väl där inne, för dom inte vet om de, är de en underbar mysig stall känsla i en pubmiljö. Jag beställer mat och tar in en mariestad, sätter mig i min ensamhet som övervinner av en styrka att jag faktiskt vågar kliva in ensam, och ensam sittandes själv på en mysig pub. Där de flesta har någon kär nära vän eller större sällskap av vänner med sig. Bland dessa människor sitter lilla jag Anna Gustafsson, och känner faktiskt en lycka över livet. Jag har under dagens lopp, sagt till tre personer hur mycket jag tycker om dom, hur mycket dom har betyder för mig. Jag känner dagligen på något sett hur mycket jag betyder för andra på ett eller annat sett, och visst är väl de en gåva! Att kunna ta till sig allt som har med smicker eller på hur de nu sägs på, att förvandla de till en betydelse full mening , känsla till dig själv. Varför skulle jag sitta inne med dessa rader som jag kände för min vän, att han betyde så mycket för mig? De är sagt idag och han lever säkert länge på de. De är så jag själv överlever, att få veta hur mycket jag betyder som person för alla eller dessa. De behövs så lite, men kom ihåg, de ska komma ifrån hjärtat! Jag satt länge och väl och funderade över dessa små medel som gör en lycklig, på stallis idag- Utanför såg jag svartåns vatten leka sig förbi. Euoforisk, rörd, och lite poetisk som jag var idag. Men säga att den som haft en bra dag, att få rekarnation på livet. Lite stanna upp, låt tankarna ta över, de blir lägmält, men välbehövligt för min del ibland, som kör järnet var dag. Kontrasten behövs. Glöm inte att tala om hur mycket ni tycker om, hur mycket ni bryr er, de kan rädda liv de kan stärka många, jag lovar er...Jag har haft nytta av de orden och vill gärna ge tillbaka...

Love you to day...

Woww..nu är de gjort!

Vaccinationen av svinfluensan, den har vi väntat länge på. Har ju varit 2 gånger och inte fått den efterlängade dosen, som ska rädda liv och pesten. Idag var de bara att gå raka vägen in, innan vi kom in sa jag de till Abbe,-att hoppas att en snygging vaccinerar oss ;)
Han blänger på mig och tycker att jag är allmänt pinsam, hmm.
Väl framme i kassan och bland alla båsar, så spanar man ju läget efter en söt sköterska. De finns minst 20 båsar att välja på, och jag har redan snabbt som ögat valt ut mitt offer. Där sitter hon, vacker som få och jag tar sonen i handen med bestämda steg ditåt. På vägen in i himlariket, viker jag min blick till något som viftar i ögonvrån. De var ett bås lite närmare en dit jag skulle gå, suck...Där satt en snart pensionerad kvinna som viftade för glatta livet, hon ville uppenbarligen sticka hos, hon var minsann på hugget. Vi var säkert dom första som vågade sig ens titta åt hennes håll. Snäll som jag är, så vågade jag inget annat än att vika av vägen till skönheten och begav mig med min son till odjuret. Där satt hon lysten av att få ta de första för dagen, jisses..Abbe fick ju en smärre chock, han tvekade nu till sprutan. Men jag sa, vänta du så tar jag förre, ok? Hmm..mumlade han och ville inte se eländet. Hon satt där med ett skrivbord på en stol, bordet var fullt med sprutor, som hon hade lagt upp i drivor, de kunde ju även skrämma en vuxen. Jag hann knappast inte av mig jackan, förens hugget satt på sin plats, och de gick en illning ner i fingerspetsarna. Jag hörde hennes, lättnad suck. Den satt minsann fint tänkte hon...NÄSTA!!!! vrölde hon i mitt öra. Nu skulle stakarn in till kärringa som tittade storögt och hade redan laddat om med ny spruta i sin hand. Abbe vägrade, nu gällde de att vara bestämd som mamma. Nej Abbe, nu har vi gjort de både din far och jag, nu är de bara du kvar. SÄTT dig skrek maran till han, hon var nu banne mig trött på alla barn som hon nu i över en månad, fått bråka med om att vaccinera sig. Tittade man närmare på odjuret, var hon både rödsprängd i ögonen och helt slut hela hon. Här hade vi en dam av hårdare kvalite, ingen mjukis dam inte! Med en son som inte ville och som skrek som sista hoppet var på gång, slet vi av hans jacka och hon var laddad med sprutan, även här i högsta hugg. SITT STILLA, ANNARS GÅR DE ILLA, vad hennes sista ord, sen satt den där. Fy fan vilken pärs, nästan värt en bärs...
Han är helt tagen sonen, men är i gott skick ändå. Nu är de ju inte så enkelt här i livet, utan han får ju ta om sprutan efter 3 veckor, skit..men sant. Den dagen den sorgen, får muta han med något då igen. Hoppas bara vi slipper henne och jag kan hitta skönheten igen, denna gång ska jag bara se åt hennes håll, ingen annan ska få ta min uppmärksamhet...

Hoppas ni oxå har tagit sprutan, för lite skönt var de allt :)

Den hårlösa kvinnan ;)

Albin Albin, min finaste....Vi har haft en mysstund i sängen innan god natt. Sagor har vi lagt åt sidan för tillfället, nu är de roliga minnen som ska rablas. Berätta något kul om Carin säger han,(moster till sonen). Hmmm..de flyger upp både de ena och andra då jag tänker på Carin i snabba drag. Mycke kan man inte berätta om för Albin, för de är mest roliga snuskiga situationer om hennes alla dejter som inte går att räkna på fingrarna längre :) Carin har levt ett hett och belevrat liv, de mest pinsamma stunder tar Carin på ett lättsamt rolig sett idag. Snacka om att bjusa på sig själv...Men nu då till kvällens historia då jag ska berätta något roligt om Carin för Abbe. Tyvärr är de såna stunder då Carin har råkat ut för en olycka som blir mest rolig för mig att berätta om, jag var ju den begåvade barnet som aldrig varken gjorde eller vågade göra några hyss. De kom senare i livet :) Som ni vet, så var vi två snorriga tvillingar som alla visste vilka de var, i byar, i samhällen och i alla vrån pratades om dessa tvillingar. Vad kan vi ha varit i för ålder, kanske 7-10 år! Vi cyklade hem ifrån min kompis Ove som oxå var en snorrig typ, söt var han, men med ständigt torkat ketchup omkring munnen, jag ser de som de skulle ha vart igår. Jag lekte alltid med grabbarna, Carin gick mest i sin ensamma värld och tänkte på annat. I den här cykelfärden hem, nerför en grusväg, förbi en stor ladugård på vänstersida, och en gammal nedlagd matkällare av sten på höger sida av vägen, som var igenväxt med brännässlor. Just där!!! Exploderar Carins cykeldäck. Hon får en luftfärd av dess like, rakt in i nässelhögen ligger hon illtjutandes av skrubbiga knän och tilltufsad i håret. Ajaj...ser de framför mig tydligt, jag led för min kära syster. Sakta för att inte bränna mig själv på nässlorna tar jag mig försiktigt in för att rädda henne. Snorret rinner kapp med tårarna, stunden är mäktig så jag minns de som en smärta i själen idag. Men tycker ändå de är roligt att berätta om de för Albin. Men Abbe tyckte inte alls de var roligt att höra min berättelse om Carin, utan han vände sig om i sängen och började nästan gråta. Men usch då...
Kanske jag ska berätta denna resa Carin gjorde, de är snusk och väldigt självutlämnade ;) De går ju hem i vartenda hus, särskilt när Carin själv får berätta. Jag har Carins tillåtelse att få skriva om de, hör och häpna :) För några år sedan, fick Carin cellgift i sin kropp, hon tappade håret, men inte modet. Livsgnistan var då på topp, kärlek ville hon ha så de bara skrek om de. Mest då närhet. Att åka till Växjö för en behandling under dagen, sätta sig i en skinnfåtölj som då kändes som lyx , ett droppställ kördes in av en helt isolerad sköterska, med gröna kläder, munskydd, och handskar. Slangen sattes in i Carins inopererade kanyl , giftet sipprade sakta in, och under den tiden kan jag lova att många tankar om livet for igenom i huvudet. Väl hemma efter den tunga dagen, satt mamma vid köksbordet, med sin lungcancer, syrgas och drog några bloss på sin cigarett. Jag missunade henne inte den stund att få njuta av sina bloss, tiden var dock ändå på sina sista, de förståd vi alla. Och sedan väl hemma framåt kvällen, fick Carin sin nya energi, lustigt nog! Men lusten att göra sina dagar till de bästa var nog en kamp, och hon sköte de exemplariskt Carin. Väl hemma så svirrade hon om, lite lösaktigt klädd som han alltid vart, så var de ju inte någon sällsam syn även denna kväll. Men för ovanlighetens skull hade hon inget hår på huvudet, de hade ju giftet tagit med sig, likaså de elaka cellerna :) Men en snygg peruk, som Carin aldrig kunde förlika sig med, satte hon på plats och intog sina bestämda steg mot danspalatsen Örsåsa loge. Där fiskade hon upp en snygging av könet karl, tråkig som hon är så väljer hon just bara dom. Han var Journalist och förbannat snygg, när hon berättade för mig hörde jag ju fel, jag upprepade, -var han onnanist och förbannat stygg? Men hur som haver så hamnade de under samma tak, hemma hos han och i hans säng, inget ovanligt i Carins takter :)
Carin glad i hågen om att nu jävlar ska de till :) Så väl, den snyggingen är inne på toa och gör sig redo, för en underbar night med en donna som Carin :) Carin ligger spänt i sängen och väntar, tittar sig omkring, och över sängen ser hon en vacker brasiliansk poträtt av hans fd kvinna, hmm..där skönk ju lite självförtroende. Men se Carin är på hugget, men jisses..peruken.!! .vart fän ska jag göra av den tänker Carin! För att inte göra situationen mer pinsam under akten, så haffar hon peruken och slänger den snabbt under sängen. vipps så är problemet löst, smart va?
Carin sjunker ner under täcket, endast ett skalligt huvud tittar fram. Hon var väldigt lik skallePer i Ronja rövar dotter kan jag instämma. Nå väl, han är klar och kommer ut ifrån toaletten, ser en liten Carin med inget hår på huvudet, han lämnade en donna och ser en hårlös sådan i sin ankomst. Jisses, här slaknar allt, påsättningen blev ett minne blott. Och morgon kvisten gryr, Carin har förlorat både en livskamrat och en vän. Han får så snällt ställa upp och skjusa henne hem, på så sett är Carin bestämd! Under resans gång, så får Carin en av sina värsta epilisikramper, och skrämmer skiten ur den förbannat snygge karln. Han tror säker hans sista stund är kommen, ska ho dö på kuppen med tänker han säkert. Men han gasar på lite extra, dumpar lilla Carin utanför hennes föräldras hem där hon bor. Skamsen kliver hon in, med peruken i sin ena hand, och livet i den andra. Visst har vi skrattat åt de här, de är bara Carin som kan bjuda på de som hon gör. För hon är världens underbaraste människa. Jag ska berätta denna ramsa en dag för Albin, när han är lite äldre. Och ska själv uppvakta damer...Kanske de kan få han att förstå, att bakom varje vacker donna, finns en bakgrund, något att förstå, att livet inte är så självklart. Tänk på de, när du i hetans stund släppar med dig någon hem, de kan vara precis vem som helst. Men så väldigt betydelsefullt för den som du tar hem.....

Ensam Mamma!

Jag tackar för era fina kommentarer på min blogg, även att jag inte vet vilka alla är så blir jag glad att jag har läsare här :) Jag ska lugna er med att säga att Carin vet vi inte klart än vad som händer, men hon kämpar på.

Ensam mamma, de är jag idag. De gör sig inte varse alls ofta hos mig, och jag gillar absolut inte namnet Ensam mamma, de låter som ett rop på hjälp! Och de är ju inte jag, att be om hjälp, tvärtom så vill jag andras välmening och vill gärna lyfta fram och hjälpa mina medmänniskor. Men idag så ryktes mattan bort totalt under mina stadiga fötter, ännu en gång.
Som ni vet, så har jag min älskade son. Han fick diagnosen AD/HD för några år sedan. Ni ska veta att livet blir därefter när man har ett barn med speciella behov, därför sitter jag här just idag. Hans hörselnedsättning förde oss hit till Örebro, utan hans pappa. De fanns ingen chans att få med han hit, tyvärr. Vad jag har fått kämpat mest för är självklart hans överaktivitet, dels bråttas jag med all negativ info vi har fått i oss just om dessa barn/vuxna med Ad/hd från tidigare år. Men mer och mer, lyfts även de positiva fram med handikappet och dess begåvning de kan få om de bara får rätt hjälp och medicin i tid. Nu är jag av den sortens människa att se fördelar och positiviteten med de hela, de är min natur och överlevnad. Diskussioner ang medicin har pratas och ältats igenom många gånger om, jag har alltid varit försiktig med att mata på med för mycket medicin. Har tänkt länge och väl innan jag har bestämt mig. Självklart finns Albin med också i dessa samtal, han har också sin mening i de hela. Han har varit positiv till stratteran han har fått ca 1 år nu, men de har inte gett den fulla kraft vi önskat. Koncentrations svårigheterna sitter kvar, impulsstyrt likaså. Men han har ett underbart härligt sett att vara på Albin, en spontan skönning som han är. I de hela har hoppet funnits om att lugnare tider ska bli, jag har vänt och vridigt på vår livsituation många gånger om, men de är inte alltid ens de hjälper. 3½ år har gått sedan vi flyttade till Örebro, och med de har livsförändringar skett. Att komma ensam som mamma till Albin i en helt ny stad, har varit många tunga stunder. De har självklart inneburit många ensamma stunder, i min lägenhet, i min soffa med en dator som ända vägen ut till ett socialt liv. Kontaktfamilj har jag varit intresserad utav, men de har inte hittats någon lämplig familj, då tar jag hellre ansvaret själv än att ta den biten att lära känna nya människor, de kan vara krävande nog bara de för Albins del. Spontana upptåg har oftas slutat i kaos, därför har vi valt att hålla oss hemma. Om de inte sker under nogrann förberedelse, varje sak ska innan ha planerats noga. Och händer de att de inte sker i de mönster som är tänkt, blir de oftas en strid. Men jag har trotsat mitt tålamod och gjort mycket roliga turer med Albin ändå, dels för att inte känna begränsningen av handikappet så mycket. Jag vill att vi ska känna oss som en normal familj och växa oss in i de starka tillsammans, men oftas ses vi som de unika paret som inte lämnar ett oförglömligt minne. Mitt bollplank har jag haft på fritids och bub, även nära vänner samt Carin förstårs. Barnläkaren har mest funnits med i den medicinska frågan, men valet om medicinering har legat helt och hållet på oss själva, där beslutet har varit väldigt jobbiga och ensamt att ta. Albin upptar min mesta tid, och de har han fått gjort, jobbet och de lediga helgerna varannan helg har varit min undanflykt och återhämtning av mig själv. Vardagarna går på rutin, jag jobbar hårt fysiskt på mitt yrke som jag älskar. Där har nog min ilska gått ut genom min kropp på livsverk jag har varit med att skapa med mina kollegor, de är fysiskt skönt att få utmattningen, och sedan komma hem och bara vara mamma igen. Vad som hände idag, vet jag inte om de var en ogenomtänkt fråga till min son från barnläkaren, men de raserade allt jag har byggt upp och jobbat för i över 1 års tid. Hoppet, förtroendet och tillit till en läkare. Albin är utmattad av att inte fått sova på den senaste medicinen, han är lättretlig och har haft snabba humörsvägningar utav denna medicin. Vi funderar starkt på att ge de en veckas chans till men inte mer, men hon lägger frågan till Albin om han själv vill eller ej? Självklart vill inga barn ta mediciner, så han börjar att argumentera emot medicinen över lag. Och vinner här med diskussionen över läkaren, som inte kan tvinga någon att ta medicin. Visst hon är ärlig och öppenhärtlig, men vad de kompetent att låta barnet styra över den frågan! Själv satt jag mållös och undrade om jag verkligen hörde rätt? Vad gjorde hon? Förståd hon vilka konsekvenser hon ställde till för oss? Nej jag tror inte de! De var jag som nu skulle få börja om på ruta ett igen, de arbete jag har lagt ner för att få Albin förstå innebörden med de positiva med hans medicin var nu som utraderat. De är jag som får ta de dagliga striderna om medicinen. De dagliga konflikterna som sakta hade ebbats ut, de kommer att ta sin fart igen om han får sin vilja igenom att sluta på direkten med medicinen. Detta blir mitt fall som mamma. Jag orkar inte med de här mer, ständigt höra om uppskruvade dagar. Hur Albin far illa själv utav sin impulser som han inte kan behärska sig över, han är absolut inte elak. De som händer, händer bara utav farten. Hans lust att lära sig och ta in info, kan nu bli svårare, genom att han inte kan sitta lyssna. Huvudet vill men inte kroppen, där med blir de oroligt runtom han. Hemma har han nu hittat sitt lugn, här är han trygg och vet att jag inte gör några stora utsvävningar om vi inte planerar de. Tv dator är hans intresse om kvällarna, samt läxläsning som han gladerligen har gjort. Men hoppet om ett friare liv, spontanare liv. De lär dröja ännu ett tag, jag börjar känna mig instängd efter 9 år, jag har haft mina tränningspass jag har vågat mig ta. De har varit helt underbart att få komma hemmifrån en stund. Jag har inget annat val än att ge han ansvaret, hitintills har han skött de exemplariskt. Men de var hårt detta som blev idag, de kan jag inte smälta. De kan jag inte förstå. Jag kan ibland ta ut mig så jävligt på jobbet, så jag nästa kan få "ge upp känslan" men de lägger sig väldigt fort. Jag har haft inspiration att få vakna på morgonen och viljan om att få jobba har varit en drift. Men att får vara en ensam mamma, till ett liv som inte går att ändra på, vem vill ha hela de här paketet? Ja, de kan få mig att känna att jag ger snart upp....Men jag älskar dig så in i helvete Abbe, så jag kan inte av mitt hjärta och själ bara ge upp nu.

En hopplös uppgiven mamma för stunden....

Orosmoln på en klarblå himmel...

Åren går och tiden förändras. Men aldrig har jag njutit av att få ha hemma kvällar som dessa nu förtiden. Man jobbar och har sonen på skolan. Klockan ringer 05,15 varje vardagsmorgon, stiger upp 05,30 tar min vanliga runda, väcker Albin lite smått försiktigt. Och vi startar våran dag i soffan, jag med frulle och datorn och han med att klä sig, medicin och tv. Jag lämnar Abbe 06,30 till fritids, säger alltid att jag älskar han och ha en underbar dag. Jag får sällan något svar tillbaks, utan en bildörr stängs igen och han lämnar mig. Jobbet kallar med allt som skall göras. En lärling jag nu har dras med ca 1 halvår, har jag fullständigt tröttnat på. Han förtal på andras bekostnad för att vinna närmare arbetsanda med cheferna, han kör ett otjust spel. Fasten han har sina poäng, någon riktig putsare blir han dock aldrig, men han kanske en dag lyckas. Han behöver rätt folk omkring sig, han behöver tuktas, han behöver lära sig våra seder, respekt och samarbete. Han brottas ist med två kulturer, sitt hemlands och de här nya livet i sverige. Vi sitter 4 män och jag den ända kvinnan i lunchrummet. Han talar till mig, men sätter mig sist i rangordningen. Jag som kvinna blir överhuvudtaget inte ens sed som en människa, förutom i de tillfällen kaffet ska serveras eller om vi pratar hus, hem eller familj. Då ser han mig i ögonen, men inte annars. Han snackar om att de är mannen som ska bestämma, han pratar om kvinnor som de är horor allihop, förutom sin egen mor och egen flickvän. De här tär och de mycket. Inte undra på att man blir rasistisk.
Men dagarna går och jag har snart varit på ett och samma ställe nu ett 1år. De ska bli klart mitt jobb om 14 dagar, de känns oerhört skönt, samtidigt som de är med lite vemod jag lämnar de. De känns mäktigt att dragit upp ca 90-100 ton putsbruk, med min späda kropp. Visst känns de, men inte utan att jag har en atletisk kropp under mina kläder.
Jag tränar ofta och mår då bäst, de är ett måste för att orka de fysiskt krävande jobbet.
Efter en hård arbetsdag är de ganska så skönt att hämta upp min son på fritids, hem och fixa en middag, duscha och bara vara. Och framför allt vara Mamma. Men jag är en stolt sådan, jag har kommit i rätt balans av mitt liv. Säg mig om de är åldern eller vad, jag tror de handlar om en viss landning av livet. Jag tar inget så förgivet, förutom min son då förstårs, honom får inget hända. De finns inte på min karta att något drastiskt honom ska hända. Tänker inte ens i dom barnorna.
Att jag kommer in på dessa tankar är lite tråkigt och jobbigt att ta upp, men vi pratade om de senast idag. Älskade Carin och jag, hon har haft nya skor på jobbet som kostade skjortan. De skulle vara så bra och de var de till att börja med. Men efter ett tag så så fick hon så ont i ryggen.
Hon tror sig vara skorna som har gett henne ryggont, Carin har aldrig förut haft ryggproblem, så varför efter detta? Hon har lagt dom på hyllan för att få ryggen att vila, men efter snart 1 vecka går hon fortfarande på värktabletter. Och visst förtränger man tanken om att "tänk om" de är nog säkert bara skorna. Tills idag så känner hon på vänstra bröstets undersida en ny knöl, men den är bara liten, de är bara säkert en finne säger hon. Så är hela jävla historien uppe igen, jag säger då bara de...jävla helvetes jävlar skit...Men de finns ironi i de hela när vi samtalar, vad annars skulle hända? När livet känns som bäst just nu, vi har som sagt landat både Carin och jag i hoppet om att funnit kärleken. Våra rastlösa själar har äntligen rotat sig, och vi njuter varje dag som går, visst finns de en mening i allt som händer. Och varför skulle då inte en ny bomb släppas åter igen? 6 år har gått sedan sist. Vi har pratat mycket om de, om återfall och "tänk om" skulle vara ett faktum igen. När vi samtalar om de idag, finns ingen rädsla, eller så är de bara de att inte orken finns att ta till sig den! Carin måste till läkare på måndag, de sa jag till henne senast oxå, då vi samtalade och hon kände knölen i bröstet, jag minns de orden som om de var för en minut sedan. Vi hoppas ändå in i de sista på skornas verkan, en finne på bröstet, hur ofta har man nu de!! Fy fan vad man kan inbilla sig när de blir jobbigt.
Men vi tar tanken med ro, de är fortfarande helg och vi njuter av den, i morgon är en annan dag. Och sedan måndag, vi har lärt oss leva en dag i taget.

Men just nu vill jag bara stanna tiden, här och nu.......

Lyckades jag bra med dejten eller?

Hallo mina vänner och dom som är mindre vänner! Jag har varit lite frånvarande här ett tag, men ska inte be om ursäkt. De som var igår de var då, nu är de framåt och nutiden. Kul när de är efterfrågat mina rader, jag känner smicker för de, tackar och bugar. Sitter ensam ikväll och de var länge sedan. Jag har sett till att mina helger har rullat på med diverse underhållande människor som jag tycker om. Gillar helst inte en kväll i min ensamhet, vill ha någon att titta på, samspråka om livet och dittan och dattan. En del hamnar jag i säng med, inte alla men en del. En kväll då jag hade en kär vän här, så knallade hon hem framåt småtimmarna. På morgonen kom min son smygandes fram till min säng och undrade om hon sov här i min säng? Jag letade under täcket och svarade nej. Hur man nu ska tolka detta de får var och en göra på sitt eget vis. Jag vet bara att jag har ett underbart liv, med värme och massa generositet, endast dom jag har ett kärt hjärta till delar jag min sänghalva till, eller så delar vi ytterligare på en halva till, och då blir de nedrans trångt. Och de ena leder till de andra era snuskhummrar :)

Nog tjatat om sängkamrater, nu till något alldeles viktigt!

Som till vänner, nu förtiden har jag mest män i mitt närmaste vänskap, åh jisses!!! hoppas de inte växer ut ett könsorgan utav detta, de vore ju häftigt för en dag, kanske två dagar behövs för att hinna erövra alla dom jag vill... jaja..tanken flög i mig. Men vill någ behålla skönheten av en vacker kropp som förs samman till en annan kvinnlig skönhet, pust..

Jobbarkollegorna består bara av män. Uppfostra en liten kille till att bli självständig, kärleksfull och bara vara den han trivs till att vara. Just nu mest gaykillar som är lite mjukisar men ändå män finns mig nära. Har umgåtts med min snickarUffe denna helg, aldrig någonsin har jag blivit så härligt uppvaktad och bemött som en kvinna ska bli av en man. Om jag nu är så mycket kvinna! De kan ju diskuteras, jag har en känsla av att vi går halva vägen var, han har de som vi kvinnor vill män ska ha. Pysslig i hemmet, en jävel på mat, bara få ta hand om mig. Massor av levande ljus, fina viner, förrätt, varmrätt, och där sitter jag bara som en sessa. Ett gästrum med en gudomlig säng, ja jisses vad han har fixat och tänkt på allt, snacka om att få känna sig bortskämd. Inte utan att vi leker med tanken om att få leva tillsammans, som ett gaypar. Tryggheten har vi tillsammans, och buset på var och en sitt håll, de kan vara ett allternativ. Men vi kom överens om att köra på varsitt håll, ett tag till...Drömma är sunt, de får en att jobba lite hårdare för verkligheten. Eller hur? Alla dessa män får mig likaså att hata dom en del, men kan inte utan att ha en hatkärlek till dom flesta iaf. Allt dåligt jag gör i mitt liv, skyller jag på dålig inflytan från deras leverne, allt bra har jag bara från mig själv att skylla på :) Bra inställning va? Jag kan ju inte förneka att jag har blivit en hårdare brud i mina dagar som murare/putsare. De gäller att sätta dessa karlar på plats, och de med bestämda toner som ekar över örebros höga hus och lunchrummet. De ska ni veta att yrkeskunnande ger otroligt mycket respekt, jag brinner för mitt jobb och inte en dag på dessa 2 år har jag ens tänkt tanken att få vara frivilligt hemma. Sen vet inte jag om jag har den attityden som gör dom extra lyhörda och rädda för Anna som skäller skallen av sig på dom, men inte utan att de är befogat och allt är på ett hjärtligt sett. Kalla de för maktkänsla eller vad som, men dessa machokillar är faktiskt världens snällaste män. De har en tuff yta, men så hjärtliga killar, lite bögiga hela bunten ;) Jag är nog mer karl på bygget än vad dom är, suck. De visade jag tydligt förra veckan, utan att ens tänka på hur jag gjorde, minus poäng för mig, hoppas hon förlåter mig :(! Jag har ju börjat dejta en underbar skånetös, hon finns på facebook oxå, där såg jag att hon hade skojsat till de med silvertejp, och hur hon älskade polly, ljusa sådana bara. Så i ren spontalitet så fixade jag 2 rullar silvertejp och 2 påsar ljus polly , som jag tänkte skicka ner till henne via post, lite skoj så där. För att visa att jag följer hennes inlägg och leverna på fejan, men skit, glömde av de :( Så kom Hjärtat hem hit på sin första hemvisit/dejt till mig i Öret. Och dejta flickor vet ni är ju lite speciellt, med tanke på att man ska skämma bort dom extra med presenter och blommor och sånt. De har jag gjort så många gånger, men se hur de gick!! de vart förjäves. Så jag har lagt ner denna uppvaktan, och de får endast mig som person till att börja med. Men nu när hon var här, hittade jag polly och silvertejpen i skåpet, så ja vad fan, jag överlämnade de bara så där helt appropå!! Jo vars de vart ju en liten överaskning, från ingenting. Hon vart ju glad, men inte så där jätteglad..Och vem fan blir nu glad av slivertejp och polly som första dejt pressent? De skulle ju ha vart blommor och ett fint vykort ..suck...detta har jag fått ätit upp, jag har skämts som fän. Hon nämnde senare att hon är ju inte som en av mina killar på jobbet, hon var ju faktiskt KVINNA och ville uppskattas som en kvinna.

Så som jag blir hos Uffe, uppvaktad som en riktig kvinna. Jag måste skärpa mig helt enkelt, de är killarnas fel på jobbet, de får mig bara att tänka på sex och inget annat. Skärpning...ska köpa flickan en dubbelnugat till nästa dejt, se om de blir mer uppskattat :)

Hej svejs i lingonriset :)

Från domedagen till de underbaraste!

Tisdags kväll var de här nu, och idag är ett viktigt datum. Jag har skrivit om de förr, men de är så fantastiskt att jag måste bara påminna om de igen. Exakt 6 år sedan som Carin opererade bort första cancerknölen i bröstet. Jag kommer ihåg de som om de var igår, livet sakta vittrade sönder för mig. De rann som sand mellan mina fingrar, alla mina närmaste var sjuka. Mamma, Carin och lille Albin. Själv stod jag där och kämpade mot världen. Men så idag efter 6 händelserika år, så sitter vi här. Med varsitt liv, på två olika platser. Självklart är inget förgivet, inte ens min egen hälsa, jobbet eller de anhörigas existens. Varför inte leva här och nu? De har jag lärt mig, varför drömma? Varför inte göra de man mest mår bra utav, säg din mening ist för att vara tyst, våga solla ut dom du inte får en positiv energi utav. Unna dig något de alla dagar som du finner glädje utav. Våga vara stolt över dig själv, älska dig själv, im kan de vara försent. Jag trivs verkligen med de jag ser och har åstadkommit, men de är inte utan att de är ett hårt arbete bakom. Nåväl, bäst av allt är att jag har Carin i livet, utan henne hade jag inte varit så klok och eftertänksam på vad jag igentligen har. Trots hennes ideligen försök till att inte vilja leva längre då ångesten har varit för svår, så har hon på ett viljestarkt sett tagit sig ur de tråkiga kriserna. Jag har i dessa stunder, varit feg och inte orkat se de utan avvisat Carin min medkänsla, kanske för att inte själv gå under. Smärtan att se sin egen hälft må så dåligt, har varit nästan outhärdligt. Men man ska inte älta i de som har varit, utan jag tar de som en forsatt prövning på livets väg. Man kan aldrig förbereda sig inför livet, man kan inte heller blunda för de. Man kan bara försöka göra de bästa och försöka se de med öppna ögon och lära sig massor på vägen. Vart jag står just nu i hela mitt liv, de vet man aldrig. För de är som sagt va inte förgivet att jag ens kommer hem ifrån jobbet im. Glöm därför inte bort att säga, göra de som känns rätt för dig just nu. Försök att vara ödmjuk mot dina nära och kära, om de inte visar desamma tillbaks, tänk dig då, att du gick ur situationen som vinnaren själv, du gjorde iaf vad du kunnat göra. De är vad dom kommer att komma ihåg utav av dig, att du var banne mig en stark person. Och intalar man sig själv vara en stark person, då blir man de, utan tvekan. Fråga mig :)

Jag hoppas på många underbara fina år till med Carin och Albin som vart kvar. Lilla Mamma ska jag säga Hej till och tända ett ljus hos, på freda då jag färdas ner genom småland till syster yster.

Säger bare de, de är gött o leve......

De bortgångnas existens!

Till något allvarligare denna gång, jag kan vara allvarsam emellanåt :)
Jag har anlänt min lediga stund hos min syster Carin i Kalmar, jag fick 3 hela dagars ledighet från jobbet. Och de satt fint på sin plats, för just nu känner jag mig lite sliten i min arma kropp. Jag har en förmåga att slita som en fullvuxen karl. De är en ljuvlig känsla att göra de oxå, jag känner mig då levande, men tänker inte vad som efteråt kommer! Träningsvärk satan, fasten jag ofta tränar. Hur kommer de sig? Jag vet att de rörelser vi har på jobbet går inte riktigt att träna upp. Men de går över, med lite vila.
Jag har funderat mycket den senaste tiden om dess väsen som finns omkring oss, jag är inte mer skrockfull än vanligt hoppas jag! mer än att jag absolut inte lägger en nyckelknippa på bordet, svarta katter som ränner över vägen spotar jag inte 3 ggr för, de får vara glada de inte hamnar under bilen :)
Jo, den kvällen jag roade mig med mina 3 damer, granntanterna, på en liten bjudning. Årgången på dessa 3 damer var ju 86, 82, 56 års modell, och alla är dom lika ljuvliga som årsgångsviner. Kvällen som slutade både i förskräckelse och sjukhus, en anning stålkeps och gallstensanfall, suck. Men de är på fit for fight igen ;)
Jo, i vår livliga diskussioner kommer vi in på husets äldre boende, dom som vi har köpt våra bostadsrätter utav. Vilka dom var och hur de en gång lämnade sina lägenheter. Dessa två äldre damer utav sällskapet har varit boende i huset sedan husen byggdes, så klart dom vet allt som har hänt och rört sig mellan väggarna. Hör och häpna, min närmaste granne som oxå är inflyttad de senaste åren har oxå fått känna på väsen. Nu tror jag inte på spöken, men att de kan finnas själar som gör sig varse på ett eller annat vis, de tror jag på, eller jag vet att de finns. I min lägenhet, slår de aldrig fel om att de går någon i hallen, då jag har lagt mig. De knäpper och haschas på den långa hallgolvet. 3 ggr denna sommar/höst har tve app satts igång utan andledning. En tidig morgon vaknar jag av att Albins tv går på högsta ljudet inne på hans rum, hur kunde jag vakna av de är helt osanolikt, jag är som gott som döv. 2:a gången slår min tvapp igång 2 ggr med 10 min mellanrum. De är självklart en obehaglig känsla, men jag känner inget hot, men att hon damen som bott i min lägemhet innan gör sig varse de förstår jag, men varför? Hon kanske inte gillar mitt leverne i hennes fd hem, vad vet jag! Och de roliga är att grannfrun oxå har haft påhälsning, känslan var säkert inte rolig då, men att vi vart bekräftade denna kväll om att de finns väsen, är helt klart verklighet. Hon en dag satt och sydde på sin symaskin i köket, då hon hon fick bråttom till affären. Hon hade lite ärenden att göra och lämnade syjobbet för forsatt arbete senare. När hon hemkommen sätter nycklen i låset hör hon innifrån lägenheten ett fasligt liv! De är symaskinen som går på högsta varv, den går i ett hela tiden. En kall kåra sveper sig över hennes ryggrad, då hon i sin förskräckelse ser och hör detta, hur är detta möjligt när inte ens någon sitter vid maskinen? Hon rusar fram och sliter ur kontackten från väggen och allt tystnar. Känslan efteråt får håret att resa sig på oss alla fyra där vi sitter och samtalar om detta vid mitt köksbord. Men lugn lugn..säger Maja 86 år, de är ingen fara, de var snälla damer som bodde här, de vill inget illa. Snart är jag hos dom och då ska jag se till att ta ett snack med dom här i huset :) Sedan är de bara jag som kommer och hälsa på er med mitt väsen, och så blinkar lilla Maja i ögonvrån ;) I efterhand så här så är jag faktiskt inte rädd för sånt här, för senast igår kväll fick jag känna av de igen, hos min syster..men de ska jag inte ta nu, för de är en förskräcklig historia...

Relationens existens!

Pyttsan så var denna helg över. Den har varit sig lik som de förregånde helgerna, ja kanske inte helt exakt. För de har rullat in nya människor och lika fort åkte dom ut. känner att jag har lämnat ut mitt ärliga härliga liv till två nya människor som absolut inte vill lämna desamma tillbax. Vad är de för menning att sätta ut en kontakt annons och inte vilja stå för den man är, de är för mig en gåta! Eller är de bara i kvinnornas värld vi lever så här? De ska krusas och omas så förbannat innan de släpper sig hän, jag vill ha lite fart på de hela. Lite krydda och lära känna, se om de är något som kan spinnas vidare på. Men för den skull vill jag inte chatta en vecka, ringa efter mycket om och men. Träffas på lördag, flytta ihop på måndag och sedan gå skilda vägar helgen efter. Så här går de allt för ofta till, trist tycker jag. Nu tog jag i en del, men efter 5 år i branchen så har jag fått nog. Men suck stön pust..vem vill missa en samvaro med en vacker kvinna bredvid sig, inte då jag. Man skulle ha vart en bög ist, tänk så enkelt. Man flyttar ihop med en stadig kille som tjänar bra med kosingar, och fjollar runt i lägenheten och putsar på kristalkronorna som hänger både på dass och sovrum. Åker iväg på var och en på sitt, och rastar av bamsen lite här och där. Har man tur klarar man livhanken från både herpes och hiv, men man går aldrig säker. För här tänker man bara med de lilla huvudet mellan benen, de stora huvudet på halsen, har förståndet övergett. Ja, vilket är bäst, de är frågan de! Men jag är nog en delad individ, jag försöker föra mig som en kvinna, i den mån de går. Tänker allt mer och ofta som en man, de blir liksom lättare då, de är ganska så IQ befriat och hämningslöst. Jag agerar som en mor bör göra, då mitt barn behöver trygghet. Jag är kärleksfull mot både kvinnor och barn, männen bara piskar jag :) Att jag klarar mig utmärkt själv i mitt liv som ensamstånde, de ger jag mig själv en eloge för. Men jag gör en utmärkt resa på min väg, jag står upp för den jag är. Men visst skulle vissa förändringar behövas göras, jag kanske skulle vara mer tålamodig och mer generös mot mina medspelare, kanske jag då skulle finna hon med hjärtat på rätta plats. Nej visst i fan, man skulle ju inte söka, hon ska ju bara stå där en dag. Vem de nu kan va...
Jag väntar med spänning på vad de har att ge, de sas i en test en gång att jag skulle finna kärleken på mitt arbete. Men jisses, där är ju bara en massa karlar, de går inte för sig.Tänk att ligga där och snuska med en man igen. De finns inte på min karta. Men visst, vi ser ju kvinnor hela dagarna nedanför ställningarna. Kanske jag har en som ser mig, med andra ögon. Sedan jag läste de där testet, gissa om jag har spänt ögerna i qvinnsfolket, men inte har någon ljuv musik uppstått ännu ;) Vem vet, en dag kanske hon dansar där på byggställningen bredvid mig..haha..Drömma sig kåta kan alla göra :)

Som sagt, i helgen kom en hel del nya människor in i livet, en del har kommit för att stanna. En del får en kortare visit. Kom ihåg att glädja dig över någonting varje dag, försök att känna lyckan över ett litet mindre ting, jag vet att jag imorgon känner de vid två tillfällen. När jag åker till jobbet genom hela staden är jag lycklig över att ha ett jobb att åka till. När jag kommer hem till min lya med min son, så är jag tacksam över mitt boende/hem som jag själv kämpar och sliter för att ha tak över våra små kloka huvuden. Att få stänga en dörr efter en hård dag på jobbet är en lycka för mig. De var några filosofiska rader från en helt underbar Anna :)

De är så skönt...

...med hösten som sveper oss över. Jag njuter verkligen av de finaste dagarna när solen värmer, friskt och behagligt att jobba ute. Sjuk har jag inte vart på 4 år, lite förkyld har jag väl vart, men inget som man är hemma för. Jobba ute rensar mycket skit tror jag, Och en och annan bondsnyt rensar näsan :) Jag saknar bara jakten och dess vackra morgonar, men de kanske kommer åter senare i livet. I fredas när jag var på nautilus och sprang på bandet, höll de på att kosta mig livet. De är ju så bra med tvapparater där när man springer av sig lite svett, de finns 5 st tvpogram att välja emellan, och jag fastna Nairobis indianfolk. Man ser ju bara men inget hör. Jisses dessa Indianer har ju inte mycket till kläder på sig, endast en stingtråd emellan skinkorna och där fram på pettenicklas har ett rör sats fast men diverse snörre omlindad, ajaj..men de ser himla kul och sexigt ut :) De kan inte ha några skyhöga tvättkonton presic, men men allt har sina för och nackdelar. Jo, se de var ju vita människor där i byn på besök med massa kläder på förstårs (tråkmånsar som dom är), och den vita snygga kvinnan var ju ett heligt objekt för de svarta indianmännen, som samlades runt henne med pettenicklas rakt upp i skyn, vilken syn. De roliga var när de hade satt henne för att mjölka byns enda ko, då ni! Då samlades säkert byns alla män för att se hur hon härligt drog i spenorna på koa :) Gissa vad dom drömde sig bort om att hon skulle dra i något annat. De mumlade och sa de, - vad fiiiint du drrrar vita kvinnan. Man såg hur de verkligen njöt av synen. På tal om dessa rör med diverse bihang i som nästan snuddade hennes huvud där hon satt på pallen och drog för glatta livet. Då i mitt språng på bandet, började jag att gapskratta, och tog ett snedsteg och kom utanför bandet med ena foten, jag tappade balansen och åker rakt bakåt och svitchs så var jag på golvet..Ja herre min tid, inte ofta en man får mig att falla, men här gjorde jag de med basta :) Vad ska hända nästa gång! Nautilus blir min död...

Hoppade över träningen ik och ängnade min kväll med Abbe, de ska ha frilufsdag im. Så vi har stekt plättar, och i dom skulle de vara jordgubbsylt med lite socker i och förberett varm choklad. Gjort klart mammas vandrarkängor, som han ska låna, han har nu börjat växa om mig killen, så mina skor har blivit ett het byte. Väskan är packad för en ny äventyrlig dag..

Ha de bäst...

Varför...

Varför köper jag kvällstidningar och läser dom inte förens senast tre dagar efter?
Och läser jag den så hinner jag inte mer en halva, sedan somnar jag ifrån.
Några goda råd till er som lever med att ha en döv hörselskaddad i din närhet..
Hör inte den vederbörande personen dig skrika på dig, så kasta sten, men träffa inte personen med stenen, de gör ont! Jag som oftas är fullt igång med mina arbetsuppgifter högt uppe på ställningar och lyssnar på radio, skiter oftas i att de finns människor vill säga mig något. Vill du göra mig observant, så knacka på ställningen med en hammare el dyligt, jag känner vibrationen. Ingen ide att skrika sig hes för en halvdöv. Tror dock inte att du säger till en blind att hämta ut de gulaste lövet i lövhögen! Ska du älska med mig i mörker, förvåna dig inte om jag svara fel på en fråga, jag kan ha missuppfattat de hela och tar en omgång till fasten du inte vill ;) Alltså ha lampan tänd så jag kan avläsa dina verbala läppar, annars kör jag på som vanligt.
Jag hörde fel en gång på rugga, (ruggar gör man när man drar med en spikbräda på en nyputsad fasad) Och hörde grabbarna sa, - kom nu Anna, vi ska nu runka..ehhh..vad?
Min manliga boss skulle hämta färgprov, jag hörde cellprov..Jisses..har dom börjat med sånt på männen! Jaja..så här kan de bli att vara lite skaddad på en av de viktigaste organen, öronen! Ibland kan de bli rätt så tjusigt att inte höra, ibland hör jag de jag vill höra, men oftas missar jag de viktigaste och mycket skitsnack. Men de bjusar jag på..

God natt alla sköna läsare..:)

De är ju lovely...

....vad bra denna dag känns. Att ens hinna tänka på en ny kärlek går mig lite förbi, jag har så mycket annat skoj som upptar just nu, där jag får mer tillbax och som förgyller min självkänsla.
Ska inte bara upplyfta de positiva, de finns alltid en baksida av allt gott och ont. Men jag kan inte säga annat än att jag har lärt mig med åren att ta fram de positiva sidorna, även i de svåraste stunderna. Jag känner mig så förbannat stolt över mig själv, och de måste man få tillåta sig bjusa på, de gör ingen annan. Jo, jag hör nästan varje dag hur bra duktig jag är på ett eller annat sett, om ingen gör de så intalar jag mig själv att jag är en himelens bra människa. Som igår hade jag ett givande samtal med broder, som alltid annars, han är lite av en mentor för mig. Och säkert jag för honom. Fast han vet inte om de, kanske nu då :) Båda är vi starka psykiskt och fysiskt, envisa och arbetsamma till tusen. Vi är inmatade med de ifrån hemmet med en sträng far, att jobba utav bara helvete ungar, de lönar sig i längden, de ser oxå bra ut utåt till, de var viktigt för min far. Jo, mycket av de där sitter faktiskt i, men jag lovar att de ger oxå belöning, de känns faktiskt så. Brosan är idag sin egen snickare, vad jag har åstadkommit är mycket, mycket för mig. Men jag är inte färdig ännu på min vandringsled, mer än att uppmuntran för ett gott yrke, jobb ger mig jävligt mycket mer smak. Ensamstånde med ett barn med speciella behov, tryggad ekonomi, eget boende, hoj och bil...Vad mer kan man begära? Varje kväll lägger jag mitt huvud på min kudde, ransakar dagen och tänker på morgdagen. Jag är oftas lycklig, till 90 % kan jag säga, de händer de dagar jag av utmatning somnar med en tår i ögat. Men tårar torkar, och sömen fylls med nya krafter, en ny dag kommer alltid åter. Jag är förväntansfull på vad livet har att ge mig, jag har mina drömmar och dom ska jag uppfylla i sin som tid...

Sov sött, dröm sött.....

Fritjof med skapelen...

Vilken dag, man vet inte om man ska skratta eller gråta!
Men jag är oerhört lycklig, som gick på min magkänsla tack o lov!
Jag har ju en oerhört begåvad unik son, han är endast 8 snart 9 år. Vet ni vad, jag fick tillbax ett gentest vi fick äran att göra år 2007, alltså snart 2 år sedan. Både Albin och jag lämnade ett blodprov som sedan forsatte vidare till expertisen i Danmark, för koll om vår genuppsättning stämde överens. Inte för att jag tvivlar på att jag är mor till sonen, utan i syfte av vår syndrom Bor-syndrome http://www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/brankiootorenaltsyndrom#anchor_0
Självklart så stod de i svaret att Både Albin och jag har exakt samma genetiska förändringar + en sk mutation på en av kromosomerna. De ni! Slå de om ni kan :)
Idag skulle då de deformerade ytteröronen bli i ordningställda, av en liten Fritjof, ja han såg banne mig ut som han oxå, tjena tjena sa han, - Hur står läget till för Albin här då? En liten tjock man med knubbiga fingrar, håret slickat som en virvelvind, och en öppen hjässa. Han skulle Operera min son, på högst 1½ timma och sedan skicka hem han efter narkosen. Jisses säger jag bara, har dom provision här på USÖ? Han kikade och såg att örat var värre än han hade anat, och kliade sig på huvudet och börja dra en dålig historia om hur han skulle vilja göra op. Jag sa bara de, - fixar du verkligen de här och tittade han djupt i ögonen? för jag kände hur osäker han blev fritjof, han backade med en gång. Och kände sig genast obekväm av min fråga, host host..och ytterligare kli i huvudet. Då utbrast Albin där i sängen, med operationskläder på sig, jag vill inte operera mig, han vägrade. Och jag hängde på Albins protest. Farbron var inte svår att övertala, han kände Inte mitt förtroende, för den hade sjunkit en aning. Så de vart att avbryta hela karusellen, tack och lov. Jag frågade bara innan doktorn gick, när ska du ha pension? Nja om 2 år svarade han och tog de som en komplimang. Vad bra svarade jag, då åtrekommer vi om efter 2 år, tack och adjös!
Jag ska ha den bästa till Abbes ytteröron, nu har de banne mig skapelerat klart för hans del, när inte ens specialister från Malmö fixar de på 2 personer i 4 timmars operation, och dessutom fick vi 2 dagars eftervård i uppsala. Hur ska då lille Fritjof fixa detta ensam på 1½ timme, vad då! Är de någon jävla lekestuga här eller? Som han sa Abbe på vägen hem, "Vore jag honom, skulle jag hänga av mig rocken och gå hem" så sant så min son.

Jaja, nu till något roligare, jag fick lite rödbetor i helgen, dom kokade jag in i ättikslag idag...Ni ska veta att de var första gången jag gjorde de, och de var ju rena blodbadet. Men när jag äntligen hade kokat av dom och gjort ättikslagen, och skulle hälla upp de i burkar. Kom en doft in i min hjärna, då förflyttades mina sinnen tillbaka i mitt barndomshem, jag såg de så tydligt och väl, jag kände doften så klar, jag minns känslan då mamma med sitt förkläde på sig alltid stod där i köket, radion spelades i bakgrunden, från den gigantiska perstorpsskivan. Minst 30 år tillbaks i tiden..hmm..de kändes härligt, ljuvligt att få återkomma dit, fantastiskt vad en doft och känsla kan få en att känna sig levande och närvarande så många många år. De var en fin upplevelse jag hade idag, tack mina små rödbetor :) Ni förgyllde en liten stund på min jord.

Måndagstankar från här och nu. //Anna.

Nu är de dax igen!

Att blogga är ett sett för mig att diskutera saker med mig själv, rekarnation kanske. Att få sätta sig ner i livets fart, tänka till lite och försöka reda upp lite tankar kan nog vara så nyttigt för alla. Man gör de på sitt lilla sett, jag gör på mitt vis! De här med att få vara den man igentligen vill vara, är jag väldigt bestämd med idag! jag klev ut i rampljuset för ca 5-6 år sedan, och innan dess var de inte alls självklart att jag skulle ta mina behov eller vad jag tyckte eller kände på allvar, de viktigaste för mig då var att uppfylla andras behov i första rummet. Man skulle ha hus, barn, fina saker omkring sig, ett vanligt hederligt liv alltså, sen om de växte en inre börda inom en de spelade inte så stor roll. Bara jag var så jävla duktig och skötte mig exemplariskt, så skulle de NOG allt gå. Tills en dag då de brakade ihop, jag hade byggt upp ett underbart liv med en man, ett liv jag trodde skulle vara bra för mig, jag hade absolut inte tagit min längtan på allvar, utan förståd inte vad min sökan, rastlöshet gick ut på då! Tills jag förlorade mina 2 närmsta anhöriga, tvillingsystern och Mamma. Systern har jag kvar, hon lever otroligt nog. Men ett band har definitivt klippts, syskonsträngen kan vi kalla den. Den här känsla att jag skulle har henne förgivet finns längre, hon finns bara till låns, tyvärr. De var en av mina värsta upplevelser här i livet, att få bli övergiven på så sett, att inte ens få vara delaktig i ett adjö, de har smärtat mig oerhört djupt. Men vi har ett distans idag på livet, vi har ett mer vanligt syskonkärlek till varandra, jag ser Carin mer som min närmsta vän. Och mer än så vågar vi nog inte ha...
Mamma som var min ledsagare i livet, kastade in handuken för många år sedan. En otroligt stark kvinna som idag, om hon hade fått leva om sitt lev hade nog levt de liv jag idag gör, de kan jag faktiskt sätta mitt liv på. Men hon valde de liv jag innan levde, att behaga andra och se om sig själv i sista hand, men de gick som de gjorde oxå, tyvärr. Så igentligen har jag dessa underbara kvinnor att tacka för att jag lever de liv jag har idag. Priset var högt, men de kunde ha sett värre ut, jag gick ur de här starkt, med ett självständigt liv på min väg.
Jag menar så här, varför hänga upp sig på saker vi inte kan ändra på, varför lägga energi på andra när vi behöver de själva. Jag menar inte att bli egoistisk, men se om ditt eget hus innan du hjälper andra. Jag har lärt mig stänga av mycket om sånt jag inte ska ha med att göra, men har jag något som drabbar mig själv, då givetvis säger jag till.
Jag har kommit på mig själv att jag är inte lätt att leva med, kraven på mig själv är höga, jag kräver desamma av min partner. De kan säkert styrkas av mina närmaste.
Jag är så stolt över min son, jag ser att han blir lik sin mamma, otroligt stark kille, självständig, smart och humor för tre :) Han ska bli den bästa, han är den bästa.

Lev de liv du vill leva, skjut inte fram på de du vill göra, utan gör de som behagar dig, därefter blir du en lycklig människa, så som jag...
Ha en skön söndag mina bloggare ;)

Morgonvy över Örebro och en annorlunda dag.

Nu vet jag inte alls hur de går ihop sig de här livet! Idag är en dag som bara inte ska finns, eller så ska dom finnas för att man förstå hur bra man igentligen har de.

För igår var de en toppen kväll, jag sparade mina trevliga aktiviteter tills Abbe kom hem från sin far. Mycket bra kväll blev de...

Men idag, vet i fan !!! Klev upp kl 04,00 och började jobbet kl 05.00. Att jag gillar jobbet de kan ingen ta ifrån mig, vi sprutar fasaden på de 4:e tornet av 6 st, ett jobb som har snart varat i 1 år. Man kan säga att jag kan spruta, en jävel på stocka, isolera, färga, mura smyg och fixa efter slarviga lärlingjävlar. Men glömde helt bort tid och rum då jag beundrar utsikten över örebro en tidigt höst morgon med hög luft från den höga ställningen, samtidigt som luften från sprutmunstycket tjuter i bakgrunden. Då kommer den här euoforiska känslan av lycka i kroppen, att ha ett jobb, ett liv, inkomst, trygghet, jag ni vet den här känslan som man kan få ibland, då livet griper tag mitt i verkligheten och nuet. Fantastisk känsla...

De är brådis på jobbet, jag gillar att ombesörja mina kollegor de bästa servicen, där glömmer jag bort mitt eget ibland. Så ringer telefonen i min fickan och där i andra ändan, talar Albins fröken, opps, tänker jag, vad har jag glömt nu? Och hinner gå igenom hela registret, som skor, frukt, eller kläder, innan hon klämmer fram vad hon vill! Vart är Albin idag? Oh my skiiiit, jag har ju glömt mitt självaste barn hemma. Ähh..jag kommer med en gång, och ärlig som jag är så brister jag ut att jag har glömt han! Suck, nödlögner är jag ursel på, bättre att stå sitt kast, men fy så pinsamt. Jag åker ifrån på jobbet vid 8-tiden annars och kör Abbe till skolan. Nu gick de undan, och jag fick världens utskällning av sonen, annars brukar de oftas vara tvärtom i familjer, men här är de mamsen så får sig en avhyvling då och då :( Men men detta lede till en orolig start på hans dag, inte bra. Jag får skärpa mig helt enkelt, men första gången på mina 8 år som karriärs mamma att jag har glömt han, jag har haft ångest att jag någon gång i hans spädbarn glömma han i en kundvagn sittandes i sin babysiter, på Willys eller något liknande. De vore ju hemskt, men detta var oxå pinsamt, men han är så pass stor och fixar morgonen själv här hemma.

Okey, väl tillbax till jobbet så hade grabbarna sprutat klart, de där lät ju nu vulgärt, men jag menar färgningen ;) Efter en dag av ren ilska, glädje och hårt slit, så gick den så där fort, fasten jag är väldigt trött och less på vissa av mina kamrater, så de känns de tungt och sorgligt Och de ser min chef och undrar hur läget är? Då lättar jag mitt hjärta för han. Och sedan känns de lite lättare. Sedan till Abbes skola och skämmas lite, för mitt slarv och tankspridhet. Nå väl, jag sköter mig annars exemplariskt så jag fick en blink att allt var förlåtet och glömt, fina rara härliga dagis fröknar sonen har ;)

Hem och fixa badrumslampan som hade pajat, först åka till Öb och köpa ett nytt lysrör, hem och montera. Och när jag monterar, så hinner Abbe sno om silvertejp på den gamla och krascha den ute på balkong golvet, sikens vilken känsla säger han :). Suck den nya funkar inte, åker igen och fixar lysrörständare, funkar fortfarande inte, suck, för tredje gången, köper jag ytterligare ett nytt lysrör, för de var ju dubbla i badrumslampan, de såg ja ju inte från början. Nu lyser de i vårt hus :) känslomässigt har de vart tungt som fan idag, och då ska man ju ner i skiten ordentligt, så jag googlar efter ex och hennes nya adress och ser att de har flyttat ihop...då brister de fan för mig. Jag har ju förstått att så var läget, men man förtränger in i de längsta, man känner sig så himla underkastad, dålig som människa, vad var de som inte funkade? Varför lägger jag skulden på mig själv, de var inte jag som bedrog, men de är vi som får ta den förnedrade känslan att blivit lämnad och sviken. Fattar inte varför och hur jag ens kan kosta på den människan som gjort mig så ont, mina tårar! Men de kan vara så att jag tyckte nog väldigt mycket om henne....

Just nu, -bara Albin och jag, jag och livet, livet och meningen, meningen med allt kanske finns där någonstanns...

En helg av nya intryck och nya människor. Fredagen började ganska så bra, jag vart barnfri och hade planer för helgen. Och en intresant person som jag fick kontakt med, under helgens gång. Mannen berättade ett ganska så intresant liv han hade levt, jag älskar att få höra hur andra människor ser på saker och ting och levt sitt liv. Vi satt ute i bärsån, men kaffe och bröd han bjöd på. Solen strålade på oss där vi satt och pratade, endast 62 år var mannen, fasten han såg äldre ut. Han hade jobbat hårt i sina dagar, ett yrke som han berättade om han hade haft i 11 år, var som begravningsentreprenör. Under den här tiden hade han tagit hand om 60 självmordsfall, de är skrämmande. Han sa de, de har vart ett tungt jobb. Och de förstår jag....
En fråga som jag länge har undrat över, var till han om man måste vara religös för att jobba inom de yrket? Nej de var man inte, men han hade levt de livet med sina medmänniskor då, men som han sa idag, han var trött på den livsfilosofin, att ingå ett liv med enbart ett kyrkligt folk. Ja, man kan säkert bli kluven på många olika sett, att ha en tro på något gott om den kristna värderingar, samtidigt ta hand om människor som i sin olycka har valt att släcka sitt liv. Från de ena till de andra i min sinnesfulla söndag, tankarnas afton. Så saknar jag någon vuxen att dela mina funderingar med....
Ny vecka nya tag, nya värderingar, nya möten, de ser jag framemot.

Tranås + 80-talet = hockeyfrilla.

De var någon som undrade om jag hade varit i Tranås? Opps..Tänkte jag och vart full i skratt :)
Tänka sig en snygging frågar mig om de, jag har aldrig träffat människan som frågade mig. Men jag ska berätta om en resa jag aldrig glömmer, och de var i slutet på 80-talet. På den tiden hade man råd att åka mycket bil, de var rena nöjet jag hade med min dåvarande pojkvän, bensinen var billig jämfört idag. En eftermiddag fick vi för oss att Dra iväg till Tranås, bara för att kolla läget och en lite tur var ju alltid mysigt, när man var nykär så där kunde man ju hitta på allt möjligt tokigheter. Genom skogarna där jag då bodde till Tranås var de ca 6-7 mil, de var inga problem för ungdomar som vi på en kväll. När vi väl hade anlänt till Tranås, vart de ju någon snabbmat, sibylla el något i stadens hetaste korvmoj :)
Tanken på att vi båda var långhåriga flög i oss bara så där, dels var de ju en Rockers jag hade ihop de med, han var ju fd hårdrockskille, och med de hade även jag samlat på mig en del med åren ;) jisses hur såg man ut igentligen!!! :O Men men, vi bestämde oss för att när vi ändå är i den "STORA"staden, så passar vi på att få oss en riktig häftig frilla på resan :)
Vi letade upp en frisersalong, in stiger vi de är så gott som folktomt, och attans på marängen, vi fick tid på direkten. Damerna först så den manliga frisören, och jag slog mig ned på stolen. Hur ska vi ha de här då frågade han? Hmm..innan jag ens hade hunnit tänka, så hade han redan satt saxen i luggen, de var inte bara toppar han tog här, utan de handlar om dm...Lugg vart till snagg...Jag med min tro om att detta var de senaste och modernaste, fick liksom en räddsla inom mig att de här kommer att bli mina värsta månader i mitt liv framöver...Vart hade jag hamnat, och hur kommer jag att se ut?? Sedan var de killens tur, han var liksom chockad av synen på klippningen på mig, och inget vågade vi säga, NOT...De slutade med att vi var identiska på frisyren, de fanns inte ett hårstå som felade. Ja ni, den synen glömmer vi aldrig, en sån pratglad och klippgalen man har jag aldrig träffat. När vi ut ur salongen stiger ut på gatan, vänder jag mig om i min chock till skylten för att se var salongen heter! Så ser jag till min förvåning att de är en herrfrisering jag har varit inne på...Fy attans så illa, med varsin hockyfrilla, som var modern i början av 80 talet. Så åker vi hem från de delikata resan från Tranås, och återvänder aldrig mer dit. Förens idag när en kvinna frågar mig om jag har varit i Tranås, så inser jag hur jag har förträngt resan dit, men ack så djupa spår de satte sig. Kanske hon har hört talas om den där tjejen som hamnade i Tranås på en herrfrisering..de kanske pratas om de i byn än :) Vem vet, snart får jag veta ;)

Klipp er med hjärtat vänner :)

Fredasmys med mycke snusk.

En efterlängtad helg med Albin och hans bäste vän. En liten söt pojk som har mycket gemensamt med min son, de har de samma syndrom, ganska så sällsynt sådan som innebär hörselnedsättningen, fistlar, missbildningar i mellanörat. Men annars fullt friska pojkar med glimten i ögat, och inte minst för varandra. Båda dessa unga herrar har har oxå föräldrar inom gayvärlden, så de kommer säkert ha mycket glädje och stöd av varandra i sin skolgång. Vem vet homosexualliteten tillhör kanske oxå syndromet, vem vet :) Men hur som så har den lille parvel haft fredasmys med oss, han ska vara tills im. Och de är som medicin för Albin att få ro om och ta hand om sin lille vän. Jisses vad stolt jag är över min son, han är helt gudomlig att ta hand och vara så himla fin med sin vän. Efter skolans avslut idag så stack vi hem och baka en kladdkaka, Albin kan dessa indegrienser i huvudet, men suck strösocker fanns inte hemma. Så de blev att ta med en burk in till granfrun Maja och be snällt om att få låna. Kom Gustav sa Abbe, -de är inget farligt, vi ska bara in till Maja. De hördes att rädslan en gång har funnits hos Albin, han har varit lite rädd för gamla människor, varför vet jag inte. Men nu fick han mod att ta med sin vän in, de var starkt gjort. Nåväl, när kakan var avnjuten och klar, blev de en sväng till lek och snusklandet, jag kallar de så, de är ju svineritider och massa baskilusker överallt, kanske dumt, men de går ju inte att isolera sig helt och hållet. Men kul hade vi iaf. Sedan vart de grillat kyckling med pommes och sallad till. Och godis och några filmer. I famnen på Albin låg Gustav, de såg så rart ut. Sedan vid 21,00 hade jag förberett grabbarna på en bra film Brokeback mountain, den tänkte jag att de blir bra för grabbarna att se, de är ju kärlek mellan två killar i den. Så vi bänkade upp oss framför tv:n, med popcorn och fanta. jag fick äran att sitta emellan dom. Filmen började och de båda tittade, jag tänkte att lite kyssar blir de väl mellan motspelarna i filmen, de blir bra för grabbarna att se, de kan behöva se att de är fullt normalt att se andra än bara sina föräldrar kyssa en samkönad. Men sikens skit, här gick de undan som de brukar göra mellan männen, och de med basta. Här börjades inte med lite kyssar inte, utan en ren påsättning i bara farten. Jag upp som fan mellen de båda små 8 åringarna och börja vifta efter fjärrisen, innan jag ens hann hitta den och stänga av, var samlaget redan över, där satt de båda som två fågelholkar och gapade, och jag skrek att nu är de sagostund min små barn. Skit vad pinsamt. De blev Kalle Anka och hans bravader, ett lugnare format. Får ta ett snack med modern till denna gosse im, så hon inte chockas av hans funderingar eller framtida men :(

Jaja, sånt är livet, man vill så väl ib, men de blir så fel. Men mysigt har vi haft ialla fall....

God natt och kram.

De finns vissa starka känslor och intryck som återkommer emellanåt, tillstånd och upplevelser som kommer och flaschar förbi. Dofter som jag kan känna, som får mig att minnas ett ögonblick på något. De kan vara goda som onda. En stark känsla var, när jag var barn, typ gick i fjärde klass. Någon gång på 80-talet. Länge sedan alltså :) Men då var jag och syster nya på en skola som heter Astrid Lindgrens skola i Vimmerby. Där skulle de ses Bröderna Lejonhjärta, i stora aulan. Jag minns mig så väl att jag kände mig så vilsen, jag hängde inte med. Utanförskapet vart så tydlig i större klasser, då vi kom från en mindre skola. Man hörde inte allt som sas, eller hängde med, man följde bara mängden. De var så jag kände den dagen då vi skulle se Bröderna Lejonhjärta. Jag hade följt mängden och hamnade i en stor aula, där satte vi oss, och de öppnades en ridå. Stor filmduk hade vi framför oss, filmen började..Ni som har sett den, vet hur den börjar, Jonatan hoppar med skorpan på sin rygg. De var otäckt, men de som jag minns mest var inledningsmusiken, den var stark, så stark så jag än idag tar fram den på youtube och lyssnar och minns hur jag där kände mig så liten och rädd på någotvis. Jag kommer ihåg känslan så väl, tack vare musiken. http://www.youtube.com/watch?v=eYDYE9HU1sc
På tal om en ny upplevelse, härom dagen. De måste jag berätta.
Utan min son hade jag inte upplevt de, de händer nya saker som jag får tack vare honom, de är jag tacksam för, han är min framtid. Streetdance var något han ville prova på, vi fick blanket via posten om aktiviteter från Dövas kulturskola. De vill jag prova sa han, och de med basta. Jag anmälde och vi var där i god tid, lustigt nog i alla vimseri :O. Vi kliver in en en typ riktig danslokal, nu snackar vi om en replokal för endast dansare, svarta väggar, golv,tak och gigantiska speglar framför. Min 8-åring kliver in där som vilken cooling som helst, inte ett dugg blyg utav sig. Här finns bara döva unga typ 15 års tjejer och instruktören Alexander och en teckenspråkstolk. Han pratar endast och kan inget teckenspråk, tolken tecknar hela tiden vad han säger. Nu är Albin tvåspråkig, kan både teckenspråk och är hörande kille, de är fin egenskap. Han kan hänga med på de som sägs, men missar han något, tar han in teckenspråket som extra stöd. Bra va! Nu kommer jag till de som är så facinerande, döva tjejer som ingenting hör, men de känner basmusiken i sina kroppar. Alexander drar på ljudet ganska så mäktigt, de känns ordentiligt i både golv och i luften att de är streetdance musik, deras glädje går inte att beskriva i ord. Och de hänger på hans undervisning som de hörde musiken klockrent, medans Abbe och jag fick stänga av våra apparater för att inte bli döva. Vad jag menar, trots handikapp finns de inga hinder, de fick vi uppleva denna kväll, musik går att uppleva på vilka former som helst, underbart att se, nästan rörande. De var rörande...Lika rörande som när jag satt i aulan och hörde Bröderna Lejonhjärtas inledningsmusik. En känsla som sitter i livet ut.

Tack Anette för ditt fina inlägg, de är trevligt att se att spontana människor läser mig blogg, tack alla ni som vill ta del av mitt skrivande, de är inspirerande.

Min tvillingsjäl har lämnat mig, men inte mentalt utan bara fysiskt. När jag blundar finns hennes vackra leende kvar, hennes fina hår, hennes späda kropp. Att man kan älska sin syster på de här viset är för mig ingen gåta, de är bara så. Att få en tvillingsyster på köpet när man människa ska bli till, är inget man väljer, eller gjorde vi de? De var nog någon mening med de oxå, men ack en sån kärlek och smärta de har varit på många sett och vis. Kärlek att vi har haft nytta utav när vi kan ge varandras styrka när de har dalat upp och ner, när sjukdomar har svepts över oss och familjen, de har påfrestat oss till de yttersta. Så nära att jag höll på att förlora min käraste. De har varit förkrossande många stunder, jag har gråtit i din hand när du inte vetat om de, när du var medvetslös och respiratorn andades åt dig, jag tror på den inre styrkan, om att vill vi leva så gör vi de hur än jävla hårt de är just den fasen, så kämpar sig livlusten igenom de tyngsta och mörkaste stunden. Och de är du ett levande bevis på.....Du, kärleken övervinner allt. Jag hoppas du ska känner de. Jag ger dig min kärlek, kanske inte alltid jag kan göra de på bästa sättet, men gör mitt yttersta. Nu saknar jag dig bara så mycket, men blundar en stund och ser dig framför mig. Då blir jag glad. Älskar dig för alltid.....

Ikväll faller regnet, ikväll känns de som att hösten har kommit. Min bästa tid är kommen, jag har alltid tyckt hösten är de vackraste på året, med dessa färgskiftningar, höga luften, skörder av alla dess slag, svamp, blåbär, lingon, kräftor, trädgårdar som har ömsats av flitiga fingrar sommaren igenom, de ger nu sitt resultat. Åhh..mys mys, som att få tända alla värmeljus, krypa ihop i soffan med någon man tycker om eller bara en varm pläd omkring sig för den som endast vill ha de. Hösten ger mig mer lugn i kroppen, förväntningarna släpper allteftersom, de som vår och sommaren jagar upp oss med, tyvärr. Endast 37 år har gått av mitt liv, de känns ibland långt, men oftast väldigt kort. Jag vill hinna med så mycket, samtidigt som livets lugn har krypigt mig allt närmare. Harmonin i min kropp och själ kan säkert ha påverkats av de jag har i mitt bagage, äntligen lär man sig av sina...vill inte säga misstag! Men alla min handlingar har gjorts av egen maskin och egen tänkande, de kan man inte skylla på någon annan än sig själv. Oftas fattas dagens beslut av grundläggande värderingar, man har lärt sig av från tidigare liv.
Beslut är något som jag kan se som kravfyllda måsten, de kan vara stora som små beslut, hela tiden brottas jag med dom. De finns några viktiga beslut att ta just nu, fast igentligen känns de självklart, jag ska följa mitt hjärta, och grunda beslutet på de, tiden får utvisa om de var bra eller ej. De må endast ingen veta. Ibland måste man våga satsa för att vinna, de är så sant så....

//Ni finns i mitt hjärta...Anna.

Min tid känns bra nu!

Hur kul får man ha de på jobbet, de är kanon. Vi samkör som värsta temat, de flyter på, vi jobbar hårt. Idag är de freda, och vi har sprutat och stockat som fan för att hinna. Efter de rökte vi en cigg, jisses vad de satt bra :) Har varit på synundersökning, de var desamma men jag vill ha nytt, de ska bli nytt och de är beställt, *ler* Men ska man vara fin kostar de tamejfan skjortan, men jag blir nöjd ;) Huvudsaken...
Ringer jag syrran, kvittrar hon som en fågel, ringer jag sonen så älskar han livet. Hur ska jag då kunna undgå att känna lyckorusningar, de är så underbart härligt. Solen skiner, and my life is right....

Känner mig älskad och älskar tillbax...

Hon lever som Mamma, Murare och Livsnjutare!

Jag ska försöka förklara min presstext! Mamma är jag en stolt sådan, jag har valt att skaffa mig ett barn, men han har inte valt mig som Mor, de bara blev så. Visst är de väl som ett lotteri, utan nitlotter, alltid kommer de ju ut något :) jag fick min son. Och jag försöker göra allt i min makt för att stärka och säkra hans framtid. Ibland som ikväll kände jag mig håglös, en bagatell igentligen som blev för känslosamt och lite för stort, men båda var vi trötta och tårarna kom på oss båda. Vi hamnade i varandras famn och grät en stund, varför förstod vi inte någon utav oss.
Sällan sällan händer sånt här, men de sätter igång många tankar. Jag är bara en enkel mamma som försörjer oss båda i en enkel tvåa, vi har de vi behöver och lite mer därutöver. Men allt för enkelhetens skull. Jag är stolt att fått bära denna ära i hans 8 år, och kommer att kämpa minst lika länge till, och ytterligare lika länge till :)

Murare är jag 75% av en heltidstjänst, resten hämtar jag andan. Jobbet lever jag för, där känner jag mig tillfredställd och behövd. Kvinnan som vet sin plats och visat sin plats, jag är en av dom alla ca 80 anställda killar, jag är den ända tjejen. Gay, kvinna och halvgalen. Men är älskad av dom alla :) Ingen är mer värd än den andra i mina ögon och öron, därför intalar jag mig själv, om att min omgivning ser mig likaså, kalla de självförtroende eller ej, men de funkar för mej.

Livsnjutare, och tredje kapitlet i min lilla bibbel.
Kom ihåg allt som skrivs här, är just de som är i nuet. De kan vara mycket i mina tankar som är under utveckling, hoppas du hänger med mig nu, ska försöka beskriva de så gott de går!
Alltså, livsnjutare kan man se på olika sett, för min del går de ut på att leva här och i framtiden, känna livskvalite. Jag är så stolt över att jag är den jag är och tillåter mig leva den jag vill vara. De gjorde jag inte för ca 5 år sedan, då levde jag endast för andra. Och vet ni vad, även om min far som är den ända som tydligen inte kan acceptera mitt liv, har vänt mig ryggen, så är jag en lycklig harmonisk människa idag, jag är älskad av dom som jag vill bli älskad utav, de är de viktigaste. Att vara livsnjutare innebär för mig oxå, att få tillaga en god middag Måndag som Lördag, dagen kvittar, huvudsaken är att jag gör de för våran och min skull. Livskvalite är att få ge komplimanger till någon som förväntar de som minst, att se glädjen i en människa som minst hade förväntat sig de, de är oxå en glädje i mitt hjärterum. Livskvalite är oxå en känsla att få vara nöjd med de man har och inte bara vilja ha. En rökigt Wiskey kan jag inte heller utelämna, de känns lika exklusivt som att få ligga bredvid en vacker naken kvinna, låta fingertopparna vandra sin egen väg över hals, magen, höfter, lår...hmmm. Livsnjutare är en gåva att tillåta sig njuta av de underbaraste, samtidigt som de enkla tingen. Vad säger ni om de, är vi överens?

/Anna

Mitt älskade barn.

Härligt med Albin när han kommer på morgonen och myser i sängen. De är inte många minuter, utan med ett ryck hoppar upp ur sängen igen, men de är underbart att han fortfarande söker sin mamma de första han gör på morgonen. Och idag efter en lugn start igår, så är karusellen igång.
Först till Plastikirurgen på morgonen med Albin, till lilla Sigfrid, han är en man, jag trodde de var ett kvinnonamn, men icke :( En liten tjockis som liknar fridolf, go, rund och rar. Och som han sa, den bästa specialisten på att bygga om deformerade ytteröron. Albin sa att han skryter, men de får man göra ibland serru Albin svarade han. Abbe lyste upp som en sol och frågade! tar du båda öronen när du ändå är igång? Vill du de så gör jag de, sa tjock Sigfrid! Jag som mamma såg hur dollarögonen for fram i doktorns ögon, precis som om de har provision på de stakars små liven. Vem vet kanske de är så! Men till hösten blir de andra operationen på Abbes ytteröron, de ser han och vi framemot. Hoppas de ska gå bra denna gång. Sedan var Abbe i högsta taket idag, de var ett tag sedan han var på fritids, de är jobbigt med allt tjat, alla frågor, orolighet och stim och stoj. Idag vara hans ad/hd märkbart, om inte nästan olidligt. Vi har lärt oss att leva med de här, men nästan 8 år har de tagit, man får en livstil, ett osocialt liv, men de är de värt. Jag tänker som så här, bättre att ge Albin den tid han behöver nu, att bara få vara hemma och bara vara efter en heldag på skolan. varför bråka ut honom ur de trygga till de otrygga för han, allt tjat som uppstår och nervärdering på hans självförtroende som blir av alla misslyckanden. Nej jag har fått sett om, de funkar inte om han inte själv jättegärna vill ut på något. Då ställer jag självklart upp på han, men de har provats på lite aktiviteter och de blir lite lessamt avslut på aktiviteterna. De väljer gärna bort han i grupper, han blir oftas sist vald av andra barn, de gör jävligt ont att se sitt barn bli ledsen pga utanförskap. Man sväljer och försöker uppmuntra han att de är inte han, utan rädslan från barnen som inte förstår..Men men, han har valt bort aktiviteterna denna termin, han ska satsa på skolan, och jag stöttar han i de, men de hinner ändra sig många gånger om innan denna höst är slut. Som sagt, min lille prins har sina behov, sin hörselnedsättning och sin överaktivitet (ad/hd). Men han är unik, speciell, underbar, klok, smart kille. Han är alla gånger en entreprenör, en kreativ kille som sätter andra barn i rörelse. Även sin mamma :)...Jag kan säga att jag älskar honom över allt annat på jorden, men ibland kan jag vara så innerligt trött på han. Jag har börjat göra som han, när jag tjatar på han, stänga av apparaterna. Smart va..haha. Sådan mor sådan son, han kommer att bli den bästa av dom alla, var så säkra på de ni. Jag är ju banne mig mor till han :)

Ärligheten!

Ärlighet sätter jag väldigt högt, de är något som vinner respekt och långvarig vänskap.
Hur än jobbigt de än må vara att klämma fram sanningen, så är de i slutändan värt de. Trot eller ej, de är min filosofi och tror de är många som delar den med mig!
De värsta jag vet är lögner, som grundar sig på tron att de skulle skydda den utsatte för en tråkig situation, noppe. De är värre att förstå att ens vän har gått bakom ryggen än att ta de riktiga sanningen. Ärlighet fick jag senast idag, de gör till en början väldigt ont. Men bättre att ta de med en gång då vänskapen är nyfunnen, och låta sanningen komma fram, tack ska du ha fina underbara DU! De finns fler människor som har begått brottet lögn, som har ljugit om sin identitet, sin levnad, sin kärlek till mig. De som har vågat och vara rakryggade och bett om ursäkt och till slut sagt sanningen, de har absolut vinnit något alldeles extra hos mig. Men den som inte ber om ursäkt är självklart inte värda min vänskap. Nu har jag inte bara massa människor med lögner omkring mig, tvärtom. Men när de väl blir, blir de sårbart och en ytterligare en lärdom. Livet är till för sina prövningar, såsom goda som onda.

//Anna.

Happy Pride, happy Anna :)

Se så, nu var de klart för denna gång, en lugn och skötsam sådan. Jag gillar läget, stämmningen de glada folket, vad mer kan man begära! Har träffat så himla många av de fina...och de bästa var när jag sprang på min murarkompis Pelle och fru med följande sällskap :) De vart liv i luckan kan man säga, tänk er..- skämt, allvar, snusk och sedan på de, lite armeringsjärn och tegel. Hur galet blir inte de! :) Spontana människor finns de gott om på Pride, på vägen upp till sthlm, fick Malin och Helle åka med och de var inte förutbestämt, men kul vart de i bilen. Incheckningen på sjöfartshotellet vart en helomvändning, men man är ju homo och både helomvändning och spontalitet är ju inget nytt :) De hade dubbelbokat vårat rum, så ist fick vi en lyxigare variant på Globen, och som plåster på såren så betalade de taxiresorna, inte fy skam. Väl inne på hotelletrummet, så pustade vi ut över varsin vuxen festis (baginbox) och förberde oss för party for Nights ;). När dessa två eliganta tvillingar är i sitt esse, lever ingen längre säkert ;) Vi gjorde entre i parken, seglade in som queens of Globen, jisses de gjorde kroppsvisitering på ingång, så de var ju att leta upp efter den snyggaste vaktbruden som fick äran att visitera både kropp o lem på mig..yeehha. Skönt värre, *ler* De kändes nästan som prostitution, jag fick betala för tjänsterna och dom utföra, hmm så nära kommer jag nog inte mer, tack o lov. Kvällen avlöpte med de ena efter den andra trevliga möten, sedan lite mingel på gaybaren Torget med Helle o Malle, de dansades snoa el schottis på tunnelbanan mellan Carin och Helle, en oförglömlig syn kan jag påstå...tjejer som kan grejer ;)
Natten slutade på ett trevligt ställe på söder, Munchenbryggeriet. Kl 04.00 somnade queens of Globen, de var trötta, lyckliga och en anning saliga. Lördagen gå av staplen ca 08,oo tiden, frukost och sedan in till stan, äntligen Sjöfartshotellet, med vackra Anna från hotellreseptionen som hjälpte oss med allt, plötsligt fick jag problem med allt ;) Ohlalala..
Installerade oss på rummet, och laddade inför Paraden. Vi har kul Carin och jag, vi är mycket mer än bara syskon, tvillingar men ändå så olika, vill inte förlora henne för något, så är de...
Så var de time för paraden, en störtskur kom från skyarna, de var nog en hälsning från ovan, en uppmaning att inte klä av sig för mycket kläder från parad deltagarna, tolkningen är ju fri.
Paraden är jag mest stolt över att få Carin att uppleva, den är en grym upplevelse. Själv har jag varit delaktig förr om åren och hojat mig igenom paradtåget, som de första och dom bästa ;) Men nu är jag för gammal, känner mig inte alls motiverad att delta, de kanske kommer ett år igen då jag får ett ryck, vem vet! Härligt att se rengbågsfamiljerna växa, de var många i år och fler blir de. Stolta föräldrar, då kommer en och annan tår ner på min kind. Transorna har gett upp, de klara väl inte gå hela paraden i endast högklackade skor, öma tår. Poliserna saknade jag oxå i år, vart fanns dom? Paraden var den dåligste på många år, kanske en bieffekt av Europride!
Till den upplevelsen så rökte vi ciggariller och skålade på en Sofiero, de ni, vilken fest :)
Ett härligt rumsbesök på hotellet innan avfärd till parken, fick vi Carin och jag. En gammal härlig barndomskamrat, jisses hon hade blivit kvinna, jag såg henne med andra ögon idag. Helen du är vacker... Ja sedan vart de ju parken och en massa glada bögar omkring oss, de är rätt så fantastiska grabbarna. Man skulle ha lite av deras vilja och öppenhet, alltså sex med alla :) Vad enkelt de skulle vara då!
Ännu en natt gick, och de två systrarna som en gång i tiden, hade delat fostervatten med varandra, sovit i samma spjälsäng, delat på kläderna de fick ärva, kämpat sig igenom skolan och ljugit ihop den ena historien efter den andra, smygrökt i mammas garderob, snattat på tempo och alla andra butiker i lilla staden Vimmerby, kört på fyllan i ungdomen, hamnat i fel säng under natten med fel människa :O, men ändå lyckats vara glada, härliga, ärliga, positiva, envisa små djävulsänglar trots allt. Nu 37 år senare, vandrar dom hem genom nattens stockholms gator, men varsin strömmingsknäckis från strömmingslåda på slussen, saliga, nöjda och tillfredställda.
Visst är väl livet underbart....

//Anna.

Lyckans hus och skräckens hus!

Syster Carin och jag bor i varsin Slottstad, alldeles för långt ifrån varandra, men de går.
Hon i en hyresrätt i kalmar stads vackra gator, jag i en bostadsrätt i Örebro, bland ca 80+ som min grannar ;) Vi trivs båda med våra boenden, inredning i hemmet ligger oss gott om hjärtat.
Men en kväll händer de på samma gång, jag måste bara berätta! Jag har min närmaste granne Maja 86 år, vi tittar till varandra ganska ofta, ibland tar vi oss en tuting ihop och pratar om allt. får ett sånt gott skratt. Maja kom i måndags kväll in till mig med en slant som hon sa 500 riksdaler, den skulle jag bara ha, för att jag är den jag är, söt hon är. Roa dig på Priden med den fick jag som uppmaning :)...De ska jag göra Maja, jag ska ta ett glas bubbel och tänka på dig och mig ;)..Då myser ho frua ;)..Men Carins Granne han ville något annat samma kväll..I köksfönstret, ser Carin ambulans och polisbil utanför och de är i lägenheten jämte Carin, senare kom bårbilen. En kille i endast 30 års åldern, vill inte längre leva! Tragedi olustighet befinner sig sinnet. Vad kan man göra som granne sa Carin, varför bryr vi oss inte mer om varandra?
Man hälsar och går sedan in var och en till sitt...Ja Frågorna blir många...
Man tänker till, för guds skull! En tanke ett par ord till varandra och alla, kan bli ett ögonblick som förgyller dennes dag, håll inte vad du känner utan ut med språket. Bry er mer om människor som finns , vare sig du känner el inte känner individen. Ett öppnare samhälle skull innebära mycket mer kärlek och omsorg för varandra. Lova mig själv att bli bättre på de.
Gör ni de med, blir vi fler!

Kram varandra i världen, inte bara i trafiken.../Anna

Livsnjutare i fulla drag...

Jag går in på min andra vecka av semestern, som icke närvarande mamma, murare utan bara livsnjutare.
De känns lyxigt, men så nödvändigt. Kan inte påstå att jag lider av dåligt samvete, för att ha ledigt utan sonen. Vi behöver time out, sedan kör vi en hård termin här i Öret igen, hela hösten. Vad han ska börja på för aktiviteter utöver skolan, har han inte bestämt ännu. Hoppas inte de blir Hockey igen, jag hatar att står i en ishall och frysa häcken av mig. Men men..vill han så gärna så ska jag ställa upp på mitt hjärta. De finns ju inget dåligt väder, bara dåliga kläder...

Denna helg har tillbringats i glada vänners lag, åkte till en underbar nyfunnen vän i fredags, jag gränslade över min bettan och gasade mot Vingåker, helt underbart väder. Solen glänste på kromet, i mitt sinne fylldes ett behag av frihetskänlsla. Mot nya äventyr och nya möten..
Han tog emot mig med öppna armar likaså jag var förväntans full över första ögonblicket, vilken lyckad dag. Blev kvar tills kvällen fann sitt slut, bjuden på ett fantastisk god mat, lax, sallad,bröd och en lättare öl, på en härlig sommardäck ute på gården, en bit från huset, runt om oss var utsikten sagolikt, veteåkrar, gula åkerfält, sjön, gastande sol över våran parasoll och framförallt, mina tankar vart fyllda med nya intryck nya tankar och ny vänskap. Tack Älskade Uffe för ditt mottagande.

Lördagen ytterligare en gammal vän som tog sig tid och lunchade på Java, shopping och annat smått och gott, spanade på vackra flickor, och ännu kloka råd av Taina :)
Lördagskvällen blev så där magiskt som de ska vara en sommarnatt, bubbel, ljus, långa samtal, tystnaden, förföra, älska åter älskas...ljuvligt och kravlöst.....
Vi snackar om att ha livskvalite, just nu har jag harmonin och kvantitet i mitt liv.....

Har stannat upp och tänker efter!

Jag känner mig på väg till någonting, kan inte ta på vad exakt!
Några stadiga mål är man alltid på väg till, livet, jobbet, till familjen.
De är mina trygga mål. Sedan har jag de som är mindre trygga , men är lite mer spännande.
Jag känner mig på gång, något ska hända. Kanske de är en lottovinst på min stånde rad, kanske en radikal vändning på mitt liv, de känns temporärt här just nu. Jag har liksom inte infunnit mig min ro på min plats, funderingarna på hur jag ska gå vidare, mal inom mig...
Är otroligt sugen på att slå mig till ro på en vacker plats, där jag har en lummen trädgård omkring mig, några land, äppleträd, en stuga som inte alls är i de nyaste skicket. Bodar, skrymsel och annat bråtte...Tystnaden...gud så skönt.
Jag ska funderar en stund till, vänta in de rätta tillfället, jag vet den kommer inom sin tid.
Medans jag väntar, tar jag dagarna som de kommer, tar mina löparundor längs med svartån, tar min härliga turer på hojen, stannar på en vacker plats, andas in luften och känner mig så där härligt fri.....

Ännu en dag förgylldes....

Man vaknar på morgonen och inget vet om vad som skall komma! Samma kväll kan du har fått fyllt ett nytt liv, nya upplevelser, kanske en förälskelse...Inget man vet i förväg...Men nog så spännande att få gå i händelser i förväg, att få drömma och längta efter ett ögon blick en magisk händelse, vad vet jag. För varje gång någon önskar mig dessa ord, att du kommer att finna din kärlek, så pirrar de i magen. Jag blir nästan som ett barn på julafton, full av förväntan, de är spännande. Och med de i sinnet, tror jag man blir mer motaglig att finna kärleken...Inte för att jag letar just nu, de finns liksom inte på min karta att finna någon ny kärlek just nu, jag håller på för fullt att läka i själen ännu. De satte sina spår de här, vill helst glömma och inget minnas. Vänner blir otroligt viktiga i sånt här skede, tackar alla dom som på min väg har lyft mig.Var på ett jobb besök idag, hos en underbar Norrman, han var gay likaså min vän och jag, som jag hade med på utflykten. Tjejkompisen och jag hojade till stället utanför stan, vi hamnade vid en vacker sommarbostad, som ägdes av Normannen. Ett givande samtal i sommargrönskande trädgård som fick mig att fundera över ett och annat. Känslan av att funnit två nya vänner, var ganska så given, de klaffar bara så där rätt på alla plan. Så naturligt och rätt de känns, och att höra kloka ord från en främling är ganska så facinerande, jag vart tagen av de hela. Rätt stämning och rätta människor, kan säkert vara ett livsavgörande läge för att de ska förutse en närmare vänskap, kärlek eller vad de nu förmår att bli.Visst är livet allt förunderligt skönt, bara man är nyfiken och bered på att ta emot, så löser allt sig på en enklare nivå, varför komplicera när de kan vara så enkelt...Hmm..de är en gåta..Snart ännu en ny dag och åter nya vingslag, vart den ska mig ska bära må tro....//Anna

Resume...

Satt just och skrev ett fasansfull blogg här, läste igenom de och de liknade mest ett avskedsbrev.
Nej, Nu måste jag rycka upp mig, även om orden är hårda att höra...Som tex vad har du för vänner Anna? Blåögd och för snäll är du? Och de hårdaste men ett faktum, som jag absolut inte vill ta till mig, av en av dom närmaste jobbarkollegan sa de. Hur lätt är de Anna att hitta en partner med de barn du har? Jo så sant så är de! de är de svåraste och jobbigaste och de som skrämmer mig mest. Vem fan vill ha hela detta paket?
Jag ska leva i cellibat resten av mitt liv, forstätta kämpa för mitt barns rättigheter.
Han ska bli en av de bästa, han ska få all den kärlek som min partner skulle få.
Han ska få min styrka man behöver för att överleva trots allt skit som sker omkring oss...
Jag orkar inte leta mer, de är bara så mycket besvikelse och personlig kränkning när man låter hjärtat falla för en kvinna.