Idag hände de igen!

Torsdag och äntligen helg igen för mig. Jag brukar vara ledig på fredagar om inget möte eller annat har varit i veckan, och jag måste jobba ifatt tiden. Denna torsdag började jag med att möta upp Albin i taxin när han kom hem, jag var ändå ute med kartonger som skulle slängas. De var de sista som var kvar ifrån flytten, så skönt att slippa se dom innan man blir alltför hemmablind. Albin var på strålande humör och dagens samtal var igång. På vägen till soprummet träffar jag på min trevliga Peter, en granne av ca 5 st jag känner här i kvarteret. Han frågar alltid om allt är väl? Om han så kommer i bilen så stannar han. De känns hjärtligt ifrån Peter. Han hjälpte mig den dagen jag låste mig utomhus, han sa som så, här hjälper vi grannar varandra. Han höll i stegen då jag klättrade upp på andra våningen, de var snällt :-) Och jag fick behålla livet iaf :-) Idag Träffade jag på Lennart igen. De är vår lilla hustomte här i området, en hurtig man i 80 års åldern. Han har ringer ibland och frågar om allt är bra, - Är de varmt i lgh, osv? Han är en gammal rörkrökare, så vi har mycket gemensamt att prata om. Byggbranschen är en ganska så gemensam uppslutning, de kvittar om du är snickare, murare eller rörkröare, de finns alltid en gemenskap och något att dela sin mening med. Han har sökt mig de senaste gångerna, han har frågat om jag vill jobba extra? Putsa och laga på alla dessa hus som finns här där jag och han bor, invändigt och utvändigt. De är alltså inget lite extra jobb han erbjuder, utan de är ett ganska så stort lappjobb kan man säga. Han frågar försiktigt och varsamt, men han tar mig på fullaste allvar och respekt. Han hör att jag kan min sak, men jag har inte tackat varken ja eller nej ännu. De ska man inte vara för snabb med, då hinner nervositeten bli lite varmare och de hugger i med ett pris som heter duga:-)

Denna man har varit så, vad ska man säga!!! Försiktig men ändå har han velat söka kontakt med mig, han har varit intresserad av allt om mig. Hur jag lever, hur jag klarar livet som ensamstånde, hur jag mår osv, han har sökt mig på ett hjärtligt sett. Idag föll polletten ner, idag öppnade han sig som en bok för mig, och jag lyssnade mycket noga på vad han hade att säga. 80 år är lång tid, han är mer än dubbelt så gammal som mig. Hans röst är lätt att höra, och berättelsen på hans resa började från barnsbenen. 7 syskon var de i hans familj. Hans Mamma gick bort tidigt och hans far fick kämpa ensam för familjens uppehälle, detta var var under krig och Sverige i kris. Men de tog sig igenom detta välbehållna alla hans syskon och fardern. Själv började han att jobba tidigt, han utbildade sig till Rörkrökare i tidig ålder, han skolade sig då i Örebro. Sedan fick han efter många års erfarenhet som rörmokare, chefposter på större företag. Flytten gick självklart till Stockholm och fruängen. I dessa hus som han idag lägger sin ideella tid och som vi bor i idag. han kämpade på med sina uppdrag han fick, den ena chef befattningen efter den andra, han lämnade den praktiska delen och vart mer projektledare, även i Kuwait förr NCC. 2 barn föddes, dotter på 5 år och en son på endast 2, blir hastigt moderslösa. Där stod Lennart mitt i karriären och diriktörer som slet i han från alla håll och kanter. Hur han kände sig i denna stund som ensamstånde änkoman, var bara så tufft sa han idag. Men man vara bara tvungen som han sa, de var kanske jobbet som blev hans livlina. Tyvärr förlorade han även sin son på äldre dar oxå, de vart oxå en förlust som tog hårt. Då var Lennart omgift och hade fått i ordning på tyggheten. Under denna berättelse får jag ett uppvaknade, ifrån min egen bakgrund. Hur olika men så lika liv vi har/haft. Förluster, kämpandet och viljan om att visa sig att man klarar och kan. Lennart har uppmutrat mig om att tro på sig själv om man är duktig yrkesmänniska, skaffa dig F-skattesedel och bli din egen, sa han! Nu vet jag att jag inte är bäst, men jag kan göra så gott jag kan, och finns viljan och arbetslusten. Men nej, jag skulle inte våga sätta mig i den situationen i dagens läge. De kan räcka med en månads sjukskrivning, så kan jag sedan vara körd. Vräkt och satt i en livslång sårbarhet med sonen.

Har läst de senaste dagarna om Lisa som bor i missäret i kungenskurva, uteliggare som har strandsatt sig där. Hon levde en gång, ett tryggt liv med hus barn och bil, tills något hände henne. Och då vart Heroinet hennes flykt från de jobbiga vardagslivet, men oxå en snabb biljett rakt in i helvetet. Hon föll som ett offer, som de svaga lätt kan göra. Just i vårt samtal som Lennart och jag har, så känner jag mig väldigt stark, som varje dag kämpar med mitt och Lennart som Har rest hela denna resa och faktiskt står här hel och ren, tak över huvudet och ett bra ordnat liv. Ok, nu ser jag svart eller vit, men tyvärr så ser samhället ut så här, de är så lätt att hamna där, min dagliga rädsla som ensamstånde Mamma, är att inte kunna betala och inte kunna jobba, att får de gå runt. Nu har jag inte dom bekymmren, men man kan lätt falla offer. Då gäller de att vara så starka som Lennart och jag.

Men tack kära Lennart, du är fin som tror på mig, De känner jag att du gör, du ser dig själv i mitt liv som du en dag kämpade som ensamstånde! Men jag avaktar gärna ett tag till, sedan kanske....Lennarts liv var rörande att höra, jag sa till han att var duktig som har kämpat och varit pappa under hela sin tid. vi känner en gemenskap, och han kommer absolut att finnas i mina tankar, ett levande bevis på att de går, hur de än ser ut så kan man lyckas med och överleva de svåraste stunderna. För de hörs i hans berättelse en röd tråd. Kämparglöden och att inte ge upp...Tack för att jag möte dig!!!

Tacksamhet och Kärlek.

Visa dagar är allvarsamma, så krävande att man nästa vill ge upp. Hjärtat brister och tänjer sig till yttersta kärl, men man härdar ut denna dag och sover bort en natt. Sedan kommer nästa dag som är klart påverkad av föregående dag, med alla känslor och upplevelser, men jag låter inte gårdagens bitterhet få göra min nya dag, utan försöker förvalta den, av erfarenheterna från gårdagen. Att stanna upp och tänka till om vad som gick snett och vad som var de bästa, är nog så viktigt för att få livet så komplett och njutbart de kommande dagarna. Någon som har fått mig att stanna upp i livet, och tänka på ett annorlunda sett, är min älskade son. Vilken skatt, vilken individ, så stark och sådan vilja.

Han fick dock kämpa från sin första dag i denna vidunderliga värld, en förlossning som var så jobbig på grund av hans envishet att man skulle ligga med armen upp över huvudet, och armbåga sig ut, de vart ju en slitsam förlossning för mamma som kämpade med livet som insats. Men nu ska han djävlar ut, utbrast jag i ilska och ut matthet inför dr Falk som var Barnmorska, sugklockan vart min räddning. Och där med sammansvetsade en väldigt starkt, kärleksfullt band mellan mig och mitt barn. De har gått Nio år sedan denna oförglömliga stora dag, han har fört mig på prövningarnas väg, ett barn styr man inte, de är dom som styr oss, vi är bara med där och backar upp och stöttar dom på sin resa. De första två åren var Albin mycket sjuk, han hade ständiga infektioner, urin väginfektion, öroninfektioner, förkylningar, utslag på kroppen, allvarlig blod brist, de fanns inte en gnutta järn i hans benmärg, så utredningar och massa blodprovstagningar vart en vardag för oss de första två åren. De öppnade upp buken på han och trodde han hade inre blödningar, eftersom han kastade blod upp varje natt när han sov.

När detta ständiga letande höll på som mest efter hans dilemma som innebar svaghet, ut matthet, blodtransfusioner en förskräcklig mager älskad son med sin lilla napp i sin mun, hörde jag namnet Leukemi in i mina öron, de vart väldigt diffust just denna ögonblick, läkarnas ord svamlades bort som när man håller på att försvinna bort i en svimning, de fullständigt brast inombords, jag föll samman handlöst som ett krossat glas mot en hårt kallt sten golv. Flascbacks for igenom mitt huvud som jag hade hemifrån mina föräldrars köksbord, där jag ser Mamma och Carin sittandes och prata om livet, de var ny behandlade båda två med cytostaika, älskade Carin för sin bröstcancer och Mamma lugncancer. Mina tre viktigaste personer i livet rann som sand emellan mina fingrar just denna ögonblick, hur jag än försökte få sanden att stanna så bara försvann de. Att tappa be sinnet var inte att tänka på, jag hade tagit på mig en föräldraroll, jag var en mamma en syster och en dotter, jag var tvungen att vara stark, vare sig de ville eller ej.

Ett halvår till gick och Albins sjukdomstillstånd upplöste sig som en gåta, som jag aldrig har fått några svar på, total borttagning av hans halsmandlar, midsommar 2004 så fick han livet som på återfödelse igen. Samma dag förlorar jag min lilla Mamma efter 8 månaders kamp mot sin cancer. Snacka om meningen med livet, jo jag vet. Jag kan än idag höra Albin berätta om sin gåva ifrån sin Mormor, om livet han fick. För visst var de väl hennes liv som han idag så stolt fått ärva.

Vilken kamp, vilka dagar man har haft! Jag lägger gärna dessa år bakom mig, men bär med mig om hur viktigt de är att leva sina dagar fullt ut, att göra de som känns viktigast och bäst för mig och som Mamma. Varför gnälla om ovesäntliga saker, varför bry sig om hur andra väljer leva sina liv, varför all denna avundsjuka, varför drömma om något som inte är realistiskt, när du kan uppfylla de som går att förverkliga. Jag hade också storhets vannsinne förr på prylar och vackert hem, jag hade allt de där, trygghet ett vackert nybyggt hem med sjötomt, en egen brygga. En försörjande partner, men livskvalitet var inte till fullo. Idag har jag ett enkelt boende som jag skapar för mina egna tjänade pengar, jag har ett fullt fungerande liv som inte är en dag utan att man får lösa alldagliga situationer på egna handlingar och eget ansvar. Och jag har ett livskvalitet som heter harmoni, jag är glad att jag orkade igenom allt detta. Stark Mamma till min underbara älskade kille idag, för varje dag som går, ser jag hans individ växa sig allt mer till sin egen starka personlighet, och han har ett ödmjukt självförtroende.

När han igår lämnade mig för sin hemresa till sin far, hade vi varit inne på en privatklinik på Östermalm och hämtat ut blod trycksmätaren, Albins höga blodtryck spökar igen, men nu ska de utredas ordentligt. Men han är vid gott mod och så oerhörd lugn och fin. Stockholm älskar vi båda två, så vid perrongen vinkade jag av min son och tänker som så, hade jag inte bitit ihop och varit så stark trots förluster, besvikelser och livets hårda prövningar, så hade vi inte varit här idag. Att se Albin så stark och fin kille idag, är den absolut bästa hedersmedaljen man kan få.

En återblick på det vad som har varit, får mig att känna glädjen och lyckan för vad jag verkligen har och är idag, och de blir två betydelsefulla ord, som Tacksamhet och Kärlek....

Idag ägde jag ställningen :-)

Wow, vilken komplimang jag fick idag!! Två bohema smedgubbar var idag på jobbet, ålder på dom såg ut som någonstans mellan 65 och döden. Den ena hade nog aldrig sett en sax eller en rakmaskin, totalt igenvuxen i ansiktet och stripigt hår, de ända man såg var hans ena trasiga svarta tand som blänkte till igenom hela busken när han log, de ända han kunde hantera var en typ rondel.
När de anlände högt uppe på ställningen ca 20 meter över havet, vart de båda som till två jättelika fågelholks ingångar i leendet. Gubbarna vart så paffa och sa att de hade aldrig hade sett en svensk kvinnlig murare, bara ryska kvinnor i ryssland som drack koskenkorva hela dagarna! Jisses, jag fick gåshud och tänkte på de ryska kulstöterskorna i friidrotten, småväxta, butchiga och håriga ifrån överläppen till fotknölarna. Kvinnor man gärna inte rultar runt med i sänghalmen en natt :-O De var riktiga bruttor de sa gubbarna, med en k-t blick ;-)
- Vad kallar ni såna som mig för da, frågade jag herrarna? Som svar fick jag oväntat, -en snygg tjej i ett par skor! De svaret nöjer jag mig med, vad kan man annars förvänta sig, en dag på jobbet :-) Men de gjorde som jag sa till dom, och lite till :-) Gött mos för gubbarna...