Jag har världens sötaste unge, världens bästa Albin! Jag vore inte här utan han. Jag åker på den ena besvikelsen efter den andra, vilsna, tokiga tjejer! Vänner som man tror är ens vänner, men som bara tar för sig, och lämner en. Syster Carin saknar jag så de värker, jag vill bo och leva med Carin. Jag har verkligen inte henne förgivet, de har jag fått känna på. Jobbet är kallt som fän, jag isolerar och nätar dagarna ända, och fryser om fingrar och tår. Men vad gör väl de, de får mig att känna mig levande, eller oxå en stund av undanflykt. Vardagen är hård och likaså kölden är bitter. Just nu ser jag ingen ljusning på de hela. Vantrivs som bara den i denna stad, några få håller roten vid liv. Medans mina rötter finner jag ingenstans...
Nej, Albin är världens finaste, utan han hade jag inte vart här. Jag kämpar för hans skull, för våran skull. De är dax att se sig om. De är dax att ta för sig...Älskar dig Abbe min.



..

Olycklig och lycklig är en salig blandning...

Sitter i en mysig varm lägenhet i Kalmar stad, när dagsljuset drar sig undan för afton, byts de ut mot tända ljus och små lampor överallt. Här bor en tjej som är min älskade syster. Hemmet är bohemt och inrett men alla slags fina prylar, mest av de är, gamla och mycket ärvda saker. Varma färger och oerhört trivsamt. Man kan inte annat än att trivas hos Carin. Jag vet att hemmet har betytt mycket för Carin, kanske det är de som har hållit henne över vattenytan, då hon många gånger hamnat inunder ytan. Jag vet bara för 3 år sedan, då lilla Carin hade legat i 2 veckor medvertlös i respiratorn, trackad i halsengropen för att slippa slangen i munnen, och så på hårsmån att lämna mig, ensam. Jag ser Carin tydligt än idag då jag kommer till västervik och hälsar på henne ca 3 veckors tid efter de ödestigda misslyckandet. Där hon sitter i sin stol och försöker träna upp sina lungor med en vatten flaska, mager och helt orkeslös efter 4 veckors sängliggades på iva, lungorna som hade varit som gott som helt sönderfrätna och borta, hon andas tungt och försöker med gråten i halsen att säga, att hon älskar mig. Och att hon nu ville bara hem...hem hem till sitt eget. Men hon var livrädd. Allt för att hon ville bli älskad så, känna sig bekräftad för den hon var. Så blev allt så övermäktigt när de henne lämnade. Idag är de ombytta roller, Carin har övervunnit rädslan över livet och är starkare än någonsin. Hon har idag funnit en äkta sann kärlek som hon ger sig hän till, som hon vågar tro på, men med viss tillförsikt att kärleken inte alls är förgiven.
Att jobba för något och att ha tålamod, är säkert a-o. Men inte alla gånger så lätt.
Att ha sig en grund att stå på, kan vara hemmet! De fick Carin att längta, att se ett hopp och kämpa, hemmet de fanns förgivet. Men hon kunde inte lova mig att hon skulle finnas förgiven, och de gjorde så jävla ont att höra och inse fakta, men de är ju faktiskt sant, men så tragiskt. De är inte acceptabelt, de finns inga ord för vad jag känner där. Tänk om jag kunde släppa Carin och ge mig hän till någon jag älskar så högt som min syster, men jag är så rädd att mista den kärleken också. De gjorde så förbannat ont då jag hittade Carin livlös, de har låst sig där för mig. Jag kan inte ge mig hän, jag vågar inte bli sviken, släpper inte in. Olycklig och lycklig, är en salig blandning...

Gayvärlden liknar en kvartersfest!

Man samlar ihop ett gäng som känner sig ha något gemensamt, en gata eller en läggning. Sedan nallar vi på grannens kärring, och den andra med, och till nästa hus oxå, många blir de, efter några år har alla varit med alla. Åren går och de finns snart ingen utan de har varit i alla hål. Men så kommer de ju nya inflyttade till gatan, de är de bisexuella/hetro som kliver in i gayvärlden. De blir som att släppa kreaturen på grönbetet på våren, alltid nyfikna och på hugget. De liksom spritter i kroppen på dem. Såna tjejer ska man erövra om man inte har tänkt sig ingå i ett äktenskap i morgon dag. Dom ska man bara nyttja för behagens del inget mer för de lämnar en när de har fått smak på de hela, sen vill dom viga sina vingar. Lätt trillar de in i kvartersfesten som alla andra. Så här hålls de på, tills man hittar en före dettas kompis att få dela säng och vardagen med, man byter upp sig, eller byter ner sig. Och som öppet gay i 5 år så har även jag snuskat runt, jag har absolut inte varit sämre eller bättre än alla andra på festen. Att den här världen var så liten och begränsad, men de är ju en kvartesfest oxå, hade jag ingen aning om! Men vart finns respekten och vart finns kärleken? Jag glädjer mig åt att se dom i min omgivning som hittar en kärlek, men vårda den ömt. Ta hand om varandra....För de finns dom som jag, som vill ha kärlek men kan inte släppa in den. Har tröttnat så... på kvartersfesterna och måste hitta andra vägar, möjligheter. Ska lura lite på de...Jag återkommer. På återseende så länge.