Säg mig, vad de är som gör att jag står ut med mitt liv. Allra helst som putsare! Vad är de som får mig att gå upp varje morgon kl. 05.00, fyra dagar i veckan? (jobbar endast 75 %) De räcker gott och väl efter mina förutsättningar, som mamma till Albin och efter mina egna funktionshinder. Vintertid som denna får mig att ifrågasätta min vardag varje dag. De är kallt, blåsigt, regnigt och förbannat obekvämt i mina tunga kläder. Murbruk överallt, ända in i trosorna har jag de. Tunga lyft på hinkar, murbruk som skall blandas, de ska hissas upp och de ska ner. Ställningar upp och ställningar ner. Putsa, mura och bära är min ljuvliga vardag. Vårt jobb leker med tiden efter vädret, första köldknäppen är vår tidspress. Glöm inte att de är en med stolthet jag lämnar mina jobb, om jag nu har fått städa efter mina behag. Alltså allvar!! Jag är så trött på skiten emellanåt, de är machoattityden från killarna och i byggboden så jag kan spy åt dem. De är hårda och pryglar varandra så de liknar ren skär mobbning i en skolklass. Men här är vi vuxna och tillåter pryglingen på sin nivå. Jo, jag är en av dom som finns med. Man har lärt sig med åren att de är så här de funkar inom den branschen jag jobbar, man gör upp i ranchordningen. Själv har jag blivit ganska så tyst, och lyssnar in och lider med den som hunsas. Men vad är de nu då som får mig att vakna med viljan att gå till jobbet? Yrkesstolthet, grabbarna, lönen eller livet bredvid som uppskattas som en varm dusch efter en hård dag, spisen som blir en rekar nation, obekymrat om att inte ha råd att göra de man vill göra? Jag får givetvis uppskattning i små mån, jag har inte så höga krav och kräver inte så speciellt mycket av min omgivning. En delaktighet i disskusioner, en bön om min hjälp, ett ögonkast lever jag väldigt långt på. Och framförallt vad jag bistår en dag som putsare är nog för mig för att leva vidare. Stress är normalt inom denna bransch som putsare, man vill känna ansvar, delaktighet och en av mängden. De är liksom driften som gör att man går vidare. Idag så var de stressigt värre, vi har haft oturen med oss vad de gäller vädret. kl. 14, 2½ timme innan min hemgång så skulle vi färga om en hel del kvadrat. Som vart skit efter gårdagens färgning efter pissregn. Ett nytt seriöst försök med mörker som jagade oss så känner man den där samhörigheten som bara kan bli i ett riktigt arbetslag. Jo vars, jag körde på som alla andra ansvarsfulla grabbar, konka på tunga hinkar, planera och köra på utav bara fan. För de ska gå fort, så de inte torkar ifrån. Neremot slutet, hade jag ännu inte ringt Albin om att jag körde övertid, jag förstod att de skulle bli upp emot 2 timmars försening hemåt. Jag tänkte som så, att de finns matlåda i kylen han kan ta. Han har nytt spel att roa sig med, de får fixar sig. Om han nu ens ringer och frågar efter mig. Ingen Abbe ringer och jag drar på färg som om de vore de sista jag gjorde. Jag stannade till i sista bomlaget för hämtade kraft, tog en snus för fan, och hörde basen vråla åt mig att -rilla för fan Anna! Då var ögonblicket framme som förr, att slänga sleven åt helvete och säga upp mig på stående fot. Ingen hade beordrat mig att stanna kvar att jobba, utan de är för givet i denna stund. I mörker, blöt och kallt som fan och slutkörd tappar man tålamodet, men vad händer inte då! En ren förbannelse och ansvar om att gå vidare, de här är bara verkligheten och köra på. I grabbvärlden är de så här, man får mycket ris och lite uppskattning, men jag älskar de ändå. Jobbet vart klart och jag fick order om att gå hem, de vart iaf ett jävligt bra jobb. När jag väl är hemma i Fruängen så besöker jag Erssons fiskbutik, köper med mig hem en stor halv kg:s hummer och västenbottenpaj. Tömmer upp ett glas stort vitt vin, hälsar på Albin och tar en lång varm dusch, plockar lite inför morgondagen och lugnet intar. Att få komma hem, stänga dörren om sig och varva ner, är bara de ultimata. Frågan är fortfarande, varför? Hur står jag ut, vad är de som gör de?? De är en livsstil som jag vet att de är många som gör de med mig, men jag har min älskade son, min kärlek att tänka på, varför utsätter jag mig för det här livet? Är jag inkompetent för att göra något annat, hur ser min kropp ut efter många år. Nu är den seg och vältränad, men vad gör man när värken tar överhand? Jag längtar redan efter morgon dagen som får mig att känna mig levande. Livet har inga omöjligheter utan bara möjligheter. Så går de framåt...

Jag borde egentligen kliva upp ur sängen, men känner för en stunds vila och lite bloggande. Och inte är jag sämre på än att lyssna till mig själv utan gör så. Jag är ganska så rörd över hur livet blev, och varför de blev som de blev? Inte för att jag vill ha någon "tycka synd om" sympatier, de söker jag inte. Utan skriver för att själv fatta och förstå att inget är omöjligt och kanske finna svaret om varför jag blev så stark. I korta sammandrag av livet som 40-åring som jag stolt är idag. Jag är uppvuxen i en arbetarsmåstad, med föräldrar som kämpade dagligen för födan, sommarbostaden och huset i stan. Inte så pjåkigt för en trebarnsfamilj. Allt skulle se bra ut i den idylliska familjen, utifrån! Men vad som försiggick inom de fyra väggarna visst inte många om. Jo de såg kanske, men vem vågade bry sig? Jag har två viktiga personer i min barndom som faktiskt brydde och kom att betyda mycket för mig, de vågade se och ingrep när de styre utför med familjen. Jag hade en manlig lärare som tog sig an mig när jag i tonåren inte orkade längre. Jag var svältfödd på kärlek och bekräftelse från mina föräldrar. Och ville verkligen inte ha mer stryk ifrån varken pappas stora starka arbetarhänder eller radiosladden som satt i kökets radio, en EM då jag ville komma hemifrån och gå på ungdomsaktiviteten i pingstkyrkan. Jag hade inte skött mig vid matbordet och straffet blev att få bli hemma den kvällen. Satte mig i protest på köksbänken och tjurade om att jag ville iväg. Lyckades få lite uppmärksamhet genom att slamra med skåpsluckan nedanför med fötterna. Far vart vansinnig, reste sig upp slet ut radiosladden, vek ihop den några slag och tog satts från en armlängds fart och rappade på mina bara nakna fötter, där jag satt ihopkrupen och väldigt rädd. Tystnaden från radion, matbestyren vart oändlig. Ingen sa något tills far bad mig gå upp och lägga mig och skämmas. Ännu en gång fick lära mig att jag inget värde hade som barn. Var mest bara i vägen. Åren fortsatte, jag hade sparat ihop mig till min egna moppe, fordons intresse som jag lade i grunden som 14-åring, ett fordon som kunde ta mig hemifrån, vart kärt och en undanflykt. Våren 1986, jisses de låter länge sedan. Men de var en varm vårdag i maj. Alltså under ett halvår var inte Mamma sig lik, hon försvann i sin personlighet på ett frånvarande sett. Hon var där men ändå inte, hon hade konstigheter för sig som hon inte alls brukade göra. De var en obekväm frustrerande känsla, rädslan och olustigheten var jämt påtaglig. Tills då den andra betydelsefulla mannen i från min barndom ingrep. Han satt sig med mig vid köksbordet, vi var ensamma. Han pratade sakligt och lugnt och berättade att min mamma inte alls mår bra. Jag förstod inte vad han menade, men tog in vartenda ord vad han sa till mig att göra. Sök hjälp Anna, de måste komma från ett barn i familjen om de ska bli vård på en gång. Han visste vad han pratade om, de hade jag förstått efter hans livshistoria som anhörig till psykiskt sjuka. De vart en resa som skulle hålla i sig hela mammas resterande liv. Jag satte mig olovandes på moppen, drog iväg till området Stenbäcken (ett område man var så rädd för, de gick in människor dit som inte var som alla andra och kom ut höga som hus på mediciner) De var hit jag skulle skicka min Älskade Mor, skulden och skammen går inte att beskriva. In till läkarmottagningen och slå näven i bordet som han bokstavligen sa till mig att göra, gjorde jag. Berättade om hur mor har betett sig den sista tiden. Och en dag som denna varma vårdag, hade hon fått för sig att nu skulle hon rymma hemifrån, hon skulle möta upp både herren och den nuvarande mannen hon ständigt hade teleparti med. När sedan den danska läkaren kom efter en halvtimme med eskort av polisbil och två poliser möttes vi utanför på gatan. Mamma iklädd i lång pälskappa och pälsmössan, och svettades kolosalt. De vart ett tumult och kamp om få iväg henne trots hennes vägran. Hon ansåg sig helt frisk, de var alla andra som var sjuka, inte hon. Kvar blev jag ensam på gatan, de var min sjuka dag från skolan. Övergiven, maktlösheten och skammen för att tvingat sin egen Mamma in i psykvården, den känslan sitter även i idag. Men jag fockade mig, tog mig samman, kl. var snart 16.00 och far skulle komma hem. Middagen skulle ju stå på bordet som alla andra dagar, jag var tvungen att se till att de skulle skötas snyggt, han kunde ju bli vansinnigt arg på mig om jag nu hade forslat bort Mor. De putsades fönster, städades och lagades mat, så gott jag kunde. Från och med denna dag, vart jag vuxen åt mina egna föräldrar. Familjekaoset som blev och splittrade sönder all tillit till mina närmsta. Mina syskon var dom som jag hade och kunde kämpa vidare med. Självklart hade vi andra vuxna omkring oss, de hjälpte oss så mycket de kunde. Alltså, vi trodde ju att mor skulle snart komma hem igen, allt skulle bli som vanligt igen. Men hon låstes in på psykvården i Västerviks Norra sjukhus. De var ju som Sthlm:s Beckomberga då, inte var de väl så illa med våran lilla Mamma! Tydligen var de så, hon var där i många månader, hon var helt apatisk och neddrogad. De var fruktansvärda på 80-talet med psykvården. Jag hatar allt som har med dessa salar att göra idag. Jag vet inte om Mamma fick någon diagnos, de pratades om Mani, deprision och återkommande pyskoser. Vi lärde oss att alltid vara på vakt, lyhörda mot Mamma, hon försökte när hon då var som starkast men ändå som sjukast att lura oss in i de sista. Varje gång var de ett kämpande för att få hjälp och tvångsvård. Året innan Mamma gick bort i lungcancer år 2006, så fick vi äntligen ett skriftligt papper på att om vi märkte något sjukdomsbetendet, så skulle vi få direkt tvångsvård. Lättnaden var oerhört stor, i 26 år av mitt liv så var man alltid misstänksam mot Mamma. Min Far, levde i skammen av att sin egna fru var psykiskt sjuk och kunde inte alls förstå de hela. Han blev som ett barn, egocentrisk, bitter och fortsatte med sin martyr. Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år, likaså min broder. Jag har alltid varit rädd för att den psykiska hälsan ska gå i arv, mer än cancer och annat skit. Och jag bestämde mig tidigt att göra de bästa åt nuet, jag har gått en krokig väg, men på vägen har jag samlat på mig många fina vänner och fåtal jag litar på. Vet dock idag att jag har förutsättningarna att göra något åt mitt liv, sätta realistiska drömmar i verk. Inte bara snegla bakåt och bli bitter, utan bära med de som en erfarenhet. Vem vet, all aga och förnedring gjorde ju den till jag är idag. Jag får vara tacksam att jag kom ur helskinnad. Jag vet idag att de som inte Mamma vågade göra då, man har rätt att skydda sina barn, ge dom kravlöst med kärlek. Man får förändra livet hur de än ser ut, för att bli en sådan bra mamma som möjligt. Våga vara sin egna individ.