Pingstdagen.

Jag ska först och främst tack min underbara son för dagens Morsdagpressent, han bjöd mig nämligen på stallyktan. Han plockade ur 429 kr ur sparkassan, ner i en liten påse. Och tog mor på cykeltur till stan. Fläskfile med kantarellsås, klyftpotatis och 1 stor stark, de var fint de. Sonen nöjde sig med Kyckling, klyftpotatis och cola, som tur e :)

402 kr gick kalaset till, de var ett bra överslag från en 8-åring tycker jag. Han slängde upp påsen på disken, och sa de är 429 kr, han fick 27 kr tillbax utan att bartendern kollade av stålarna.

Han är underbart smart min kille, jag njuter verkligen att se han i action. Erfteråt hamnade vi i stadsparken för att ta en glass, där var fullt pådrag av en festival av något slag, musik och alla dess ungdomar. Ett minne av Hultsfredsfestivaler dök upp i min minnes agenda, många år hängde man där, bland allt skrott och korn. Nöjdast var man att man var nära hem till sängen i Vimmerby, då de andra fick ligga på festivalscampingens tältplats, rena rama stian.

Helgen har varit en av de lugnare och bara i Albins tecken, vi har haft de skönt och bra.

Han känner av att jag kämpar för varje dag, de tar emot ännu, kan inte låta bli att ta de så himla personligt. De är fel, de vet jag. Felet låg inte hos mig, men de gör fortfarande ont.

Imorgon börjar en ny arbetsvecka, de känns skönt. Att få jobba sig ut skiten är medicin för de mesta. Denna vecka ska sprutas, stockas, ruggas. Nu jävlar ska de äntligen hända saker igen, de har bara förberätts en lång stund nu. Massor av vatten måste jag dricka, jag har gått ner 3 kg, vill inte tappa mer.

Och idag fick jag något som jag värdesätter, en förfrågan om att komma över till Gotland några dagar på semestern, de ska jag tack ja till. Tar hojen över och få bo hos mina finaste vänner. Salta bad, sol och friska vindar från hojen. Visby på party och sen vet jag att dessa tjejer tycker om god mat, de hittar säkert upp de bästa, för de bästa ;)

Livet går vidare, var så säkra....

Nu ska jag pausa...

Ett par dagar bara! Jag är trött, besviken och bara så sliten, de har tagit på mina krafter de här.
Har ingen energi kvar att hämta, jag bara jobbar jobbar för att slippa tänka, ändå finns de där i bakhuvudet och mal, varför och hur de kunde bli så här?
Kommer jag någonsin att kunna lita på någon igen, de hoppas jag. Jag är ingen sådan människa till sättet, men de här har satt sina djupa spår.
Mycket har man varit med om, och så sant som de sa mina vänner igår, jag är en otursföljare.

Andlig tro önskar jag, att jag hade haft nu. Nu skulle de ha varit skönt med en osannerlik kraft, en backup, en sann kärlek, styrka på min väg.

Jag packar en liten väska im kväll, på onsdag morgon lämnar jag mitt hem, för http://www.ronneberga.se/

Jag hoppas komma tillbaka med nya värderingar och ett lättare hjärta..

Tack alla fina vänner som tröstar mig på vägen...

När ska regnet sluta att falla?

De regnar både ute och inombords, de händer saker i mitt liv som jag inte kan förstå.
Men har super fina vänner som ställer upp och lyssnar, de är de jag behöver just nu. Och självklart en otroligt varm barm skulle sitta fint, när smärtan är som värst vill jag bara ha närhet. Avisad är en fruktansvärd känsla, förstår inte hur man iskallt bara kan göra så här...

Vad är de för en människa jag har låtit mig tro på? Varför är jag så envis och hoppas på de man hör. Fattar inte hur människan bara kan backa så plötsligt utan att vi ens har pratat om de...
Ja de är många frågor inom mig...
Jag är definitivt inte guds bästa barn själv, men sanningen och ärligheten finns där, då skäms jag hellre för min egna handlingar. Jag står för de jag gör, men kan ändra på vissa betenden och de kommer jag att göra så småningom.

Nu ska jag bara vara mamma och ta hand om min underbara son...han har snubblat och ramlat på en vass sten. Djupt jack i pannan som inte går att sy el limma, krossat är de vad de är runt om. Skrapsår på kinden, de ser riktigt otäckt ut. Nu ska vi vidare till Kirurgen idag, se vad de kan hitta på, annars får de bli ett fult ärr där. Han har redan en massa, och som han säger vill han ha fler...skitunge.

Nu ska skiten ut...

Sitter och ska betala räkningar, men har svårt att koncentrera mig. Måste skriva av mig först...

Äntligen har ilskan kommit, idag så drogs proppen ur. Jag har blivit så himla avisad, och de ska hon få för, straffen syndar sig helt klart sig självt, till slut så kommer allt bara ikapp en. Då menar jag fröken fin från Vasastaden.

Hon som lurar och bedrar, hon som leker med andras känslor, iskall och hård. Ego människa som låter kåtheten styra henne vart hon vill, utan hänsyn till att hon sårar den som är henne kär.

Hon vet vilket helvete jag genomled förra sommaren, då jag totalt krossades av en annan tjej, men de var en sjuk människa bakom, den personen har jag idag förlåtit. Men en fullt frisk person (om hon nu var de?) Kommer jag aldrig att förlåta, tvärtom.

Tilliten blev naggad och jag har haft svårt med att lita på nya människor. Men jag har ett hjärta av guld, och tror de finaste om människor. De är de jag överlever på, men de kostar oxå!

Men nu har jag satt ner foten och de ordenligt, hit kommer din eftersända post, här står din samling röda vin, din jävla garderob. Stöldgodset lite här och var..Den dagen du hämtar dina grejer lilla pullan, kan du slå en pling på tel först. För öppna någon dörr för dig, de gör vi inte, de har Grabben och jag bestämt. Sen ställer du dig på gården så skickar vi ut vinet och posten via Ballen på 3:e våningen. De ska bli så himla underbart att höra flaskorna krossas, så som mitt hjärta gjordes fredan den 15 Maj....Garderoben tar jag som ett bonus för sveda och värk.

Tack och adjö....

Snyft snörvel och åter tårar...

Vilken jävla underbar tur jag har med kärleken, de må jag säga. Hur mycket ska man behöva stå ut med? Man har ju hört historier om folk och fä som blir bedragna av sina kära, man har inte förståt deras uppgivenhet, besvikelse och ilska. Man kan inte säga att man förstår dom förens man själv är utsatt eller drabbad, annars ljuger jag för dom.

Och så vart jag så själv så avhyvlad i fredas, då jag äntligen skulle bli sambo med Tjejen.

Inga vibbar, inga signaler, utan här har jag gått i lyckorus och lite nervositet av att bli sambo efter 4 års ensamstånde liv med sonen, de kändes skönt att få bli två och dela vardagen med någon. Jag behövde verkligen denna tjej att luta mig till. Äntligen kände jag mig mogen för att släppa in en nya människa i mitt liv, har sökt så länge och har inte haft någon brådska så. Men som sagt för älska måste man vara två.

Visst de har varit lite på och av i vår relation, men inget utan att de har stärkt vår kärlek då vi har känt att de är vi två! Så kände jag, men tydligen gav hon falska förhoppningar om hon gjorde likaså. Det har bedyrats om äkta känslor och kärlek, löften om ärlighet.

Men där ser man på, så naiv jag kan va. När sista resan till att hämta käraste och hennes grejer, som hon inte var färdig med att packat, då jag står innanför dörren och vill hjälpa till så vi äntligen får åka hem och känna på sambolivet. Jag har tvättat bilen för hon ska få åka fint, jag har klätt upp mig i de kläder jag vet hon gillar, allt känndes så bra. Där står hon mitt hjärta och vill backa ur hela familjelivet inkl, att hon gör slut. Orden ekar i mig ännu, Anna du är en fin tjej, du fixar de här. De fraser har man hört och gett själv till andra, de är fraser som betyder slutet på en relation. Där står jag med alla mina känslor, frågar om och om igen om hon menar allvar? inga tårar, fälldes, hennes styrka var som, jag vet inte vad. Fattar inte hur hon hade kunnat hålla sig tills sista stunden, de är för mig en gåta och är ännu idag.

Ja, jag har bett på mina bara ben, jag har vädjat henne att tänka igenom beslutet, jag kan vänta. Jag kan inte fatta eller acceptera beslutet, om panik och att de inte känns rätt! När hon har bekräftat mig så mycket om sin kärlek.

Frågan blir ju självklart vad har jag gjort för fel? jag har varit hård i mina ord, jag har ställt rimliga krav, som jag känner är relevanta för en relation ska funka. Jag är rak och bestämd, med hur jag vill ha de. Kanske jag är för hård, kanske har jag inte bekräftat min kärlek fullt ut, jag vet att jag kan bli bättre, men de har jag också sagt och lovat så bli. Kontrollbehov har jag, de finns andledningar till de oxå, inget som jag känner är något som kväver, utan bara av medmänsklighet för dom jag håller kär.

Jag hoppas att jag ska ta mig vidare, de sägs att man ska ta fram de negativa sidorna hos personen för att ta sig lättare igenom smärtan, men de är så jävla svårt då man älskade henne så.

Tack mina vänner som stöttar mig, jag behöver de verkligen.

Anna.

Slicka på en visp...

...de var inte de lättaste! Har ni provat? Ja de har väl alla gjort.

Måndag igen och då står på schemat bakdag för sonen. De kommer jag inte ifrån hur jag än vill slippa. Men men..nu efter ett par år så kan han ju recceptet i huvudet själv, så jag slipper att hjälpa till. Men jag är ju med i köket för att få smaka på kladdkakan..mums. Han vispar ihop indegrienserna med elvispen, jag som är han närmaste i hjärtat, får ju äran att slicka vispen. Han är ju inte dum grabben, själv tar han en rejäl omgång slick på slickepotten. De blir ju mer och lättare att slicka av, *ler* medans jag övar färdigheten i tungan, smidiga som få är jag ju redan *blink*. Men attans när man är så där sugen på en slick så de vattnas i munnen efter söt kladdkaka, fan vad svårt de blir då! Just när jag står där och slickar som bäst, tänker jag hur jag ser ut och hur smetig jag känner mig runt min mun , eller föresten runt hela fejset. Då tänker jag en extra gång att jag inte får glömma mig att tvätta runt mun sen. Tiden går, kakan är i ugnen, middagen är avklarad och jag ska på uppdrag och sonen ska vara hemma själv och mumsa på kakan. Lite då och då slickar jag mig runt munnen och känner något söt i min mun, men tänker inte mer på de. Utan har huvudet fullt med andra tankar..jisses.

Ut ur min dörr stiger jag ut och ska ut och åka bil, springer på min granne som är nyinflyttad, och hejar lite snabbt och pratar lite dittan, hittan men tänker på !!!!! ;) .

Glad i hågen och lite smickrad blir jag då över att han tittar så dant på mig, för han är ju så supersnygg, inte för att jag gillar den sorten, men kan allt tycka även de manliga har sin charm ;)

Väl iväg i bilen så så tittar jag mig äntligen i backspeglen, de skulle jag ju ha gjort för länge länge sedan, men hur ser jag ut!!! Jo, kladdkaka runt hela min mun och ända ut på nästippen, får mig ett gott skratt. Men vad fan, de var väl la tur att de inte var hans söta fru, eller ännu värre, varit inne på Willys och handlat bland alla söta kassörskor, då hade jag ju fått bytt butik resten av livet. Så kan de gå när man slickar på ;)

Annars en kul grej idag. De ringde en Stefan från Tidningen Auris, och frågade om jag ville ställa upp med ett repotage. Tidningen är mest manad till HRF, kolla in http://www.auris.nu
Tanken kom ifrån Närkes Allehandas repotage om mig från ett tidigare tillfälle.

Kan man säga nej, när man har så mycket att bjuda med sig, de vore ju himla dumt och inte gå med ett gott exempel på hur bra de kan gå. De vore ego att inte göra de!

Så han ville komma och plåta först med sin fotograf på mitt jobb, de ska han få göra, då ska han få se mig att spruta ;). Sedan hem till mig och sitta i lugn och ro och ta interjuvn, -vad tror du om att sitta ett par timmar sa han ? Ska du ha en story grabben, så boka du 3 timmar, sa jag. Ok sa han och skrattade, då gör vi så.

Snälla ni, gör inte som jag! Att glömma bort och tvätta sig om munnen, tänk att man aldrig blir vuxen och lär sig :O

Har lite funderingar....

När jag blickar tillbaks i mitt liv, så ser jag ett mönster som ingen vuxen människa pratade om då jag växte upp! Jag menar de olika faser i livet vi hamnar i, de pratades bara om att bilda familj, jobba och bli gammal. Tänkte alltid som liten, att vad skönt de ska bli när jag blir pensionär, då har jag tagit mig igenom allt de där som verkar så jobbig, och som mina föräldrar stod i just då, med 3 barn med sina behov, sommarställe som alltid var under renovering, huset i inne stan som skulle var kärnan av familjens borg, försörjningen som då bestod av att amotera på sina lån (vilket vi inte gör idag) Nej de verkar vara jobbigt, att bara vara så där och leva på samma hela tiden. Eller fanns faserna där fasten jag var för liten för att förstå dom, förståd mina föräldrar dom själva!?

Hur som, så känner jag av faserna själv, de har inte varit många men de finns, men de har funits förändringar i livet på både gott och ont, kan vi kalla dom faser?
En fas, som jag gillar skarp är den här när vi övergår från våra ungdomliga höga krav på oss själva, till att bara vara och acceptera att jag faktiskt duger för den jag är, jag ser ut så här, kommer alltid att vara den person jag är. Jag skiter i vad andra tycker och tänker om mig, de får köpa hela konceptet om de vill lära känna mig. Den här fasen var gudomlig att släppa och få in i mitt liv. Jag hade någ de så svårt för att hålla mina ramar på plats, att de skulle se ut på ett visst mönster för att passa in.
Men nu är jag här och har kommit in i en ny fas, som känns lite jobbig, suck. De var ju som jag trodde när jag var barn, att livet mellan att vara vuxen och pensionär var bara så kneppigt, förståd inte de där alla gånger, och de gör jag inte än idag!
Ordet vuxen känns så fel i sammanhanget jag nu tänker på, jag kanske ska säga ansvarsfull person. Låt mig förklara, vi alla är ju vuxna, men bara för att man är vuxen så fyller man ju inte alla kriteringar som jag trodde som barn. Vi och jag lägger ju på barn att vuxna vet bäst, lita på en vuxen, gå till en vuxen om du är ledsen, känner dig hotad, m.m Och de trodde jag tills idag, men nu som först efter alla år så fattar jag att man inte alls kan lita på alla vuxna. Ta mig inte ordagrant, jag vet lika väl som du att alla inte är att lita på, men att söka den där ansvars fulla personen som står för sitt och är bara så där underbart trygg i sig själva. Vart finns dom?
Jag har nära vänner som jag känner stor tillit för och syskon.

Min fas är just nu i de skedet då frågan om vart finns den här personen att dela sitt vuxna liv med? Jag söker fortfarande den här vuxnas trygghet, jag har just själv hamnat i ett tryggt läge med mig själv som person. Men med de försvann en del av hoppet att finna en trygg, ansvarsfull, livskamrat. Eller är jag så stark i mig själv att jag har svårt att se andras styrka, så de blir svårt att låta bli och mäta sig själv med andra? Eller har jag blivit bekväm med att vara mig själv närmast? Snurrigt snurrigt.

Om typ ca 28 år går jag i pension, då ska jag bara sätta mig ner och blicka tillbaks på mitt liv, jag kommer att vara fysiskt utarbetad och likaså mentalt om jag håller på i den här takten.
Men jag tror dock på en skön känsla att bli fri från sitt arbete, en plikt som jag har varit trogen.
Men vilket bagage, kankse jag ska ta och skriva den där biografi boken då!
Kanske den ska heta! "Mitt liv som en fas" "Sista skriket som pensionär" "Knullrufs och murbruk" ja kom med förslag, de är så välkommet :) För innehållet har jag ju redan klart ;)

God morgon alla bloggare!

Tidig morgon 05,05 och jag har hunnit fått i mig frullen och diskat en omgång. Alltså, vakna så här tidigt när jag jobbade häcken av mig igår, jag borde vara helt slut, men detta känner jag igen från förr! Ju hårdare och krånligare liv jag lever destå speddare/uppskruvad blir jag, nästan in på ett maniskt liv, min mamma hon fick psykoser utav de. Men dock i högre ålder, jag har några år till att hamna där ;)
Nej vars tänkte på de igår då jag satt ensam i lunchrummet och tog en stunds samvaro och reflektion över livet, över en kopp kaffe. Räddsla, de har jag sällan...men hörde då ifrån någonstanns att de lät som en större fågel hade flygit in rummet bredvid, de är högt till tak, för vi sitter högst upp på en 30 meters byggnad. De är fläktrum bredvid och annat sånt där lite mysko ställen som ingen springer på, om de nu inte har bestämt någon kukelurens på sina raster ;) Vem vet! Men så iaf, när jag för en gång skull hör de här typ vingslagen, så går de en kallakåra längs ryggraden, alltså jag är rädd! kommer jag på mig själv. Dels för att jag inte litar fullt ut på mina öron om de uppfattar de jag verkligen hör eller ej! Eller om de verkligen kan vara en fågel som har flugit in i byggnaden? Jag är osäker, men tittar spänt länge in mot omklädningsrummet och ut i de fasansfulla höga genomgångarna till trapphusen, Tittar och funderar på om jag ser någon fågel! jag hör den så väl flyga där ute, fan vad rädd jag är, dels för att den kraken ska flyga på mig och riva mig i ansiktet, huuu. Tar med en gammal kvällstidning och rullar ihop som självförsvar utifall att. Jag måste ju bara ut och arbeta, får går däråt sakta...hör fortfarande fåglen som flyger hej vilt och vill ut därifrån, de låter fasansfullt för den utsatte. Jag är skit rädd ska jag säga, pinsamt men sant :( Men smyger försiktigt och hör ljudet fortfarande, kan inte fågeljäveln hitta ut, tänker jag, det tar en massa energi och mod ifrån mig varje steg jag tar, men måste ju ut härifrån. Kommer till slut fram till dörrhålet kikar försiktigt fram, och vänder mig åt dörröppningen jag ska ut i som står öppen ut i de fria. Ögat hinner nu uppfatta fortare än vad öronen hör, pust suck så underbart skönt, de är ingen fågel här, de är en plastremsa som ligger och fladdar i vinden, fy fan....

Jo va jag lärde mig av de här nu då! Jo lita aldrig på dina öron, fråga alltid om, Anna om du känner dig osäker. Även den bästa super hero women kan absolut känna rädsla, hmm. De får jag väl la ta, men lite svårt.

Ska snart ta och jobba lite här snart igen, idag får jag en Praktikant Malin till mig, hon är endast 18 år och kommer från skolan. Att få en tjej, känns kan jag säga! Småkillar och vuxna karlar har man ju ett visst chargong till, dom vågar jag säga till på skarpen, där är man riktigt rak. Men med en tjej, vet jag inte alls hur jag kommer att bli. Jag känner en viss skyldighet att hjälpa henne med att vara övertydlig, hon är tjej och är ung. Hon har inte varit med så länge i livet, hon kan bli både utnyttjad och noncalerad i den manliga världen. Som tjej måste man visa sin yrkesiklighet, onormal vilja till arbetslust, lyhörd (om man nu hör :) och en gnutta rå humor.
Vill hon, ska jag visa allt jag kan, jag vill verkligen ha in mer kvinnor i denna bransch, de behövs.
Männen behöver oss, vi behöver jobben.

Ha en hoppfull dag mina vänner ;)