Från domedagen till de underbaraste!

Tisdags kväll var de här nu, och idag är ett viktigt datum. Jag har skrivit om de förr, men de är så fantastiskt att jag måste bara påminna om de igen. Exakt 6 år sedan som Carin opererade bort första cancerknölen i bröstet. Jag kommer ihåg de som om de var igår, livet sakta vittrade sönder för mig. De rann som sand mellan mina fingrar, alla mina närmaste var sjuka. Mamma, Carin och lille Albin. Själv stod jag där och kämpade mot världen. Men så idag efter 6 händelserika år, så sitter vi här. Med varsitt liv, på två olika platser. Självklart är inget förgivet, inte ens min egen hälsa, jobbet eller de anhörigas existens. Varför inte leva här och nu? De har jag lärt mig, varför drömma? Varför inte göra de man mest mår bra utav, säg din mening ist för att vara tyst, våga solla ut dom du inte får en positiv energi utav. Unna dig något de alla dagar som du finner glädje utav. Våga vara stolt över dig själv, älska dig själv, im kan de vara försent. Jag trivs verkligen med de jag ser och har åstadkommit, men de är inte utan att de är ett hårt arbete bakom. Nåväl, bäst av allt är att jag har Carin i livet, utan henne hade jag inte varit så klok och eftertänksam på vad jag igentligen har. Trots hennes ideligen försök till att inte vilja leva längre då ångesten har varit för svår, så har hon på ett viljestarkt sett tagit sig ur de tråkiga kriserna. Jag har i dessa stunder, varit feg och inte orkat se de utan avvisat Carin min medkänsla, kanske för att inte själv gå under. Smärtan att se sin egen hälft må så dåligt, har varit nästan outhärdligt. Men man ska inte älta i de som har varit, utan jag tar de som en forsatt prövning på livets väg. Man kan aldrig förbereda sig inför livet, man kan inte heller blunda för de. Man kan bara försöka göra de bästa och försöka se de med öppna ögon och lära sig massor på vägen. Vart jag står just nu i hela mitt liv, de vet man aldrig. För de är som sagt va inte förgivet att jag ens kommer hem ifrån jobbet im. Glöm därför inte bort att säga, göra de som känns rätt för dig just nu. Försök att vara ödmjuk mot dina nära och kära, om de inte visar desamma tillbaks, tänk dig då, att du gick ur situationen som vinnaren själv, du gjorde iaf vad du kunnat göra. De är vad dom kommer att komma ihåg utav av dig, att du var banne mig en stark person. Och intalar man sig själv vara en stark person, då blir man de, utan tvekan. Fråga mig :)

Jag hoppas på många underbara fina år till med Carin och Albin som vart kvar. Lilla Mamma ska jag säga Hej till och tända ett ljus hos, på freda då jag färdas ner genom småland till syster yster.

Säger bare de, de är gött o leve......

De bortgångnas existens!

Till något allvarligare denna gång, jag kan vara allvarsam emellanåt :)
Jag har anlänt min lediga stund hos min syster Carin i Kalmar, jag fick 3 hela dagars ledighet från jobbet. Och de satt fint på sin plats, för just nu känner jag mig lite sliten i min arma kropp. Jag har en förmåga att slita som en fullvuxen karl. De är en ljuvlig känsla att göra de oxå, jag känner mig då levande, men tänker inte vad som efteråt kommer! Träningsvärk satan, fasten jag ofta tränar. Hur kommer de sig? Jag vet att de rörelser vi har på jobbet går inte riktigt att träna upp. Men de går över, med lite vila.
Jag har funderat mycket den senaste tiden om dess väsen som finns omkring oss, jag är inte mer skrockfull än vanligt hoppas jag! mer än att jag absolut inte lägger en nyckelknippa på bordet, svarta katter som ränner över vägen spotar jag inte 3 ggr för, de får vara glada de inte hamnar under bilen :)
Jo, den kvällen jag roade mig med mina 3 damer, granntanterna, på en liten bjudning. Årgången på dessa 3 damer var ju 86, 82, 56 års modell, och alla är dom lika ljuvliga som årsgångsviner. Kvällen som slutade både i förskräckelse och sjukhus, en anning stålkeps och gallstensanfall, suck. Men de är på fit for fight igen ;)
Jo, i vår livliga diskussioner kommer vi in på husets äldre boende, dom som vi har köpt våra bostadsrätter utav. Vilka dom var och hur de en gång lämnade sina lägenheter. Dessa två äldre damer utav sällskapet har varit boende i huset sedan husen byggdes, så klart dom vet allt som har hänt och rört sig mellan väggarna. Hör och häpna, min närmaste granne som oxå är inflyttad de senaste åren har oxå fått känna på väsen. Nu tror jag inte på spöken, men att de kan finnas själar som gör sig varse på ett eller annat vis, de tror jag på, eller jag vet att de finns. I min lägenhet, slår de aldrig fel om att de går någon i hallen, då jag har lagt mig. De knäpper och haschas på den långa hallgolvet. 3 ggr denna sommar/höst har tve app satts igång utan andledning. En tidig morgon vaknar jag av att Albins tv går på högsta ljudet inne på hans rum, hur kunde jag vakna av de är helt osanolikt, jag är som gott som döv. 2:a gången slår min tvapp igång 2 ggr med 10 min mellanrum. De är självklart en obehaglig känsla, men jag känner inget hot, men att hon damen som bott i min lägemhet innan gör sig varse de förstår jag, men varför? Hon kanske inte gillar mitt leverne i hennes fd hem, vad vet jag! Och de roliga är att grannfrun oxå har haft påhälsning, känslan var säkert inte rolig då, men att vi vart bekräftade denna kväll om att de finns väsen, är helt klart verklighet. Hon en dag satt och sydde på sin symaskin i köket, då hon hon fick bråttom till affären. Hon hade lite ärenden att göra och lämnade syjobbet för forsatt arbete senare. När hon hemkommen sätter nycklen i låset hör hon innifrån lägenheten ett fasligt liv! De är symaskinen som går på högsta varv, den går i ett hela tiden. En kall kåra sveper sig över hennes ryggrad, då hon i sin förskräckelse ser och hör detta, hur är detta möjligt när inte ens någon sitter vid maskinen? Hon rusar fram och sliter ur kontackten från väggen och allt tystnar. Känslan efteråt får håret att resa sig på oss alla fyra där vi sitter och samtalar om detta vid mitt köksbord. Men lugn lugn..säger Maja 86 år, de är ingen fara, de var snälla damer som bodde här, de vill inget illa. Snart är jag hos dom och då ska jag se till att ta ett snack med dom här i huset :) Sedan är de bara jag som kommer och hälsa på er med mitt väsen, och så blinkar lilla Maja i ögonvrån ;) I efterhand så här så är jag faktiskt inte rädd för sånt här, för senast igår kväll fick jag känna av de igen, hos min syster..men de ska jag inte ta nu, för de är en förskräcklig historia...

Relationens existens!

Pyttsan så var denna helg över. Den har varit sig lik som de förregånde helgerna, ja kanske inte helt exakt. För de har rullat in nya människor och lika fort åkte dom ut. känner att jag har lämnat ut mitt ärliga härliga liv till två nya människor som absolut inte vill lämna desamma tillbax. Vad är de för menning att sätta ut en kontakt annons och inte vilja stå för den man är, de är för mig en gåta! Eller är de bara i kvinnornas värld vi lever så här? De ska krusas och omas så förbannat innan de släpper sig hän, jag vill ha lite fart på de hela. Lite krydda och lära känna, se om de är något som kan spinnas vidare på. Men för den skull vill jag inte chatta en vecka, ringa efter mycket om och men. Träffas på lördag, flytta ihop på måndag och sedan gå skilda vägar helgen efter. Så här går de allt för ofta till, trist tycker jag. Nu tog jag i en del, men efter 5 år i branchen så har jag fått nog. Men suck stön pust..vem vill missa en samvaro med en vacker kvinna bredvid sig, inte då jag. Man skulle ha vart en bög ist, tänk så enkelt. Man flyttar ihop med en stadig kille som tjänar bra med kosingar, och fjollar runt i lägenheten och putsar på kristalkronorna som hänger både på dass och sovrum. Åker iväg på var och en på sitt, och rastar av bamsen lite här och där. Har man tur klarar man livhanken från både herpes och hiv, men man går aldrig säker. För här tänker man bara med de lilla huvudet mellan benen, de stora huvudet på halsen, har förståndet övergett. Ja, vilket är bäst, de är frågan de! Men jag är nog en delad individ, jag försöker föra mig som en kvinna, i den mån de går. Tänker allt mer och ofta som en man, de blir liksom lättare då, de är ganska så IQ befriat och hämningslöst. Jag agerar som en mor bör göra, då mitt barn behöver trygghet. Jag är kärleksfull mot både kvinnor och barn, männen bara piskar jag :) Att jag klarar mig utmärkt själv i mitt liv som ensamstånde, de ger jag mig själv en eloge för. Men jag gör en utmärkt resa på min väg, jag står upp för den jag är. Men visst skulle vissa förändringar behövas göras, jag kanske skulle vara mer tålamodig och mer generös mot mina medspelare, kanske jag då skulle finna hon med hjärtat på rätta plats. Nej visst i fan, man skulle ju inte söka, hon ska ju bara stå där en dag. Vem de nu kan va...
Jag väntar med spänning på vad de har att ge, de sas i en test en gång att jag skulle finna kärleken på mitt arbete. Men jisses, där är ju bara en massa karlar, de går inte för sig.Tänk att ligga där och snuska med en man igen. De finns inte på min karta. Men visst, vi ser ju kvinnor hela dagarna nedanför ställningarna. Kanske jag har en som ser mig, med andra ögon. Sedan jag läste de där testet, gissa om jag har spänt ögerna i qvinnsfolket, men inte har någon ljuv musik uppstått ännu ;) Vem vet, en dag kanske hon dansar där på byggställningen bredvid mig..haha..Drömma sig kåta kan alla göra :)

Som sagt, i helgen kom en hel del nya människor in i livet, en del har kommit för att stanna. En del får en kortare visit. Kom ihåg att glädja dig över någonting varje dag, försök att känna lyckan över ett litet mindre ting, jag vet att jag imorgon känner de vid två tillfällen. När jag åker till jobbet genom hela staden är jag lycklig över att ha ett jobb att åka till. När jag kommer hem till min lya med min son, så är jag tacksam över mitt boende/hem som jag själv kämpar och sliter för att ha tak över våra små kloka huvuden. Att få stänga en dörr efter en hård dag på jobbet är en lycka för mig. De var några filosofiska rader från en helt underbar Anna :)