Min nya granne Kerstin!

Fruängensböna, om inte jag bär de namnet så gör först och främst min nyfunne granne det. Och så får de la bli ett tag framöver, jag ska berätta om min Fredag, sista fredagen på min härliga semester som ny inflyttad till Stockholm, kunde inte få ett bättre slut på denna dag. De flesta dagar har varit förgyllande sedan jag flyttade hit. Vet inte varför, men som nyinflyttad tror jag att sårbarheten är ganska så stor och även glädjen för de lilla blir så hjärtligt och varmt. Jag har funnit min Kerstin, en änkofru på endast 66 år, som nyligen har fått pension. Och man ser henne allt ofta här ute att gå och prata med alla dess boende här. Förmodligen är hon en omtyckt person. Och vem faller inte som en fura då vi äntligen träffas här utanför vårt boende, jo jag tror bestämt att båda två fattade tycket för varandra direkt, de var ingen svår match att berätta om sitt livs historia och även för höra hennes bakgrund. Alltså, jag tror ju allt har sin mening i mitt liv just nu, de känns som så. Då hon berättar om att hon själv kom hit till Fruängen som 10 årig flicka, och har fött upp sina 3 söner i en femrummare med sin man, i dag sitter lilla Kerstin som änka, och bor endast med sina 3 katter och utflugna barn. Hon känner självklart ensamheten efter sina aktiva arbetsår. Och de syns att hon har slitit i sina dar, att få höra henne berätta om gamla Fruängen och dess kvarter, som hon nu har bott i 55 år, är fasinerande. Man både hör och ser tiden framför sig, husen är sig lika från de byggdes 1956, och de ser man, men att omgivningen är annorlunda idag från förr. Kerstin och jag har funnit varandra som jag har gjort med andra människor i mina dar, men att få ha dessa lite äldre och härliga omkring sig, de är tryggt och kul att få lite historik i de hela. Och så bjuder hon mig på en cigg då och då, fasten jag inte röker till vardags, bara ibland. Min freda skulle jag åka in till Roselundssjukhus och fixa till mina hörapparater, för de skränner så dant. En rundsmörjning skulle äntligen bli av. Jag möter självklart Fru Kerstin här på gatan, och som har tappat suget att åka ut på landet och hämta äpplen. Jag säger som så, - att de ska bli att lämna Albin för avfärd hemåt Småland, och jag ska sedan ska fortsätta till Roselunds sjukhus med T-banan. Då erbjuder sig Kerstin sin tid om att vi tar min bil ist och så visar hon mig vägen in till stora staden. Ingen mer än jag blir gladare, för kan jag ta bilen och lära mig gatorna och vägarna så är jag bara gladast. Så de blev en trevlig resa genom Liljeholmen, Hornsgatan och fram till Roselunds sjukhus. Guide ingick på resan, och även upp till hörselkliniken, som dock var stängt. Så de blev en liten tripp till Hörsam på Ringvägen 90, höstvädret var ju ljuvligt och solen värmde gott. Fredas humöret var på topp, och utmed gatan satt de folk på uteserveringarna och intog sin första fredas stänkare. Presic så som jag vill ha mitt Stockholm, sponanliteten och dess coola personer som njuter. Kerstin tror jag tyckte de vart en härlig eftermiddag med mig med. Hon är född och uppvuxen i stan, och kan alla gater och kvater, henne ska jag vara rädd om, de är en förunnat att hitta. När mina ärenden vara klara och jag hörde nästan som en gudinna, så var lyckan så stor, så jag slog till med att bjusar Fröken Kerstin på stek strömming och pärramos och ist för lingon som de ska va, fick vi någon annan god röra till. Men lite förståelse får man ändå ha, de kan väl inte veta hur vi smålänningar och gamla tanter från söder vill ha på sina traditionella rätter, så de fick duga som sjutton. Vi tog maten med oss och satte oss inte så långt ifrån bilen på Tideliusgatan på en parkbänk. Dukade upp varsin god strömmings låda, nystekt och doften var oemoståndlig, de smakade som vi hade förtjänat de, de lover jag er. Kerstin och jag mitt i vackra södern, med varsin matlåda, och filosoferade om livet som hade varit och drömmarna som fanns. Just såna här stunder är historiska för mig, de här ögonblicket, den här gemensamhetet, den kemin jag känner för Kerstin, är svårt att beskriva. Att hon tog sig tid att följa med mig, var ju helt oväntat, men så hjärtligt av henne. Vilken härlig eftermidda de vart, på turen hem visade hon mig resterande bra platser som är bra att veta här i Fruängen. Jag handlade även på fiskdelikatessen vi så nöjdsamt äger här i Fruan, svenska signalkräftor med västerbottenpaj, färsk surdegsbröd och en god ost till de. Champangen låg redan hemma på kylning, så efter denna underbara åktur med Kerstin, så var de bara hem och vänta in mitt trevliga besök. Och de ska jag berätta om en annan dag...Lycka...

Lyckan känns obeskrivlig, utav att jag är här i dag, jag förstår inte varför de har känts så skrämmande i många år att ta steget till en flytt in i huvudstaden. Men de var nog säkert en mening att jag skulle till Örebro, att få vantrivas och känna de dystra ensamheten som infann sig allt ofta då jag inte hade Albin i min närhet. Då var de kaos och bara jobbigt. Att komma helt ny till en stad är inte lätt, om man inga vänner eller nära som kära finns där. Jag gav de alla fall 4 år, om inte annat så får jag se de som en investering på mitt yrkesliv, en bra grund till Albins skolår och boendet gav en rejäl avkastning som i hela 300-tusen riksdal er, inte fy skam för de :-). Men inte utan att jag har fått slitit ihop min vardag alldeles själv, så en gåva till mig själv tycker jag att nog att hon förtjänat, som en egen lgh i Stockholms förort.

Så nu bor jag här, med en lagom stor kille som kan klara sig nästan på egen hand, som vågar ta för sig av livets utmaningar och som verkar trivas som fisken i vattnet. Jag har då bara sett han vara glad hitintills, nästan så man kan tro att han har missat sin medicin, för de är ett lyckorus och ganska så uppspelt dagarna ända. Men jag tar de för vad de är, Abbe blir glad när han ser mig lycklig, de är ett barns omedvetna beteende hur de känner av en föräldres sinnesstämning. Bara positivt, med allt som sker.

Folk är väldigt lätta här i denna stad, de är inte svåra att komma i kontakt med spontant. Hjälpsamma och pratsamma, de gillar jag. Bra grannar och härliga vänner som kommer och tittar till mig, allt detta saknade jag så oerhört i Örebro. Dom vänner jag har där, dom saknar jag. De finns en del guldkorn som jag har kvar, kontakten finns på ett eller annat sett. Och så är ju livets vänskapsresa, att sorla bort en del mindre bra vänner och dom bästa bär man med sig resten av livet.

Idag har äventyr som in till Naturhistoriska upplevts, med cosmonova och se värdigheter på museet, Albin köpte sig en undervattens dinosaurie och jag vart så betagen av de fina fotoutställningarna som fanns i arktis museet, så jag köpte en fotografisk bok " Värld av is ett hotat arktis" Helt underbara fina bilder, jag kan varmt rekommendera den. På vägen hem regnade de på oss, så vi skippade shoppingen vi hade tänkt oss idag, de får bli en annan dag. På tunnelbanan kom vi i kontakt med andra mammor med sina knotts, Albin busade med lilkillen på 5 år, och lillkillen föll ett offer under dinosauriens tänder, som Albin lyckades klämma ihop alldeles för hårt. Så lillkillen fick plåstra om med 2 st plåster, ajaj..så de kan gå! Väl hemma med två filmer till junior så har de lagats tacos, och nu bara myser vi och känner ett lyckosamt välbehag. Jag säger bara, så bra vi har de!!!! LYCKA..

Drömmar och verklighet!

Att jag alltid vaknar så tidigt på morgonen är en gåta då jag nu har semester! Men idag vart en annorlunda morgon ändå, klockan var väl ca 06.00-tiden då jag slog upp mina blå eller gröna, vad dom nu har för färg, har inte tittat på så noga på de :-O. De är som med åldern, jag ringer min tvilling och frågar vad jag har för färg på ögonen och hur gammal jag är, kanske något som förträngs! Men efter ett par timmar i sängen med kaffe och dator, så lyckades jag dra täcket över huvudet och somna in så där härligt gott igen, men fick en sån där otäck mardröm man kan få.

Drömmer om källaren som jag inte gillar att gå ner i här i huset, det är så mörkt och svår att hitta lysknapparna där, man ska då alltid fumla sig fram i mörkret innan man får igång lysset, de gillar jag inte! I drömmen lysser redan lampan när jag kommer ner, men då kommer den här rädslan om att jag är inte själv här nere, och då kommer en spänd laddning i kroppen om vem som är där? Jag går sakta fram i korridorren med en rädslan i kroppen, plötsligt står där en neonorange klädd negerman med ryggen emot mig, jag trodde först han hade en huva nerdragen över ansiktet, men så vänder han sig snabbt om, och jag ser hans ögonvita och jag vart så j-la rädd, så jag skrek inte WOW utan, ohhiii!!!! Just när jag skriker till så ångrar man sig ju, men då är de redan försent. I skriket snubblar jag baklänges, och i ögonvrån ser jag bakåt att de sitter en man till på huk bakom mig i mitt fall, jisses tänker jag i min rädsla, att nu blir jag levande våldtagen!!! Där vaknar jag tack och lov, jisses så förskräckt man kan bli. Obehagliga drömmar så där på morgonen när man somnar in. Jag hör att Albin är vaken och ligger i soffan och kollar på tv, så jag kliver upp i min alena endast i trosa och ska säga god morgon till mitt hjärte barn, då jag blev ännu räddare än i drömmen av Albins skrik när han ser mig och utbrister, klä på dig kvinna, de är inte kul och se dig naken MAMMA!!! Skratt, vilket är värst!!! Att se en neon klädd mörk man i en källare, än att se sin vackra mamma naken? Hmm...de blir till att ha på sig morgonrocken hädanefter.

Min första semester i stockholm, tillbringas med att vakna tidigt på morgonen och få njuta av kaffet och en grundlig genomgång av allt som har hänt på datorn, detta är vad mina föräldrar gjorde fasten med en färsk rykande lokaltidning Vimmerbytidningen. Semester innebär vila och de har jag oxå, men vanar så tidigt varje morgon! Vila för mig är inga bundna tider att hålla på, de är frihet.

Som sagt är ju nyinflyttad till storstaden, dit jag länge velat komma, nu är jag här och de är svårt att förstå. Att jag har min egna lgh, som jag renoverar. Mentalt har jag varit här länge, men har inte vågat förens jag nu tog mitt beslut att nu måste de ske. Och de känns stark och modigt gjort. Men sån är ju jag! Nästan allt har klaffat fint ihop hela tiden, flytten, allt bestyr som innebär i en flytt, försäljningen har gått som på räls. Visst är de någon mening med detta, de hoppas jag. Och skulle något tråkigt komma på de här, som jag ibland kan känna rädsla för. Att hur kan allt gå så smärtfritt, utan några tråkiga besked som har varit eller skall komma! Kankse jag har blivit bättre på att försöka leva de liv jag själv vill och behagar mellan de tyngre stunderna, att återhämta kraft och kunna ta de bättre när de oförutsedda händer. Säkert lever vi i de undermedveta om att stärka oss emellanåt, åtminstånde jag! De har fått mig att njuta mer av nuet och inte försöka dra ner mig i de nattsvarta. Men jag tänker på de emellanåt, för att förstå och kunna ta vara på min livsglädje idag.

Men nu närmar jag mig fyrtio, och de gör jag med lättnad, de känns så behagligt att bli äldre tycker jag, dels blir min son äldre, och vi tar hand om varandra på ett annat sett, vilken lycka att axla av sig småbarnstiden. Och få njuta av en egen individ, som är en avkomma efter mig! Ser så mycket av hur jag var som barn i han. Men vi är inte alls lika i alla avsenden, han är en mycket stark och samtidigt lyssnade person, till sina kamrater. Där jag ist kanske inte var en lyhörd person som barn, utan ist var jag mer hjälpam och ville vara alla till lags genom att visa de handkraftigt. Stark har jag dock alltid varit, de är Albin med, men han har andra egenskaper som är starkare. Albin är en intressant person att följa, synd bara att han inte har de stödet av sina gamla förfäder som morföräldrar, inte ett telesamtal på flera år till oss. De kännas ska jag säga. Om jag nu inte lever de liv som de önskar, så är de iaf inte värt att inte få delta sig, veta mer om hur han/vi lever och mår. De hade känts som ett bra stöd i alla dessa jobbiga år. Men som sagt ensam blir starkast, jag känner mig stark och de är säkert viktigt för Albin, han har dessutom all min kärlek och från sin Pappa, de är de viktigaste. De går att spekulera och nysta hur länge som helst i om hur och vad som hade varit bäst eller sämre, jag lämnar de idag! Och återgår till min renovering, som vi båda ser framemot, Albin och jag. Han har nu vaknat, ropade Mamma! Klart jag lämnar mitt morgonkaffe och dator och stiger in i hans rum, lägger mig brevid och drar handen sakta över hans bara rygg, de är en lugnade effekt på han, så underbart att kunna ge han en sådan start på hans dag. Ha en fin dag, för de ska vi ha! Kram.

Morgonpromenad till karlaplan...

Att få inta en ny dag är alltid en gåva, du vet aldrig hur din dag ska sluta, innan dagen är slut kan dit liv se annorlunda ut. Jag har upplevt de på många sett, de starkaste är ju tyvärr förluster, men de finns svaga minnen av stunder då man ville att tiden skulle stanna. Jag har en extra förkärlek till Sveriges vackra sommarmorgon, lustigt nog, har de hängt i mitt liv. När jag en gång var ung, så traskade man hem efter en natt fest, i morgonens tidiga gryning. Kontrasten att lämna sorlet av hög musik, glada människor, bytes ut till tystnaden, fåglarnas morgon kvitter, solens uppgång, känslan är obeskrivlig. Tror att dom flesta har upplevt de!
Ännu en sådan här känsla har upplevts denna helg, de pirrar i magen när jag tänker tillbaka.

Stod mitt allt, vid baren, discomusik som dunkade långt in i bröstet, sorlet av en blandning av musik och all glädje, den var intensiv och häftigt. Jag spanade ut över publiken, då de helt plötsligt dyker upp ett känt ansikte, hon hade ett underbart leende, vackert hår, kropp och henne kände jag igen men kunde inte placera. Efter en pressention, fick jag en wow upplevelse och vart så otroligt glad, knäsvag att hon fanns där. Vi hade nämligen träffats vid ett tidigare tillfälle. Jag hade sökt henne via andra sajter och hittat där, så denna träff vart en kväll jag aldrig ska glömma. De dansades intensivt under bar himmel, de var närkontakt och de var så ljuvligt så. Att få känna ett gensvar på de fysiska planet, kan säga mycket mer än bara ett par ord. Så fortsatt kvällen tills musiken tystnade och människorna sinade. Tyvärr var de dax att släppa taget, och inse att natten skulle skilja oss åt, ännu en gång.

Men innan dess, vart de en långpromenad genom vackra Stockholms naturmiljöer, de var gryning, och tystnaden fylldes med fågelkvitter, luften var somrig och uppfriskande, och i min vänstra hand hade jag en annan hand som var så len och underbar att hålla i, vilken lycka! Hon tog mig med genom en skogslig genväg som ledde till karlaplan, att man ville att tiden skulle stanna här och nu. Känslan, promenaden fick mig att minnas om de som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva igen. De gick inte fort fram, de pratades lite, jag tror båda var så upptagna av situationen, jag minns mest handen i min hand, så underbart, så slående allt annat...Vart mötet bär hän, de vet jag inte, kanske bara de var en tillfällighet, ett minne. De återstår att se. Men att få uppleva och känna en sån härlig personlig attraktion, de är obeskrivligt, de är skrämmande, de är ljuvligt. Jag låter känsla stanna där, och lever vidare i ruset ett tag till...