Go kväller!

Nu har jag slagit mig ner i min sköna soffa, sonen sover gott efter att tittat i sin gamla fotoalbum, när jag nannade honom kikade vi lite tillsammans. De är så mysigt att ha så många fina minnen av hans barndoms år, förstår bara inte vart åren har tagit vägen! Han är 8 år nu, och är en stolt skytt. De pratar han mycket om sitt stjärntecken, skytten på en hästkropp, den är fin och passar honom fint.

Jag har varit själv mestadels med han, då jag var sambo så var jag själv i veckorna då oxå. Då Pappan låg ute och jobbade, de har varit tufft många gånger. Men jag är glad att småbarnstiden är över, de var de tuffaste och ansvarfullaste jag har tagit till mig. Men så mycket kärlek och glädje jag har fått på vägen, de har lugnat mig som person. Och vi är starka individer både sonen och jag.

Kort och gott jag är lycklig att jag har han, fasten jag ibland kan gå i taket av ilska och frustation.
Men älskar han högt och massor.

Jag har mycket positivt på gång nu, de är mycket som händer.
De skönaste är att jag blir sambo denna månad, med min käraste. Hon skolas in här i mitten av Maj, de känns härligt att få bli tre, de var länge sedan jag hade den längtan. Men nu känner jag mig redo efter 4 års lösaktigt liv bland kvinnor, de har varit underbart kul och lärorikt att fått lära känna dom alla. Men nu har särskilt denna kvinna lyckats fånga mitt hjärta.
Och de är jag lycklig över, du är varmt välkommen hit och hoppas att du ska trivas hos oss.

Jag har jobbat hårt med mitt yrke som murarlärling, och de har slagit väl ut. Efter 1½ års anställning på en stor murarfirma Puts&Tegel så vart jag tillsatt som lagbas, och de känns riktigt kul, fasten jag aldrig i den bemärkelsen kommer att känna mig som en ledare, utan mer som en tillgång bland mina grabbar. Jag är en av dom och inget mer. Har ett stort jobb på västhaga på vägverket, där vi byter ut den gamla fasaden. Och gör en elegant putsfasad som avslutas med stänkputs, bakom den putsen, kan jag lova ligger en helvetes massa jobb och svett, men attans så kul.
De är inte bara ett jobb utan en massa kunskap, socialt umgänge, och framför allt ett jobb i dessa tider, som jag faktiskt trivs med. Fasten jag ibland undrar vad fan jag håller på med....men hoppar upp ur sängen 05,15 varje dag som en full fjädrad fjäder och är sugen på att jobba :)
Fantastiskt kul att de tror på mig, och jag har verkligen visat mitt intresse, och de känns härligt att som tjej har fått sig en plats bland dessa hårdingar ;)

De var allt för idag....

Kram på er allihop.

Atomer går upp i rök.

Vet inte hur jag ska börja min dagens blogg, förbannad frustrerad arg arg arg och ännu mer förbannad.
Skulle inte vara någon förkastelse blogg men jag ska fan inte låta min ilska stanna hos mig mer, de får vara nog. Ut med skiten bara...
Jag har varit tyst länge nog, och levt i de tysta.
Varför ska man vara så tyst om de som händer och sker en så nära? De är frågan jag ställer till mig själv! Och vad ger jag mig själv för svar, det är ett ständigt malande som går runt i min skalle. Jag skäms och är väldigt ångerfull, jag vill backa tillbaks i tiden. Vissa människor hade jag kunnat vara utan, jag har tills nu haft full respekt för vissa och deras betenden. Men idag kan jag inte längre ens tänka på dom utan hatet kommer allt närmare, de kryper liksom inpå mig snart. Måste sätta ett stopp innan bitterheten tar över, och de har jag lovat mig själv att aldrig någonsin bli en bitter människa, de har jag vuxit upp med. Och de drabbar inte bara den bittre utan de närstånde oxå. Aldrig ska min son och min närmaste käraste få stå ut med de, de är smärtsamt med en dold oviskänsla som går ut över de andra. Samma sak som när tystnaden i ett förhållande uppstår, de blir osäkerhet och massa tvivel. Nej, min mening med livet är att inte känna bitterhet och negativitet, jag hatar dessa två benämningar.

Men just nu kan jag inte låta bli, bitterheten över att ha skaffat barn med en så ansvarslös sk vuxen människa. Som inte kan ta koncekvenserna på fullaste ansvar, utan låter de bara fortsätta och kör på sitt eget race. Här handlar de om att de har gått så långt som till en polisanmälan, för barn misshandel. Då skolan har agerat på sitt ansvar och till hänsyn till barnets mående, och tack vare dom är anmälan gjord. Äntligen säger jag bara, i ren rädsla och egoism har jag inte vågat! Men nu får de vara nog, nu måste jag bara ta mitt ansvar till fullo. Nu löper jag linan ut hur de än kommer att sluta så står jag alltid bakom min sons bästa.

Ändå händer de igen och igen, besvikelsen och bitterheten som växer mig allt närmare, fan vad jag hatar den här känslan. Och tack vare bara för en person jag en gång älskade....

Hur kan du bara göra så här?

Att våga ta för sig av livets goda.

Åh en sån härlig helg, bättre än på länge.

Började så bra med en ledig fredag, tillsammans med min kära. Att få vakna ihop tillsammans är så underbart skönt, att få sina händer fyllda med något så underbart som len hud. Att få känna värme och kärlek från någon annan människa, ja de var ett tag sen sist. Jag njuter av en härlig barm, kyssar och annan lek ;) kan inte låta bli att sända en tanke på mina murargrabbar som får jobba och slita på byggställningarna, och här ligger jag och bara gottar mig. Vet att även dom sänder mig en tanke oxå, de bjuder jag på..smisk och pisk era fulingar :)

Fredags pyssel, med en massa viktiga papper, damen tar sig an damsugaren. Hon sköter sig ypperligt duktigt kan jag säga, däremellan servar jag med lunch och en och annan städ puss.

Kvällen blev en supertrevlig afton med goda vänners lag, vi drack GT och rökte ciggarer på deras Balle (Balkong). Och vart lite smått berusade som man blir när man har kul.

Trevlig middag för 9 personer på Hellas, och sedan vidare på en annan pub. Att gå hem var de inte tal om, de hade bara inte gått, så en bulle (taxi) vart de hemåt natten.

Somnade som en stock, leende på mina läppar (alla fyra ) haha..

Lördagen var de en aning slöt, vi tog kaffe på sängen och tog igen oss länge och väl. Men vad fan man ska väl njuta så länge man lever, de har jag ingen ångest för. Jobbar och sliter till vardags, så varför inte som hon sa min granntant Maja 86 år för ett tag sedan, då vi satt och kukelurade över ett glas Wiskey, vi pratade om elände folk och fä..man kan ju inte annat än att supa sig full och äta sig mätt, sa hon Maja. Så sant så, och jag tog henne på orden :)

Men jo vars, vi vaknade till liv och tog oss en långpromenad, stannade till vid Musee'ts resturang, där fixade dom ihop stek strömming potatismos och rårörda lingon. Till de vart de en kall bira. Promenaden fortsatte till Biografen, där vart de "män som hatar kvinnor" den var bra, och jag hörde nog de mesta, satt så slingan gick in i mina små sötisar, (apparaterna). Ska tala om att första gången jag var på bio här i Örebro, så hamnade jag helt fel i slalongen, de är viktigt med oss som har hörapparter att man sitter i mitten av salongen, för att slingan (ljudet till app) ska funka bra. Och de kan jag tala om att de gjorde ju inte jag,,,jag skulle ju då se titanic, men fick en salig blandning av andra biografer i mitt öra, de var actionfilmer och annat smått och gott.

Jo småläning är jag ju, men vill inte betala för att se en film och höra fyra. Där går gränsen...

Nåväl..helgen forsatte så här trevligt hela helgen, och vips var min kära borta igen, de går så himla fort. När man har kul som de säger...

Nu ska jag lägga mig, och imörra är de jag som springer på ställningarna på jobbet med mina killar igen. Och tänker på hur fint de var när jag vaknade till hennes härliga barm i fredags..hmm.

Tänk om jag inte hade de här att längta till, vad vore då livet utan de. Ingenting...

En lyckligt lottad murartjej...

Slev och smet från fröken mur :)

Så de kan bli....

Nu har jag varit så där förfärligt duktig idag igen, klapp på axlen. Jobbat hårt som fan med grabbarna, vi stockar ut fasaden. Alltså sprutar på murbruk på gigantiska höga torn ca 20 meter högt och kanske 10 meter breda, därutav jag sköter långe skånskan, kaniza...jämnar ut bruket till jämn yta. Hoppas du förstår! Huvudsaken är ju att jag fattar, eller hur? :)

Jag gillar de jag gör, jag tycker om känslan att känna att jag lever, jobbar hårt gör vi allihop. Här spelar de ingen roll om du är kille eller tjej, anställd eller lärling, och de är bra, lika för alla.

Bara de, att de är snacket som blir lite tokigt ibland, jargongen som sagt på byggen!

Och helst här inom murar världen, kan de bli lite knasigt. Men jag är ju inte sämre jag heller utan jag hänger på och ibland ser jag även killarna genera ;)

Ensam tjej och den person jag är, så tycker jag de är kul med att varna dom för att spruta mig i ansiktet. För går man jämte förste sprutarn så blir man oundvikligt nersprutad, gissa hur jag ser ut! Jag håller i slangen du sprutar :O...

Stod i hissen idag med ett gäng glada snickare, de undrade om grabbarna hade doppat mig i murarhinken? för jag hade en aning med bruk från topp till tå...jag svarade ju med att jag ligger ju risigt till när grabbarna sprutar! Jamen, hur låter de!! Inte min mening att de ska bli så tokigt, men kan lova att fantasin är livlig, även hos mig.

Hela tiden blir de så här, men jävligt kul har vi på jobbet :)

En tanke slog mig idag när jag lagade maten, slickepotten! Hur ofta använder ni den? Alltså nu står jag inte bara och drömmer och slickar på den, utan använder den i de syftet som man ska ha den till. Den åker fram titt som tätt, inget får ju förfares...Mina anor från småland som spökar, snål är jag inte men ekonomisk vill jag lova.

Kom på mig själv i en pinsam situation då jag hade med mig två överfulla papperspåsar till mat affären och skulle panta, även där får inget förfares :). Jo ser ni, en colaburk fick för sig att rymma från mig och påsen. Den trillade ur och vinden fick så fint tag i den, då jag ser hela 50 öre försvinna ur mitt liv, som tur var hände detta på parkeringen, så där satte jag efter burken i vildaste jakten, och varje gång jag böjde mig ner för att fånga den så, så fick vinden nya tag. Där sprang jag med skramlande burkar i två påsar och jagade förbrilt...Tills jag efter mycket om och men fick tag i den lilla illbatingen, så svor jag på den och lade den tillbax i påsen. Då vaknade jag ur min jaktinstinkt, och ser 3 bilar står på rad och inväntar min jakt ska sluta efter cola burken...herre jisses. Hur ser jag ut igentligen? Men de skiter jag i, jag är en glad småläning som icke låter någet förfares ;)

Smålandstösa Anna :)

Ensamhet ger mig rekarnation.

Ensamheten lider jag inte utav, den är skön. Då jag själv får bestämma den, oftas har jag liv och rörelse omkring mig. Och de blir extra skönt då jag äntligen får tillfället till att bara få va.
Jag lever med min son i en enkel 2 rumare. Han har eget rum, och jag har gemensamt tvrum och avskiljt sovplats. Trivs bra i min köpta bostadsrätt, visst är de trångt ib, men vi är ju inte här så ofta, man jobbar från morgon till kväll, diverse aktiviteter, så de blir mest bara laga mat och slappa och sova här.
Hade ett stort nybyggt hus förut, de låg vackert vid sjön Borstingen. Jag hade morgonsolen som speglades på vatten och stänkte sina strålar in på vårt sovrums tak, de glittrade och var allmänt livligt tidiga morgon. Vaknade oftas då av de på sommarhalvåret, och tog mitt nybrygda kaffekopp med mig ut på stentrappan, tittade ut på soluppgången över sjön, de var en religös upplevelse vill jag lova. Där funderade jag och filosoferade om både ett och annat, oftas vart frågan de "skulle de inte bli mer än så här?" Här satt jag med livet och hade nästan allt som jag önskade mig, redan i så tidig ålder. De kändes väl både bra och håglöst, glädje och sorg.

Men så händer de saker i ens liv, som gör att man bestämmer sig för att ta tag i de där svåra besluten i livet. De är så sant så, att ur de onda kommer de alltid något gott ut.
Och nå fan att de ska behöva hända drastiska saker innan man fattar livet!! Varför ska man hålla på att kämpa för de som inte ger dig glädje, livet är bara dig till låns, du har fått de för att förvalta de enbart för dig själv, inte för andra som jag i många härans år gjorde.
Nej..jag hade de matriellt sett bra, men inombords kändes de kaos.

Tills en dag då detta händer...

På ca 7 månader händer de som inte får hända, men som faktiskt händer. Och de kan hända även dig, tänk på de! Nu säger inte jag att de här är de värsta som kan hända, men allför smärtsamt för varje unik människa ändå att förstå, men vi måste ändå genmgå de oförutbestämda. Värre hade de som vart anhöriga till dom som ryktes bort alltför fort i Estonia och tusami, de fick inte ens säga farväl.
De fick jag, med min Mamma. Vi hade 7 underbara och helvetes månader. Hon tynade bort i lungcancer, samtidigt hade min enäggstvilling fått beskedet om bröstcancer, de var tungt.
Jag var räddast att förlora min syster, hon var ändå ung och stod mig närmast av dom alla, de var ju halva jag. De var en maktlös kamp om att få leva, aldrig i mitt liv har jag varit så psykiskt slut. Att stå som anhörig till 3 sjuklingar är svårt att beskriva, jag bara var där någonstans mitt i alltihop, min son var oxå en liten kämpe då, de var skytte trafik med han till olika sjukhus pga av hans andnöd och dåliga blodvärden. Han hade inget järn i kroppen, han vart bara magrare och sjukare, och inget imunförsvar till slut, drog på sig en massa infektioner.

Nu var mamma som sämst, de hade konstanterat att inget mer gick att göra, vi bestämde så som mammas sista önskan, att få de sista dagarna i hemmet. Hon kom hem där syster och Pappa bodde och som förgyllde mammas sista dagar. Syster nyopererad, de tog bort hela bröstet, färdigbehandlad både med cellgift och strålning, inget hår på sitt lilla huvud. Men agerade utmärkt som undersköterska till sin älskade lilla mamma.

Hör och häpna, mitt i alltihop tänds en ljus i tunlen, som jag trode var bortom all evighet.
Efter många resor och operationer med lilla Albin 2 år då, så var den sista dagen inne. Han genomgår sin sista operation, de tar bort hela hans halsmandlar. Och han får efter uppvaknadet tillbaka livet, att se sitt barns livsglädje och tillfrisknad efter all kämpande var en gåva från mor och de går inte att beskriva känslan.
Samma morgon ringer de till sjukhuset där jag ligger med Albin, de är broder som lämnar beskedet om att allt är över nu, mamma har äntligen fått somnat in. Tårar och en rejäl lättnad...
De ena ger liv, de ena ger efter. Som att ha livet i en bägare, så tömdes den och fyllde på ett nytt, tack Älskade Mamma för de. Jag hämtar kraft från den tanken då de är jobbigt, jag kommer att göra mitt yttersta för att förvalta de liv du gav efter.....

Älskar dig så mycket.....

//Anna.

Glad Påsk!

Välkommen hem Annika Östberg, hoppas du ska få en andra chans i lugn och ro!
Alla kan vi hamna fel, befinna oss på fel plats. Dessperation kan leda till en våldshandling som kan förändra ditt liv på samma ögonblick. Frågan är väl ändå om de inte fanns en mening bakom allt ändå, sanningen får vi aldrig veta, men vi kan bara spekulera. Lycka till iaf.

Annars har jag bara kört på som vanligt, uppe före tuppen varje dag kl 05,15...De är faktiskt inte svårt att kliva upp, kanske trivslen på jobbet är hög. Jag funderar varje dag på vad som driver mig framåt var eviga dag, de kan finnas många orsaker. Har städat, skrapat fönsterlplåt och lister från putsbruk, rivit ner plasten, och svurit en jävla massa gånger. Ja och inte tal om hur skitig jag är när kl är 16,00...svart i hela nylet, som en sotare. Och dammet har trängt in sig in på bara skinnet. De ni...och lika glad är jag var eviga dag :)...Jobb och slit som Murare, hem till min älskade son, duscha, laga mat, stryka tvätt, och lite mys framför TV. Så kan en vanlig dag se ut för Fröken Gustafsson. Nu ska hon sova, kanske filura lite ;)..men jag hinner nog somna innan huvudet ens når ner på kudden :O

Zzzzzzzzzovvvvvva.....

Missnöje för vården, eller inte..de är frågan de!
De är jag säkert inte ensam om, idag och i dagarna kämpar jag för en rätt att höra, höra hjälpligt med hörapparater på båda mina öron. Är barndomshörselskadad sedan barnsben, mina syskon och far har samma ärvsliga hörsel, samt min son fick även ärva hörselnedsättningen. Så är de och jag ser de inte som de största problemet i livet, de går faktiskt att klara sig ganska så bra ändå. Om man nu är som vi, ganska så öppna och skojfriska och en stor portion envishet :)
Har hamnat i en tråkig dilemma där landstinget snålar, jag ska erkänna att under alla mina år som funktionshandikappad så har jag aldrig stött på de innan. De har varit givmilda med hörselhjälp och stöttning. Men just nu när jag skulle behöva dom som bäst så känner även jag av sparsamheten. Jag har förståelse för viss nedskärning, men inte på detta!
Jag har så pass grav hörselnedsättning så jag behöver ännu mer starkare apparater, problemet är att dom landstinget har att erbjuda idag är nu för svaga. De finns självklart bättre och starkare app, men dom har inte landstinget köpt in pga för höga kostnader.
Orimligt, orättvist och väldigt frustrerande. Resonerar de likadant för den som tex behöver en protes till sitt ben? Får man inte hela längden där? Eller vad är de frågan om?

Alltså de är en kostnad som jag själv får ta, fick en offert idag från Hörsel klinikens privata på två nya apparater som jag skulle funka mer hjälpligt med, 2 st Phonak hörapp Naida pris 22.300 kr.

Som hittat, eller hur? Passar ju min klena hushållskassa...
Nåväl, omgivningen vet ju hur pass dåligt jag hör. Men jag bävar för den dagen då något inträffar pga av att jag har missuppfattat viktig info. Jag gör något fel och en annan människa kommer till skada, den tanken vågar jag inte ens gå omkring och fundera på. De kan ju faktiskt hända även den som hör bra oxå, får jag trösta mig med.

Men en positiv landstings grej är ju iaf högkostnadsskyddet! Den har jag tjänat in på många gånger om, hämtade ut sonens och min lilla portion för en månad framöver.
Varje månad handlar de om 2000 kr i medikament. Då ska svenska samhället ha en eloge, för ett bra system på högkostnadsskyddet, tack!

Ska se vad jag kan hitta för kryphål för ett ekonomisk hjälp för mina små raringar i öronen.
Annars får de gå ett tag till och invänta på högsta vinsten på lottoraden ;)

Lovely helg!

En bra helg för mig är en salig blandning, de gäller att hinna med så mycket som möjligt, och då bara skojsiga saker, sånt där som tvätt och städning tar jag i veckorna. De är inget som jag vill lägga min dyrbara lediga tid åt.
När Fredagen är här ska allt vara undan plockat, styktvätten fint i sin ordning i lådorna, denna vecka hann jag även tvätta mina fönster... jisses vad duktig jag är :)...
Alltså helgen var då bara vila på fredan, ensam var jag och de var riktigt skönt..Visste ju att darlingen skulle komma på lördagen.
Så Lördan hann jag mura färdigt spisen jag har pysslat med nu i 3 helger med en kompis, vi satte in kassetten och drog slangen i skorstenen, de gick allatiders. Lite förbannade var vi på varandra då de inte funka ordentligt, de svärs och kärringjävel hit och håll käft dit, men de är på ett kärleksfullt sett ;). Jag får en chans att vräka ur mig hans dåliga egenskap i ilskan. Jag är allergisk mot negativa människor, som gnäller och inte ser möjligheterna i allt och livet. De kändes skönt att få lasta av mig de till han, i bara farten. Så han blev genast bättre och de flöt på bra. De bästa med att bara jobba med karlar, de är att allt kommer fram och sedan är de bra, sällan några ältiga efterföljningar, så som vi kvinnor lätt kan hänga upp oss på. Raka rör och svar direkt, de gör att jag älskar de här jobbet och min omgiving.
De gick bra och de blev bra, de är huvudsaken.

Darlingen kom med tåget från Sthlm, och vi mötes upp med en lång varm kram på perongen..
Hem och ta en liten virre, och göra sig i ordning för en grillkväll. Sjötorpet där mina bästisar bor hamnade vi hos, trevligt och mysigt blev de....

Söndagen kvar och den får bara ängnas åt bara vara...Hämta plutOlle i Linköping framåt kvällen.
(PlutOlle) är min son, detta smeknamn får man absolut inte använda så han hör ;)

Välkomna alla bloggare!

Nu ska även jag börja blogga tänkte jag, de är något som har funits i mina tankar länge. Men har liksom inte kommit till skott, men nu så ska hon även ge sig på de.
Här kommer ni att få följa en superkvinna, de är en benämning jag kan stå för. Dom som känner mig, instämmer :)

Har avverkat 37 år av de förhoppningsvisa långa livet, enl Faccebook skulle jag bli 126 år, huu...de vill jag inte. Våndas för allt efter 100. Tror knappast att jag orkar sköta mig själv då, men vem vet! Har den svenska samhället en annan syn på de gamla, och jag som då får min önskan uppfylld, att få leva på den höga pensionspengar som jag har sparat ihop till, och till och med får den vård jag kanske behöver! God mat och dryck vareviga dag, bo vid havet, och nätta fina assistens som ombesöjer mig med de mesta hela min vakna tid. Då kan jag fan bli 130 år kan jag lova..."skratt"

Här kommer jag att skriva om allt som kommer i min tankars väg, Om livet, jobbet som Murare, Mamma till en alldeles egen individ, och att vara gay. Och framför allt, att jag är den jag är och omtyckt av de flesta som kommer min väg, och dom som inte gillar mig, jag vad synd för dom, de missar en skön tjej att lära känna ;)

Bloggen kommer att varvas med gamla och nya händelser, upplevelser och mina tankar.
Var beredd på de mesta, läs och njut och ha en underbar dag!