Den hårlösa kvinnan ;)

Albin Albin, min finaste....Vi har haft en mysstund i sängen innan god natt. Sagor har vi lagt åt sidan för tillfället, nu är de roliga minnen som ska rablas. Berätta något kul om Carin säger han,(moster till sonen). Hmmm..de flyger upp både de ena och andra då jag tänker på Carin i snabba drag. Mycke kan man inte berätta om för Albin, för de är mest roliga snuskiga situationer om hennes alla dejter som inte går att räkna på fingrarna längre :) Carin har levt ett hett och belevrat liv, de mest pinsamma stunder tar Carin på ett lättsamt rolig sett idag. Snacka om att bjusa på sig själv...Men nu då till kvällens historia då jag ska berätta något roligt om Carin för Abbe. Tyvärr är de såna stunder då Carin har råkat ut för en olycka som blir mest rolig för mig att berätta om, jag var ju den begåvade barnet som aldrig varken gjorde eller vågade göra några hyss. De kom senare i livet :) Som ni vet, så var vi två snorriga tvillingar som alla visste vilka de var, i byar, i samhällen och i alla vrån pratades om dessa tvillingar. Vad kan vi ha varit i för ålder, kanske 7-10 år! Vi cyklade hem ifrån min kompis Ove som oxå var en snorrig typ, söt var han, men med ständigt torkat ketchup omkring munnen, jag ser de som de skulle ha vart igår. Jag lekte alltid med grabbarna, Carin gick mest i sin ensamma värld och tänkte på annat. I den här cykelfärden hem, nerför en grusväg, förbi en stor ladugård på vänstersida, och en gammal nedlagd matkällare av sten på höger sida av vägen, som var igenväxt med brännässlor. Just där!!! Exploderar Carins cykeldäck. Hon får en luftfärd av dess like, rakt in i nässelhögen ligger hon illtjutandes av skrubbiga knän och tilltufsad i håret. Ajaj...ser de framför mig tydligt, jag led för min kära syster. Sakta för att inte bränna mig själv på nässlorna tar jag mig försiktigt in för att rädda henne. Snorret rinner kapp med tårarna, stunden är mäktig så jag minns de som en smärta i själen idag. Men tycker ändå de är roligt att berätta om de för Albin. Men Abbe tyckte inte alls de var roligt att höra min berättelse om Carin, utan han vände sig om i sängen och började nästan gråta. Men usch då...
Kanske jag ska berätta denna resa Carin gjorde, de är snusk och väldigt självutlämnade ;) De går ju hem i vartenda hus, särskilt när Carin själv får berätta. Jag har Carins tillåtelse att få skriva om de, hör och häpna :) För några år sedan, fick Carin cellgift i sin kropp, hon tappade håret, men inte modet. Livsgnistan var då på topp, kärlek ville hon ha så de bara skrek om de. Mest då närhet. Att åka till Växjö för en behandling under dagen, sätta sig i en skinnfåtölj som då kändes som lyx , ett droppställ kördes in av en helt isolerad sköterska, med gröna kläder, munskydd, och handskar. Slangen sattes in i Carins inopererade kanyl , giftet sipprade sakta in, och under den tiden kan jag lova att många tankar om livet for igenom i huvudet. Väl hemma efter den tunga dagen, satt mamma vid köksbordet, med sin lungcancer, syrgas och drog några bloss på sin cigarett. Jag missunade henne inte den stund att få njuta av sina bloss, tiden var dock ändå på sina sista, de förståd vi alla. Och sedan väl hemma framåt kvällen, fick Carin sin nya energi, lustigt nog! Men lusten att göra sina dagar till de bästa var nog en kamp, och hon sköte de exemplariskt Carin. Väl hemma så svirrade hon om, lite lösaktigt klädd som han alltid vart, så var de ju inte någon sällsam syn även denna kväll. Men för ovanlighetens skull hade hon inget hår på huvudet, de hade ju giftet tagit med sig, likaså de elaka cellerna :) Men en snygg peruk, som Carin aldrig kunde förlika sig med, satte hon på plats och intog sina bestämda steg mot danspalatsen Örsåsa loge. Där fiskade hon upp en snygging av könet karl, tråkig som hon är så väljer hon just bara dom. Han var Journalist och förbannat snygg, när hon berättade för mig hörde jag ju fel, jag upprepade, -var han onnanist och förbannat stygg? Men hur som haver så hamnade de under samma tak, hemma hos han och i hans säng, inget ovanligt i Carins takter :)
Carin glad i hågen om att nu jävlar ska de till :) Så väl, den snyggingen är inne på toa och gör sig redo, för en underbar night med en donna som Carin :) Carin ligger spänt i sängen och väntar, tittar sig omkring, och över sängen ser hon en vacker brasiliansk poträtt av hans fd kvinna, hmm..där skönk ju lite självförtroende. Men se Carin är på hugget, men jisses..peruken.!! .vart fän ska jag göra av den tänker Carin! För att inte göra situationen mer pinsam under akten, så haffar hon peruken och slänger den snabbt under sängen. vipps så är problemet löst, smart va?
Carin sjunker ner under täcket, endast ett skalligt huvud tittar fram. Hon var väldigt lik skallePer i Ronja rövar dotter kan jag instämma. Nå väl, han är klar och kommer ut ifrån toaletten, ser en liten Carin med inget hår på huvudet, han lämnade en donna och ser en hårlös sådan i sin ankomst. Jisses, här slaknar allt, påsättningen blev ett minne blott. Och morgon kvisten gryr, Carin har förlorat både en livskamrat och en vän. Han får så snällt ställa upp och skjusa henne hem, på så sett är Carin bestämd! Under resans gång, så får Carin en av sina värsta epilisikramper, och skrämmer skiten ur den förbannat snygge karln. Han tror säker hans sista stund är kommen, ska ho dö på kuppen med tänker han säkert. Men han gasar på lite extra, dumpar lilla Carin utanför hennes föräldras hem där hon bor. Skamsen kliver hon in, med peruken i sin ena hand, och livet i den andra. Visst har vi skrattat åt de här, de är bara Carin som kan bjuda på de som hon gör. För hon är världens underbaraste människa. Jag ska berätta denna ramsa en dag för Albin, när han är lite äldre. Och ska själv uppvakta damer...Kanske de kan få han att förstå, att bakom varje vacker donna, finns en bakgrund, något att förstå, att livet inte är så självklart. Tänk på de, när du i hetans stund släppar med dig någon hem, de kan vara precis vem som helst. Men så väldigt betydelsefullt för den som du tar hem.....

Ensam Mamma!

Jag tackar för era fina kommentarer på min blogg, även att jag inte vet vilka alla är så blir jag glad att jag har läsare här :) Jag ska lugna er med att säga att Carin vet vi inte klart än vad som händer, men hon kämpar på.

Ensam mamma, de är jag idag. De gör sig inte varse alls ofta hos mig, och jag gillar absolut inte namnet Ensam mamma, de låter som ett rop på hjälp! Och de är ju inte jag, att be om hjälp, tvärtom så vill jag andras välmening och vill gärna lyfta fram och hjälpa mina medmänniskor. Men idag så ryktes mattan bort totalt under mina stadiga fötter, ännu en gång.
Som ni vet, så har jag min älskade son. Han fick diagnosen AD/HD för några år sedan. Ni ska veta att livet blir därefter när man har ett barn med speciella behov, därför sitter jag här just idag. Hans hörselnedsättning förde oss hit till Örebro, utan hans pappa. De fanns ingen chans att få med han hit, tyvärr. Vad jag har fått kämpat mest för är självklart hans överaktivitet, dels bråttas jag med all negativ info vi har fått i oss just om dessa barn/vuxna med Ad/hd från tidigare år. Men mer och mer, lyfts även de positiva fram med handikappet och dess begåvning de kan få om de bara får rätt hjälp och medicin i tid. Nu är jag av den sortens människa att se fördelar och positiviteten med de hela, de är min natur och överlevnad. Diskussioner ang medicin har pratas och ältats igenom många gånger om, jag har alltid varit försiktig med att mata på med för mycket medicin. Har tänkt länge och väl innan jag har bestämt mig. Självklart finns Albin med också i dessa samtal, han har också sin mening i de hela. Han har varit positiv till stratteran han har fått ca 1 år nu, men de har inte gett den fulla kraft vi önskat. Koncentrations svårigheterna sitter kvar, impulsstyrt likaså. Men han har ett underbart härligt sett att vara på Albin, en spontan skönning som han är. I de hela har hoppet funnits om att lugnare tider ska bli, jag har vänt och vridigt på vår livsituation många gånger om, men de är inte alltid ens de hjälper. 3½ år har gått sedan vi flyttade till Örebro, och med de har livsförändringar skett. Att komma ensam som mamma till Albin i en helt ny stad, har varit många tunga stunder. De har självklart inneburit många ensamma stunder, i min lägenhet, i min soffa med en dator som ända vägen ut till ett socialt liv. Kontaktfamilj har jag varit intresserad utav, men de har inte hittats någon lämplig familj, då tar jag hellre ansvaret själv än att ta den biten att lära känna nya människor, de kan vara krävande nog bara de för Albins del. Spontana upptåg har oftas slutat i kaos, därför har vi valt att hålla oss hemma. Om de inte sker under nogrann förberedelse, varje sak ska innan ha planerats noga. Och händer de att de inte sker i de mönster som är tänkt, blir de oftas en strid. Men jag har trotsat mitt tålamod och gjort mycket roliga turer med Albin ändå, dels för att inte känna begränsningen av handikappet så mycket. Jag vill att vi ska känna oss som en normal familj och växa oss in i de starka tillsammans, men oftas ses vi som de unika paret som inte lämnar ett oförglömligt minne. Mitt bollplank har jag haft på fritids och bub, även nära vänner samt Carin förstårs. Barnläkaren har mest funnits med i den medicinska frågan, men valet om medicinering har legat helt och hållet på oss själva, där beslutet har varit väldigt jobbiga och ensamt att ta. Albin upptar min mesta tid, och de har han fått gjort, jobbet och de lediga helgerna varannan helg har varit min undanflykt och återhämtning av mig själv. Vardagarna går på rutin, jag jobbar hårt fysiskt på mitt yrke som jag älskar. Där har nog min ilska gått ut genom min kropp på livsverk jag har varit med att skapa med mina kollegor, de är fysiskt skönt att få utmattningen, och sedan komma hem och bara vara mamma igen. Vad som hände idag, vet jag inte om de var en ogenomtänkt fråga till min son från barnläkaren, men de raserade allt jag har byggt upp och jobbat för i över 1 års tid. Hoppet, förtroendet och tillit till en läkare. Albin är utmattad av att inte fått sova på den senaste medicinen, han är lättretlig och har haft snabba humörsvägningar utav denna medicin. Vi funderar starkt på att ge de en veckas chans till men inte mer, men hon lägger frågan till Albin om han själv vill eller ej? Självklart vill inga barn ta mediciner, så han börjar att argumentera emot medicinen över lag. Och vinner här med diskussionen över läkaren, som inte kan tvinga någon att ta medicin. Visst hon är ärlig och öppenhärtlig, men vad de kompetent att låta barnet styra över den frågan! Själv satt jag mållös och undrade om jag verkligen hörde rätt? Vad gjorde hon? Förståd hon vilka konsekvenser hon ställde till för oss? Nej jag tror inte de! De var jag som nu skulle få börja om på ruta ett igen, de arbete jag har lagt ner för att få Albin förstå innebörden med de positiva med hans medicin var nu som utraderat. De är jag som får ta de dagliga striderna om medicinen. De dagliga konflikterna som sakta hade ebbats ut, de kommer att ta sin fart igen om han får sin vilja igenom att sluta på direkten med medicinen. Detta blir mitt fall som mamma. Jag orkar inte med de här mer, ständigt höra om uppskruvade dagar. Hur Albin far illa själv utav sin impulser som han inte kan behärska sig över, han är absolut inte elak. De som händer, händer bara utav farten. Hans lust att lära sig och ta in info, kan nu bli svårare, genom att han inte kan sitta lyssna. Huvudet vill men inte kroppen, där med blir de oroligt runtom han. Hemma har han nu hittat sitt lugn, här är han trygg och vet att jag inte gör några stora utsvävningar om vi inte planerar de. Tv dator är hans intresse om kvällarna, samt läxläsning som han gladerligen har gjort. Men hoppet om ett friare liv, spontanare liv. De lär dröja ännu ett tag, jag börjar känna mig instängd efter 9 år, jag har haft mina tränningspass jag har vågat mig ta. De har varit helt underbart att få komma hemmifrån en stund. Jag har inget annat val än att ge han ansvaret, hitintills har han skött de exemplariskt. Men de var hårt detta som blev idag, de kan jag inte smälta. De kan jag inte förstå. Jag kan ibland ta ut mig så jävligt på jobbet, så jag nästa kan få "ge upp känslan" men de lägger sig väldigt fort. Jag har haft inspiration att få vakna på morgonen och viljan om att få jobba har varit en drift. Men att får vara en ensam mamma, till ett liv som inte går att ändra på, vem vill ha hela de här paketet? Ja, de kan få mig att känna att jag ger snart upp....Men jag älskar dig så in i helvete Abbe, så jag kan inte av mitt hjärta och själ bara ge upp nu.

En hopplös uppgiven mamma för stunden....

Orosmoln på en klarblå himmel...

Åren går och tiden förändras. Men aldrig har jag njutit av att få ha hemma kvällar som dessa nu förtiden. Man jobbar och har sonen på skolan. Klockan ringer 05,15 varje vardagsmorgon, stiger upp 05,30 tar min vanliga runda, väcker Albin lite smått försiktigt. Och vi startar våran dag i soffan, jag med frulle och datorn och han med att klä sig, medicin och tv. Jag lämnar Abbe 06,30 till fritids, säger alltid att jag älskar han och ha en underbar dag. Jag får sällan något svar tillbaks, utan en bildörr stängs igen och han lämnar mig. Jobbet kallar med allt som skall göras. En lärling jag nu har dras med ca 1 halvår, har jag fullständigt tröttnat på. Han förtal på andras bekostnad för att vinna närmare arbetsanda med cheferna, han kör ett otjust spel. Fasten han har sina poäng, någon riktig putsare blir han dock aldrig, men han kanske en dag lyckas. Han behöver rätt folk omkring sig, han behöver tuktas, han behöver lära sig våra seder, respekt och samarbete. Han brottas ist med två kulturer, sitt hemlands och de här nya livet i sverige. Vi sitter 4 män och jag den ända kvinnan i lunchrummet. Han talar till mig, men sätter mig sist i rangordningen. Jag som kvinna blir överhuvudtaget inte ens sed som en människa, förutom i de tillfällen kaffet ska serveras eller om vi pratar hus, hem eller familj. Då ser han mig i ögonen, men inte annars. Han snackar om att de är mannen som ska bestämma, han pratar om kvinnor som de är horor allihop, förutom sin egen mor och egen flickvän. De här tär och de mycket. Inte undra på att man blir rasistisk.
Men dagarna går och jag har snart varit på ett och samma ställe nu ett 1år. De ska bli klart mitt jobb om 14 dagar, de känns oerhört skönt, samtidigt som de är med lite vemod jag lämnar de. De känns mäktigt att dragit upp ca 90-100 ton putsbruk, med min späda kropp. Visst känns de, men inte utan att jag har en atletisk kropp under mina kläder.
Jag tränar ofta och mår då bäst, de är ett måste för att orka de fysiskt krävande jobbet.
Efter en hård arbetsdag är de ganska så skönt att hämta upp min son på fritids, hem och fixa en middag, duscha och bara vara. Och framför allt vara Mamma. Men jag är en stolt sådan, jag har kommit i rätt balans av mitt liv. Säg mig om de är åldern eller vad, jag tror de handlar om en viss landning av livet. Jag tar inget så förgivet, förutom min son då förstårs, honom får inget hända. De finns inte på min karta att något drastiskt honom ska hända. Tänker inte ens i dom barnorna.
Att jag kommer in på dessa tankar är lite tråkigt och jobbigt att ta upp, men vi pratade om de senast idag. Älskade Carin och jag, hon har haft nya skor på jobbet som kostade skjortan. De skulle vara så bra och de var de till att börja med. Men efter ett tag så så fick hon så ont i ryggen.
Hon tror sig vara skorna som har gett henne ryggont, Carin har aldrig förut haft ryggproblem, så varför efter detta? Hon har lagt dom på hyllan för att få ryggen att vila, men efter snart 1 vecka går hon fortfarande på värktabletter. Och visst förtränger man tanken om att "tänk om" de är nog säkert bara skorna. Tills idag så känner hon på vänstra bröstets undersida en ny knöl, men den är bara liten, de är bara säkert en finne säger hon. Så är hela jävla historien uppe igen, jag säger då bara de...jävla helvetes jävlar skit...Men de finns ironi i de hela när vi samtalar, vad annars skulle hända? När livet känns som bäst just nu, vi har som sagt landat både Carin och jag i hoppet om att funnit kärleken. Våra rastlösa själar har äntligen rotat sig, och vi njuter varje dag som går, visst finns de en mening i allt som händer. Och varför skulle då inte en ny bomb släppas åter igen? 6 år har gått sedan sist. Vi har pratat mycket om de, om återfall och "tänk om" skulle vara ett faktum igen. När vi samtalar om de idag, finns ingen rädsla, eller så är de bara de att inte orken finns att ta till sig den! Carin måste till läkare på måndag, de sa jag till henne senast oxå, då vi samtalade och hon kände knölen i bröstet, jag minns de orden som om de var för en minut sedan. Vi hoppas ändå in i de sista på skornas verkan, en finne på bröstet, hur ofta har man nu de!! Fy fan vad man kan inbilla sig när de blir jobbigt.
Men vi tar tanken med ro, de är fortfarande helg och vi njuter av den, i morgon är en annan dag. Och sedan måndag, vi har lärt oss leva en dag i taget.

Men just nu vill jag bara stanna tiden, här och nu.......

Lyckades jag bra med dejten eller?

Hallo mina vänner och dom som är mindre vänner! Jag har varit lite frånvarande här ett tag, men ska inte be om ursäkt. De som var igår de var då, nu är de framåt och nutiden. Kul när de är efterfrågat mina rader, jag känner smicker för de, tackar och bugar. Sitter ensam ikväll och de var länge sedan. Jag har sett till att mina helger har rullat på med diverse underhållande människor som jag tycker om. Gillar helst inte en kväll i min ensamhet, vill ha någon att titta på, samspråka om livet och dittan och dattan. En del hamnar jag i säng med, inte alla men en del. En kväll då jag hade en kär vän här, så knallade hon hem framåt småtimmarna. På morgonen kom min son smygandes fram till min säng och undrade om hon sov här i min säng? Jag letade under täcket och svarade nej. Hur man nu ska tolka detta de får var och en göra på sitt eget vis. Jag vet bara att jag har ett underbart liv, med värme och massa generositet, endast dom jag har ett kärt hjärta till delar jag min sänghalva till, eller så delar vi ytterligare på en halva till, och då blir de nedrans trångt. Och de ena leder till de andra era snuskhummrar :)

Nog tjatat om sängkamrater, nu till något alldeles viktigt!

Som till vänner, nu förtiden har jag mest män i mitt närmaste vänskap, åh jisses!!! hoppas de inte växer ut ett könsorgan utav detta, de vore ju häftigt för en dag, kanske två dagar behövs för att hinna erövra alla dom jag vill... jaja..tanken flög i mig. Men vill någ behålla skönheten av en vacker kropp som förs samman till en annan kvinnlig skönhet, pust..

Jobbarkollegorna består bara av män. Uppfostra en liten kille till att bli självständig, kärleksfull och bara vara den han trivs till att vara. Just nu mest gaykillar som är lite mjukisar men ändå män finns mig nära. Har umgåtts med min snickarUffe denna helg, aldrig någonsin har jag blivit så härligt uppvaktad och bemött som en kvinna ska bli av en man. Om jag nu är så mycket kvinna! De kan ju diskuteras, jag har en känsla av att vi går halva vägen var, han har de som vi kvinnor vill män ska ha. Pysslig i hemmet, en jävel på mat, bara få ta hand om mig. Massor av levande ljus, fina viner, förrätt, varmrätt, och där sitter jag bara som en sessa. Ett gästrum med en gudomlig säng, ja jisses vad han har fixat och tänkt på allt, snacka om att få känna sig bortskämd. Inte utan att vi leker med tanken om att få leva tillsammans, som ett gaypar. Tryggheten har vi tillsammans, och buset på var och en sitt håll, de kan vara ett allternativ. Men vi kom överens om att köra på varsitt håll, ett tag till...Drömma är sunt, de får en att jobba lite hårdare för verkligheten. Eller hur? Alla dessa män får mig likaså att hata dom en del, men kan inte utan att ha en hatkärlek till dom flesta iaf. Allt dåligt jag gör i mitt liv, skyller jag på dålig inflytan från deras leverne, allt bra har jag bara från mig själv att skylla på :) Bra inställning va? Jag kan ju inte förneka att jag har blivit en hårdare brud i mina dagar som murare/putsare. De gäller att sätta dessa karlar på plats, och de med bestämda toner som ekar över örebros höga hus och lunchrummet. De ska ni veta att yrkeskunnande ger otroligt mycket respekt, jag brinner för mitt jobb och inte en dag på dessa 2 år har jag ens tänkt tanken att få vara frivilligt hemma. Sen vet inte jag om jag har den attityden som gör dom extra lyhörda och rädda för Anna som skäller skallen av sig på dom, men inte utan att de är befogat och allt är på ett hjärtligt sett. Kalla de för maktkänsla eller vad som, men dessa machokillar är faktiskt världens snällaste män. De har en tuff yta, men så hjärtliga killar, lite bögiga hela bunten ;) Jag är nog mer karl på bygget än vad dom är, suck. De visade jag tydligt förra veckan, utan att ens tänka på hur jag gjorde, minus poäng för mig, hoppas hon förlåter mig :(! Jag har ju börjat dejta en underbar skånetös, hon finns på facebook oxå, där såg jag att hon hade skojsat till de med silvertejp, och hur hon älskade polly, ljusa sådana bara. Så i ren spontalitet så fixade jag 2 rullar silvertejp och 2 påsar ljus polly , som jag tänkte skicka ner till henne via post, lite skoj så där. För att visa att jag följer hennes inlägg och leverna på fejan, men skit, glömde av de :( Så kom Hjärtat hem hit på sin första hemvisit/dejt till mig i Öret. Och dejta flickor vet ni är ju lite speciellt, med tanke på att man ska skämma bort dom extra med presenter och blommor och sånt. De har jag gjort så många gånger, men se hur de gick!! de vart förjäves. Så jag har lagt ner denna uppvaktan, och de får endast mig som person till att börja med. Men nu när hon var här, hittade jag polly och silvertejpen i skåpet, så ja vad fan, jag överlämnade de bara så där helt appropå!! Jo vars de vart ju en liten överaskning, från ingenting. Hon vart ju glad, men inte så där jätteglad..Och vem fan blir nu glad av slivertejp och polly som första dejt pressent? De skulle ju ha vart blommor och ett fint vykort ..suck...detta har jag fått ätit upp, jag har skämts som fän. Hon nämnde senare att hon är ju inte som en av mina killar på jobbet, hon var ju faktiskt KVINNA och ville uppskattas som en kvinna.

Så som jag blir hos Uffe, uppvaktad som en riktig kvinna. Jag måste skärpa mig helt enkelt, de är killarnas fel på jobbet, de får mig bara att tänka på sex och inget annat. Skärpning...ska köpa flickan en dubbelnugat till nästa dejt, se om de blir mer uppskattat :)

Hej svejs i lingonriset :)