Ensam!

Ensam kvinna i mitt jobb, ensam mamma, ensam i vardagen, ensam i kärleken. Mycket är man ensam. Men jag väljer oxå de liv jag lever, de låter ensamt och dramatiskt. Vet inte om jag ska gråta eller vara lycklig. Läs mina rader och begrunda. Jobbat en hårt vecka, tagit hand om min älskade son, vaknar varje morgon 05,15 stiger upp 05,30 lägger mig inte före 23 varje kväll, så ser min dyngsrytm ut. Ensamheten kan kännas vid i många stunder, men väljer bort förhållanden för att jag känner att tiden just nu inte finns till, ska vi vara två ska de vara ömsesidigt att ge och ta, just nu kan jag bara ta. Och de håller inte mitt samvete till. Ensamma helger hatar jag, då Albin är borta. Men att vara utan han är en stund att hitta tillbax till sig själv, till Anna som den hon är, och de behöver jag emellanåt. Igår Fredag var jag ute och minglade på Ritz, de var en otroligt mäktig sal att inkomma i, massor av människor som tycktes vara sig finare en den ena en den andra, kanske inte riktigt min stil, men de går en kväll med trevliga vänner som sällskap. Alltså, de var en freda med fart och fläkt från morgon till tidiga morgon, kan man säga så? Uppe med tuppen och lägger sig tidigt dagen efter! När jag lägger mig i sängen denna morgon, fryser jag förbannat, jag sveper in mig med en extra filt och huttrar, och känner just känslan av saknaden av att fått haft en varm kropp att få närvara sig med, den saknaden kände jag tydligt och längtan blev stor. Men somnade gott och en anning berusad. Vaknade euforiskt denna lördag, framåt 10-tiden. Känslan att få vakna till ett ryck, Vart är Albin? och så kommer jag på att han är ju inte hemma, han är hos sin far denna helg. Lättnaden lägger sig, och lyckan att få ha denna underbara morgon för sig själv gör mig påmind. Många ärenden skall göras denna dag, men de blev en dag att bara vara. En dag att bara få finnas till och säga till dom man tycker om, att hur mycket dom betyder för en, de vart en sådan dag. De gör mig så förbannat rörd. Jag ser på min mobil att den vän jag har mött upp på Ritz igår har ringt mig väldigt tidigt idag på morgonen, jag ringer upp han senare idag och vi pratas vid. Då vi kommer fram till att vi har samtalat med samma kurator, dit jag går jag för att ta emot den hjälp jag har erbjuds som ensam mamma. Där pratas om allt, de har verkligen varit på djupet och en mind maps har gjort för min del. Tänk er ett stort A6 papper, där mitt namn står i mitten, med en ring runt om. Sedan ytterliggare en större ring runt mitt namn. Där de delas in i olika delar som jag ska fylla i med viktiga namn. Delar som består av, släkt, familj, vänner, jobb övriga som mydighet och så! Först fyller jag i familj, ju närmare min ring Anna jag skriver namnet så betyder denna person mycket för mig. Självklart blir de Albin, sedan Carin och min broder, nu kommer jag längre och längre ifrån min egen cirkel, där hamnar pappa, och till sist Min mamma, då de brister för mig, jag faller väldigt sällan i tårar, men de gör jag nu och de är hejdlöst, hon finns inte mer, men finns i min mind map. Länge talar vi om min fina mamma som var så krävande mamma, som levde ett psykotiskt liv de senaste 20 åren. Ljuger inte om att de var en stor sten som föll från hjärtat då hon fick offra sitt liv åt lungcancern. Hon fick ro och vi med, så är de, sorgligt nog. Just i detta som jag vill komma fram till, är att de är en betydelsefull person jag skriver på min mind map bland arbetskollegor. Han har hjälpt mig i tunga stunder, han kan man ringa till i vilket tid på dygnet som är, han likaså till mig. Han har själv haft en tuff familjeproblematik i sin famlij och har tydligen gått hos samma teraphäft som mig, detta vet jag inte då jag nämner och skriver hans namn på min map. Jag pratar till min psykolog hur betydelsefull denna person har varit för min inflytt och ensamhet i både jobb och stad. Där sitter en tredje person (psykologen) och vet vem jag talar om, de är ganska så facinerande, att veta nu i efterhand. Just att vad en annan trasig person har betytt för mig, hans ord och hans närvaro betyde oerhört mycket för mig då. Och detta talar jag om för han idag per telefon, - att du ska veta vännen hur mycket du betyder för mig, och så faller tårarna ner på min kind. Att leva här och nu idag är så förbannat tydligt för mig, de är en sådan dag idag bara. Ute lyser solen, och de är evigheter sedan den visade sig för oss. Så jag tar en dusch, sliter mig från datorn och ger mig ut på en långpromenad, kallt och underbart som de ska vara en dag i december, då en dag som denna, då man är lite bakis, känslig och eftertänksam.. Jag närmar mig vår vackra slott, stad, örebro på min promenad längs svartån. Hungern sätter in, och jag tänker som så, att en lunch på stan ska jag väl ta! Promenaden slutar på stallyktan, väl där inne, för dom inte vet om de, är de en underbar mysig stall känsla i en pubmiljö. Jag beställer mat och tar in en mariestad, sätter mig i min ensamhet som övervinner av en styrka att jag faktiskt vågar kliva in ensam, och ensam sittandes själv på en mysig pub. Där de flesta har någon kär nära vän eller större sällskap av vänner med sig. Bland dessa människor sitter lilla jag Anna Gustafsson, och känner faktiskt en lycka över livet. Jag har under dagens lopp, sagt till tre personer hur mycket jag tycker om dom, hur mycket dom har betyder för mig. Jag känner dagligen på något sett hur mycket jag betyder för andra på ett eller annat sett, och visst är väl de en gåva! Att kunna ta till sig allt som har med smicker eller på hur de nu sägs på, att förvandla de till en betydelse full mening , känsla till dig själv. Varför skulle jag sitta inne med dessa rader som jag kände för min vän, att han betyde så mycket för mig? De är sagt idag och han lever säkert länge på de. De är så jag själv överlever, att få veta hur mycket jag betyder som person för alla eller dessa. De behövs så lite, men kom ihåg, de ska komma ifrån hjärtat! Jag satt länge och väl och funderade över dessa små medel som gör en lycklig, på stallis idag- Utanför såg jag svartåns vatten leka sig förbi. Euoforisk, rörd, och lite poetisk som jag var idag. Men säga att den som haft en bra dag, att få rekarnation på livet. Lite stanna upp, låt tankarna ta över, de blir lägmält, men välbehövligt för min del ibland, som kör järnet var dag. Kontrasten behövs. Glöm inte att tala om hur mycket ni tycker om, hur mycket ni bryr er, de kan rädda liv de kan stärka många, jag lovar er...Jag har haft nytta av de orden och vill gärna ge tillbaka...

Love you to day...

Woww..nu är de gjort!

Vaccinationen av svinfluensan, den har vi väntat länge på. Har ju varit 2 gånger och inte fått den efterlängade dosen, som ska rädda liv och pesten. Idag var de bara att gå raka vägen in, innan vi kom in sa jag de till Abbe,-att hoppas att en snygging vaccinerar oss ;)
Han blänger på mig och tycker att jag är allmänt pinsam, hmm.
Väl framme i kassan och bland alla båsar, så spanar man ju läget efter en söt sköterska. De finns minst 20 båsar att välja på, och jag har redan snabbt som ögat valt ut mitt offer. Där sitter hon, vacker som få och jag tar sonen i handen med bestämda steg ditåt. På vägen in i himlariket, viker jag min blick till något som viftar i ögonvrån. De var ett bås lite närmare en dit jag skulle gå, suck...Där satt en snart pensionerad kvinna som viftade för glatta livet, hon ville uppenbarligen sticka hos, hon var minsann på hugget. Vi var säkert dom första som vågade sig ens titta åt hennes håll. Snäll som jag är, så vågade jag inget annat än att vika av vägen till skönheten och begav mig med min son till odjuret. Där satt hon lysten av att få ta de första för dagen, jisses..Abbe fick ju en smärre chock, han tvekade nu till sprutan. Men jag sa, vänta du så tar jag förre, ok? Hmm..mumlade han och ville inte se eländet. Hon satt där med ett skrivbord på en stol, bordet var fullt med sprutor, som hon hade lagt upp i drivor, de kunde ju även skrämma en vuxen. Jag hann knappast inte av mig jackan, förens hugget satt på sin plats, och de gick en illning ner i fingerspetsarna. Jag hörde hennes, lättnad suck. Den satt minsann fint tänkte hon...NÄSTA!!!! vrölde hon i mitt öra. Nu skulle stakarn in till kärringa som tittade storögt och hade redan laddat om med ny spruta i sin hand. Abbe vägrade, nu gällde de att vara bestämd som mamma. Nej Abbe, nu har vi gjort de både din far och jag, nu är de bara du kvar. SÄTT dig skrek maran till han, hon var nu banne mig trött på alla barn som hon nu i över en månad, fått bråka med om att vaccinera sig. Tittade man närmare på odjuret, var hon både rödsprängd i ögonen och helt slut hela hon. Här hade vi en dam av hårdare kvalite, ingen mjukis dam inte! Med en son som inte ville och som skrek som sista hoppet var på gång, slet vi av hans jacka och hon var laddad med sprutan, även här i högsta hugg. SITT STILLA, ANNARS GÅR DE ILLA, vad hennes sista ord, sen satt den där. Fy fan vilken pärs, nästan värt en bärs...
Han är helt tagen sonen, men är i gott skick ändå. Nu är de ju inte så enkelt här i livet, utan han får ju ta om sprutan efter 3 veckor, skit..men sant. Den dagen den sorgen, får muta han med något då igen. Hoppas bara vi slipper henne och jag kan hitta skönheten igen, denna gång ska jag bara se åt hennes håll, ingen annan ska få ta min uppmärksamhet...

Hoppas ni oxå har tagit sprutan, för lite skönt var de allt :)