Tidig morgon klockan är 04.45, här sitter jag i min alena och lyssnar till regnet som smattrar bakom mig på fönstret, rykande het kaffet bredvid mig. En frivillg uppgång denna morgon, men hade ställt klockan på 06.00 för jag ska åka och jobba idag. De är en sk klämdag, men inte för mig. Jag ville skriva om en känsla jag har för tidiga morgonar, det är något ljuvligt med svenska sommarmorgonar, minnen som jag kan både känna dofter och ett berörande sinnesro, som få andra känslor kan. De var så att jag har haft glädjen att få växa upp på landet, sommartid vid mina föräldras sommarhus. Stugan ligger ett stenkast från en vacker sjö, där har jag tillbringat alla mina sommarlov från barnsben tills den dagen man flyttade hemmifrån. Oftas vaknade man tidigt på sommarlovet, utav att mamma styrde med något i från köket, hon var inte så tyst utav sig, de var kastruller som diskades i en rasande fart eller en damsugare som väsnades. På denna sommarplats har minnen frodats och upplevelser som man idag tänker tillbaka till. Minnen väcks till liv då jag hör regnet slå på ett plasttak, dofterna av friskhet som kommer från en regnig period. Ett inre ro fylldes när vi satt på altanen och lyssnade, såg ut över ängarna med alla sommarblomster, björkarna och enarna. De var så vackert, nästan obeskrivligt. Den morgonen Mamma lämnade oss för gott, efter en tids sjukdom i lugncancer, var en underbar befrielse, den känslan är också ganska så obeskrivlig. Men mitt i allt kaos, där jag befinner mig på ett sjukhus med min nyoperade son, så ringer min broder tidigt denna morgon och talar om att de nu är över. Mamma har somnat in i hemmet med Carin och Pappa omkring sig, hon var inte ensam och de gick lugnt och fint in. Jag lämnade mitt hjärta på sjukhuset kvar, med sin pappa. Satte mig i bilen denna tidiga sommargryning, de var nämligen Midsommar, med allt vackert vi har då omkring oss. Färden hem var på ca 1 timma, de är mycket tankar som då hinner fara igenom i ens huvud, tårarna rann utav både lättnad och stor saknad. Rädsla för hur vi nu skulle kunna fortsätta våra liv utan vår lilla Mamma, som alltid hade varit den röda tråden och knytit ihop familjen. Lyckligtvis hade jag vägarna igenom mitt barndoms sommarhus, där Mamma hade hade förgyllt våra sommrar, med att plocka midsommar blommor alla år. Jag stannade till och gick en stund på gården, som är ett av dom vackraste platserna. Stugan ligger lite högre upp på en bergsknalle, trädgården är i full blomning och doften av alla dessa sommarblomster en sommarmorgon kan ge är total. Stunden jag jag står där och tänker på livet och Mamma, är en av dom mest berörda stunder jag har upplevt. Att jag sedan har älskat sommarmorgon har säkert sin förklaring, det var den sista känslan Mamma gav mig. En handfull blomsterbuket, plockade jag från deras egen trädgård. Varje blomma bettyde något, och dessa vackra lade jag sedan i Mammas hand, där hon låg så fint och äntligen hade fått ro i sin arma kropp. Ett finare avslut, en finare Mamma finns de inte mer, men hon finns självklart med mig varje morgon då jag stiger upp en tidig morgon som denna. Jag kommer alltid att minnas och höra hennes iver i köket, då hon ville få undan allt stök och sedan få njuta av allt underbart denna plats gav henne....

Föreläsning nästa!

Nu ska jag få återuppta en gamla nedlagd talang jag hade förr, att föreläsa inför en grupp människor! De var nu länge sedan jag gjorde de, de har mest blivit mindre repotage i tidningar senaste åren. Senast jag stod inför ett ett gäng var på ca 150 vuxna elever i en folkhögskolan, då jag fick berätta om mitt liv som hörselskadad. Jag minns de mycket väl, hur nervös jag var, men så bra de blev! Ja har än idag sparat de skriftliga utvärderingen av den dagen, de är upplyftande att ta fram och läsa emellanåt. Jag var ju självklart den bästa på hela dagen, blinkiblink :-) berättade fritt och bjöd på mina dråpliga historier om hur galet de kan bli med att "höra de man vill höra" resten som jag ville höra de hör man inte. Nejvars, en tråkig historia som man kan vända till något positivt vart de, och de är ju alltid kul och höra i från de verkliga livet, och de bjuder jag så gärna på. Nu har jag blivit tillfrågad i ett annat syfte, att föreläsa som kvinna i mansdominerad yrke, wow :-) För bara kvinnor alltså, ännu roligare och men ännu svårare, jisses!!! De har säkert inte bara bambiben utan oxå rådjurskidsögon, då fan smälter ju jag, kan bli jobbigt värre! Men får ta och tänka på annat och framför allt fästa blicken på annat. Svårt svårt...Men de går. Jag har fått äran att föregå som ett levande exempel, på att man som kvinna kan lyckas i branschen. De är fler kvinnor än jag som har gjort de innan, de är inget nytt. Men att ha sitt handikapp, och bli accepterad för den man ÄR, är kanske unikt! Kul ska de bli, jag vet hur de kommer att bli, mycket lajtolajbans, men med allvarliga goda råd på vägen till tjejerna. De finns så mycket ifrån mitt liv jag skulle vilja dela med mig utav, just nu i några år har jag varit söndertjatad av mig själv. De har varit andra saker som har upptagit min dyrbara tid än bara mig själv. Men med distansen från de som har varit, så ser jag en röd tråd genom mitt ??-åriga liv, den är stark som björntråd. På några ställen av tråden finns de delvis där den är väldigt skör, de är inte många. Men vid några livskriser och jobbiga förluster, så har de varit nära att tråden har gett upp sin styrka. Men på något konstigt sett så har den hållit och blivit starkare med åren. En biografibok om mitt liv, ska jag kanske försöka få ner en dag på mina äldre dar. Den kommer att innehålla en del faser, kapitel ur mitt liv, som tex! Att vara barn till en psykotisk mamma, att vara nära anhörig till den som inte vill leva, cancer, tvillingskapet, gaylivet, en ofrivillig livsförändring och alla tokiga saker jag har fått uppleva. Mycket humor, glädje, sorg, men framför allt den röda tråden av positivitet, den är min främsta överlevnad. Men först ska jag bara....Leva livet...P&P

Att orka, eller inte orka!!

Åh vad tiden går, de borde inte gå så fort när man kliver upp klockan 04,45 varje morgon och lägger sig sena natten, hur orkar jag? De ska jag försöka klura ut ik över en Mackmyra som har inhandlats till speciella tillfällen som denna tex. Glaset står bredvid med några isbitar i och avnjutes i soffan, jag kallar de livskvalite. Detta unnar jag mig av hårt slit av mina sista 9 år, då jag har med tårar, svett och mycket glädje på vägen har varit ensam mamma. Självklart ska jag tacka alla som har stöttat mig, utan dessa människor och goda råd som de har kommit med, hade jag inte orkat! Men den största elogen ger jag faktiskt till mig själv, för den är jag värd! Jag är en stolt mamma till min unika son, ibland har jag velat hoppat av. Jag har varit frustrerad, arg och besviken över situationen som har stängt mig inne i ett hem mellan fyra väggar. Ett exempel då jag inte vågat ta mig till att fira en valborgsmässoafton med brassa, för en rädsla av att sonen ska försvinna i skymningen, en enkel sak kanske ni tänker, men i verkliga livet är de en panik som inte går att tänka sig in i. En försvunnen liten 4 åring i Liseberg och på en större marknad med människor tätt intill dig, de räckte för att få mig att inte vilja uppleva den fasansfulla paniken igen. Därför har isoleringen blivit en vardag för oss, isolering låter hårt, men friheten har varit en kamp mot Adhd:n, den har hämmat oss från mycket. Den har varit hatad många gånger om, den har slitit oss i stycken emellanåt, den har inneburit en massa tråkigheter. Men, jag tröstar mig med att Albin är inte ensam med att ha denna diagnos, diagnosen kommer säkert ifrån någon, och då kommer de säkert ifrån mig. För hur kan man överleva ensamheten, tryggheten och uppoffringen och ett fysiskt krävande jobb som jag har, de liv jag lever idag? De måste finnas ett rejält överskott på överaktivitet även hos mig! Självklart om jag inte hade den envishet och styrka som jag bär med mig, de måste bara vara ett släng av adhd även jag har. En normal tjej i denna situation, nej...jag vet inte, kanske är de jag som har låg ribba på vad man ska klara av! Många gånger har jag hatat de här livet, allt tjat, alla förberedelser om situationer som kan uppstå eller ska ske. Så uppstår inte denna förbereda händelse, då ska man ta konfrontationen om varför och besvikelsen, förklaringar. De blir en livstil och den har jag tack och lov lärt mig leva med. Vet ni vad? Guldstunderna börjar komma allt fler för varje månad, och varje månad/dag växer vi båda ett par centimeter, vi njuter av alla stunder vi kan umgås som "vanliga familjer", som en dag att handla i matbutiken utan att riva halva butiken. Ett besök i resturangen utan att behöva slänga i sig maten för att fort komma därifrån, för myrorna i brallorna blir outhärdliga. Att överleva stressen i en bilkö, går oxå fint idag. Vardagliga bekymmer skrattar vi idag åt. Vi har lärt oss att leva med denna diagnos, vare sig vi ville eller ej. För ett par veckor sedan satt jag på familjeenheten och samtalade med en kvinna jag träffade för fyra år sedan. Hon fick höra min vardags historik från idag och jämförde den med från fyra år sedan, då jag kom ny till stan, arbetslös, ingen trygghet, ensam mamma till en vild kille med hörselproblem, samma ärfliga hörselnedsättning som sin mamma. Då kändes inte livet så starkt som idag, då ville jag ha hjälp med avlastning med kontaktperson eller familj, för att kunna hinna med att finna balansen i ett sk normalt liv. Återhämtning som mamma, söka jobb, skaffa utbildning eller som att skaffa ett socialt liv utanför hemmet. Hoppet om hjälpsamheten var stor, men det hoppet höll i 2 år, sedan gav jag upp. Någon avlastning fick jag inget från dom, utan försökte i dessperation inskaffa den tjänsten själv, som tyvärr vart en helt fel grej, att någon utomstånde person skulle bara komma in så där, var svårare än jag hade anat. Jag hade under den ensamma tiden hunnit gå en byggutbildning som ledde till en murarkarriär, samt ursel ekonomi. Men jag kämpade på, och bedövde mina ensamma helger med flaskans innehåll och datorns länk ut i sociala livet, de var mitt sociala liv, mycket mer hann jag inte med. Undanflykten från vardagslivet, vart en räddning när jag fick jobbet att fly till, och hämta andan och glömma hemmasituationen. Där hämtade jag kraft, genom att jobba mig fysiskt trött och sedan ha lite hjärna kvar till att sköta hemmet efter dagtid. Jobbet fick mig att känna mig fysiskt levande, och de mådde jag väldigt bra utav, och gör fortfarande idag. Mina helger dränks inte bara i utmatthet och dåliga vanor idag, tack och lov! Utan de fylls ut med en blandning av stolthet och mycket kärlek till livet idag. Ett bevis var utav kvinnan jag träffade på familjeenheten, då hon faktiskt klappade mig på axlen och sa,- Anna, du ska vara stolt över de du har åstadkommit idag, ifrån de jag träffade dig för fyra år sedan, med en massa frustation och mycket som hängde löst i luften då, med diagnoser och vädjan om hjälp från soc! Så ser jag att vi har brustigt med insatsen med hjälp till dig och din son. Men att du kan stolt sträcka på dig för att du har kommit dit du är idag, detta är för mig ett bevis på att de finns människor med kämparanda på högsta nivå! Ärligt talat så vet jag inte hur jag ska ta denna komplimang, men i min naiva tro om att alla vill mig gott, så sväljer jag även detta trots allt. Jag måste tro på postiva tankar, annars går jag under. Och överlevnaden i min vardag idag, orken att fortsätta kämpa med de vardagliga tingen. Hmm... kom jag fram till de under denna stund med glaset bredvid mig och distansen till allt? Jo, klart jag gör, jag lever för att jag har gnistan om ett bättre liv, tryggare vardag, jag intalar mig varje dag att jag är en underbar människa, komplimanger suger jag som ett barn som upptäcker världen. Jag glädjer mig åt att ha ett bra enkelt boende, en bra relation till min syster, som betyder allt. Kärleken till och från min son. De får mig att orka fortsätta. De vart mina funderingar på de goda livet för ikväll! Ta hand om er alla, Kram!