De är så skönt...

...med hösten som sveper oss över. Jag njuter verkligen av de finaste dagarna när solen värmer, friskt och behagligt att jobba ute. Sjuk har jag inte vart på 4 år, lite förkyld har jag väl vart, men inget som man är hemma för. Jobba ute rensar mycket skit tror jag, Och en och annan bondsnyt rensar näsan :) Jag saknar bara jakten och dess vackra morgonar, men de kanske kommer åter senare i livet. I fredas när jag var på nautilus och sprang på bandet, höll de på att kosta mig livet. De är ju så bra med tvapparater där när man springer av sig lite svett, de finns 5 st tvpogram att välja emellan, och jag fastna Nairobis indianfolk. Man ser ju bara men inget hör. Jisses dessa Indianer har ju inte mycket till kläder på sig, endast en stingtråd emellan skinkorna och där fram på pettenicklas har ett rör sats fast men diverse snörre omlindad, ajaj..men de ser himla kul och sexigt ut :) De kan inte ha några skyhöga tvättkonton presic, men men allt har sina för och nackdelar. Jo, se de var ju vita människor där i byn på besök med massa kläder på förstårs (tråkmånsar som dom är), och den vita snygga kvinnan var ju ett heligt objekt för de svarta indianmännen, som samlades runt henne med pettenicklas rakt upp i skyn, vilken syn. De roliga var när de hade satt henne för att mjölka byns enda ko, då ni! Då samlades säkert byns alla män för att se hur hon härligt drog i spenorna på koa :) Gissa vad dom drömde sig bort om att hon skulle dra i något annat. De mumlade och sa de, - vad fiiiint du drrrar vita kvinnan. Man såg hur de verkligen njöt av synen. På tal om dessa rör med diverse bihang i som nästan snuddade hennes huvud där hon satt på pallen och drog för glatta livet. Då i mitt språng på bandet, började jag att gapskratta, och tog ett snedsteg och kom utanför bandet med ena foten, jag tappade balansen och åker rakt bakåt och svitchs så var jag på golvet..Ja herre min tid, inte ofta en man får mig att falla, men här gjorde jag de med basta :) Vad ska hända nästa gång! Nautilus blir min död...

Hoppade över träningen ik och ängnade min kväll med Abbe, de ska ha frilufsdag im. Så vi har stekt plättar, och i dom skulle de vara jordgubbsylt med lite socker i och förberett varm choklad. Gjort klart mammas vandrarkängor, som han ska låna, han har nu börjat växa om mig killen, så mina skor har blivit ett het byte. Väskan är packad för en ny äventyrlig dag..

Ha de bäst...

Varför...

Varför köper jag kvällstidningar och läser dom inte förens senast tre dagar efter?
Och läser jag den så hinner jag inte mer en halva, sedan somnar jag ifrån.
Några goda råd till er som lever med att ha en döv hörselskaddad i din närhet..
Hör inte den vederbörande personen dig skrika på dig, så kasta sten, men träffa inte personen med stenen, de gör ont! Jag som oftas är fullt igång med mina arbetsuppgifter högt uppe på ställningar och lyssnar på radio, skiter oftas i att de finns människor vill säga mig något. Vill du göra mig observant, så knacka på ställningen med en hammare el dyligt, jag känner vibrationen. Ingen ide att skrika sig hes för en halvdöv. Tror dock inte att du säger till en blind att hämta ut de gulaste lövet i lövhögen! Ska du älska med mig i mörker, förvåna dig inte om jag svara fel på en fråga, jag kan ha missuppfattat de hela och tar en omgång till fasten du inte vill ;) Alltså ha lampan tänd så jag kan avläsa dina verbala läppar, annars kör jag på som vanligt.
Jag hörde fel en gång på rugga, (ruggar gör man när man drar med en spikbräda på en nyputsad fasad) Och hörde grabbarna sa, - kom nu Anna, vi ska nu runka..ehhh..vad?
Min manliga boss skulle hämta färgprov, jag hörde cellprov..Jisses..har dom börjat med sånt på männen! Jaja..så här kan de bli att vara lite skaddad på en av de viktigaste organen, öronen! Ibland kan de bli rätt så tjusigt att inte höra, ibland hör jag de jag vill höra, men oftas missar jag de viktigaste och mycket skitsnack. Men de bjusar jag på..

God natt alla sköna läsare..:)

De är ju lovely...

....vad bra denna dag känns. Att ens hinna tänka på en ny kärlek går mig lite förbi, jag har så mycket annat skoj som upptar just nu, där jag får mer tillbax och som förgyller min självkänsla.
Ska inte bara upplyfta de positiva, de finns alltid en baksida av allt gott och ont. Men jag kan inte säga annat än att jag har lärt mig med åren att ta fram de positiva sidorna, även i de svåraste stunderna. Jag känner mig så förbannat stolt över mig själv, och de måste man få tillåta sig bjusa på, de gör ingen annan. Jo, jag hör nästan varje dag hur bra duktig jag är på ett eller annat sett, om ingen gör de så intalar jag mig själv att jag är en himelens bra människa. Som igår hade jag ett givande samtal med broder, som alltid annars, han är lite av en mentor för mig. Och säkert jag för honom. Fast han vet inte om de, kanske nu då :) Båda är vi starka psykiskt och fysiskt, envisa och arbetsamma till tusen. Vi är inmatade med de ifrån hemmet med en sträng far, att jobba utav bara helvete ungar, de lönar sig i längden, de ser oxå bra ut utåt till, de var viktigt för min far. Jo, mycket av de där sitter faktiskt i, men jag lovar att de ger oxå belöning, de känns faktiskt så. Brosan är idag sin egen snickare, vad jag har åstadkommit är mycket, mycket för mig. Men jag är inte färdig ännu på min vandringsled, mer än att uppmuntran för ett gott yrke, jobb ger mig jävligt mycket mer smak. Ensamstånde med ett barn med speciella behov, tryggad ekonomi, eget boende, hoj och bil...Vad mer kan man begära? Varje kväll lägger jag mitt huvud på min kudde, ransakar dagen och tänker på morgdagen. Jag är oftas lycklig, till 90 % kan jag säga, de händer de dagar jag av utmatning somnar med en tår i ögat. Men tårar torkar, och sömen fylls med nya krafter, en ny dag kommer alltid åter. Jag är förväntansfull på vad livet har att ge mig, jag har mina drömmar och dom ska jag uppfylla i sin som tid...

Sov sött, dröm sött.....

Fritjof med skapelen...

Vilken dag, man vet inte om man ska skratta eller gråta!
Men jag är oerhört lycklig, som gick på min magkänsla tack o lov!
Jag har ju en oerhört begåvad unik son, han är endast 8 snart 9 år. Vet ni vad, jag fick tillbax ett gentest vi fick äran att göra år 2007, alltså snart 2 år sedan. Både Albin och jag lämnade ett blodprov som sedan forsatte vidare till expertisen i Danmark, för koll om vår genuppsättning stämde överens. Inte för att jag tvivlar på att jag är mor till sonen, utan i syfte av vår syndrom Bor-syndrome http://www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/brankiootorenaltsyndrom#anchor_0
Självklart så stod de i svaret att Både Albin och jag har exakt samma genetiska förändringar + en sk mutation på en av kromosomerna. De ni! Slå de om ni kan :)
Idag skulle då de deformerade ytteröronen bli i ordningställda, av en liten Fritjof, ja han såg banne mig ut som han oxå, tjena tjena sa han, - Hur står läget till för Albin här då? En liten tjock man med knubbiga fingrar, håret slickat som en virvelvind, och en öppen hjässa. Han skulle Operera min son, på högst 1½ timma och sedan skicka hem han efter narkosen. Jisses säger jag bara, har dom provision här på USÖ? Han kikade och såg att örat var värre än han hade anat, och kliade sig på huvudet och börja dra en dålig historia om hur han skulle vilja göra op. Jag sa bara de, - fixar du verkligen de här och tittade han djupt i ögonen? för jag kände hur osäker han blev fritjof, han backade med en gång. Och kände sig genast obekväm av min fråga, host host..och ytterligare kli i huvudet. Då utbrast Albin där i sängen, med operationskläder på sig, jag vill inte operera mig, han vägrade. Och jag hängde på Albins protest. Farbron var inte svår att övertala, han kände Inte mitt förtroende, för den hade sjunkit en aning. Så de vart att avbryta hela karusellen, tack och lov. Jag frågade bara innan doktorn gick, när ska du ha pension? Nja om 2 år svarade han och tog de som en komplimang. Vad bra svarade jag, då åtrekommer vi om efter 2 år, tack och adjös!
Jag ska ha den bästa till Abbes ytteröron, nu har de banne mig skapelerat klart för hans del, när inte ens specialister från Malmö fixar de på 2 personer i 4 timmars operation, och dessutom fick vi 2 dagars eftervård i uppsala. Hur ska då lille Fritjof fixa detta ensam på 1½ timme, vad då! Är de någon jävla lekestuga här eller? Som han sa Abbe på vägen hem, "Vore jag honom, skulle jag hänga av mig rocken och gå hem" så sant så min son.

Jaja, nu till något roligare, jag fick lite rödbetor i helgen, dom kokade jag in i ättikslag idag...Ni ska veta att de var första gången jag gjorde de, och de var ju rena blodbadet. Men när jag äntligen hade kokat av dom och gjort ättikslagen, och skulle hälla upp de i burkar. Kom en doft in i min hjärna, då förflyttades mina sinnen tillbaka i mitt barndomshem, jag såg de så tydligt och väl, jag kände doften så klar, jag minns känslan då mamma med sitt förkläde på sig alltid stod där i köket, radion spelades i bakgrunden, från den gigantiska perstorpsskivan. Minst 30 år tillbaks i tiden..hmm..de kändes härligt, ljuvligt att få återkomma dit, fantastiskt vad en doft och känsla kan få en att känna sig levande och närvarande så många många år. De var en fin upplevelse jag hade idag, tack mina små rödbetor :) Ni förgyllde en liten stund på min jord.

Måndagstankar från här och nu. //Anna.

Nu är de dax igen!

Att blogga är ett sett för mig att diskutera saker med mig själv, rekarnation kanske. Att få sätta sig ner i livets fart, tänka till lite och försöka reda upp lite tankar kan nog vara så nyttigt för alla. Man gör de på sitt lilla sett, jag gör på mitt vis! De här med att få vara den man igentligen vill vara, är jag väldigt bestämd med idag! jag klev ut i rampljuset för ca 5-6 år sedan, och innan dess var de inte alls självklart att jag skulle ta mina behov eller vad jag tyckte eller kände på allvar, de viktigaste för mig då var att uppfylla andras behov i första rummet. Man skulle ha hus, barn, fina saker omkring sig, ett vanligt hederligt liv alltså, sen om de växte en inre börda inom en de spelade inte så stor roll. Bara jag var så jävla duktig och skötte mig exemplariskt, så skulle de NOG allt gå. Tills en dag då de brakade ihop, jag hade byggt upp ett underbart liv med en man, ett liv jag trodde skulle vara bra för mig, jag hade absolut inte tagit min längtan på allvar, utan förståd inte vad min sökan, rastlöshet gick ut på då! Tills jag förlorade mina 2 närmsta anhöriga, tvillingsystern och Mamma. Systern har jag kvar, hon lever otroligt nog. Men ett band har definitivt klippts, syskonsträngen kan vi kalla den. Den här känsla att jag skulle har henne förgivet finns längre, hon finns bara till låns, tyvärr. De var en av mina värsta upplevelser här i livet, att få bli övergiven på så sett, att inte ens få vara delaktig i ett adjö, de har smärtat mig oerhört djupt. Men vi har ett distans idag på livet, vi har ett mer vanligt syskonkärlek till varandra, jag ser Carin mer som min närmsta vän. Och mer än så vågar vi nog inte ha...
Mamma som var min ledsagare i livet, kastade in handuken för många år sedan. En otroligt stark kvinna som idag, om hon hade fått leva om sitt lev hade nog levt de liv jag idag gör, de kan jag faktiskt sätta mitt liv på. Men hon valde de liv jag innan levde, att behaga andra och se om sig själv i sista hand, men de gick som de gjorde oxå, tyvärr. Så igentligen har jag dessa underbara kvinnor att tacka för att jag lever de liv jag har idag. Priset var högt, men de kunde ha sett värre ut, jag gick ur de här starkt, med ett självständigt liv på min väg.
Jag menar så här, varför hänga upp sig på saker vi inte kan ändra på, varför lägga energi på andra när vi behöver de själva. Jag menar inte att bli egoistisk, men se om ditt eget hus innan du hjälper andra. Jag har lärt mig stänga av mycket om sånt jag inte ska ha med att göra, men har jag något som drabbar mig själv, då givetvis säger jag till.
Jag har kommit på mig själv att jag är inte lätt att leva med, kraven på mig själv är höga, jag kräver desamma av min partner. De kan säkert styrkas av mina närmaste.
Jag är så stolt över min son, jag ser att han blir lik sin mamma, otroligt stark kille, självständig, smart och humor för tre :) Han ska bli den bästa, han är den bästa.

Lev de liv du vill leva, skjut inte fram på de du vill göra, utan gör de som behagar dig, därefter blir du en lycklig människa, så som jag...
Ha en skön söndag mina bloggare ;)

Morgonvy över Örebro och en annorlunda dag.

Nu vet jag inte alls hur de går ihop sig de här livet! Idag är en dag som bara inte ska finns, eller så ska dom finnas för att man förstå hur bra man igentligen har de.

För igår var de en toppen kväll, jag sparade mina trevliga aktiviteter tills Abbe kom hem från sin far. Mycket bra kväll blev de...

Men idag, vet i fan !!! Klev upp kl 04,00 och började jobbet kl 05.00. Att jag gillar jobbet de kan ingen ta ifrån mig, vi sprutar fasaden på de 4:e tornet av 6 st, ett jobb som har snart varat i 1 år. Man kan säga att jag kan spruta, en jävel på stocka, isolera, färga, mura smyg och fixa efter slarviga lärlingjävlar. Men glömde helt bort tid och rum då jag beundrar utsikten över örebro en tidigt höst morgon med hög luft från den höga ställningen, samtidigt som luften från sprutmunstycket tjuter i bakgrunden. Då kommer den här euoforiska känslan av lycka i kroppen, att ha ett jobb, ett liv, inkomst, trygghet, jag ni vet den här känslan som man kan få ibland, då livet griper tag mitt i verkligheten och nuet. Fantastisk känsla...

De är brådis på jobbet, jag gillar att ombesörja mina kollegor de bästa servicen, där glömmer jag bort mitt eget ibland. Så ringer telefonen i min fickan och där i andra ändan, talar Albins fröken, opps, tänker jag, vad har jag glömt nu? Och hinner gå igenom hela registret, som skor, frukt, eller kläder, innan hon klämmer fram vad hon vill! Vart är Albin idag? Oh my skiiiit, jag har ju glömt mitt självaste barn hemma. Ähh..jag kommer med en gång, och ärlig som jag är så brister jag ut att jag har glömt han! Suck, nödlögner är jag ursel på, bättre att stå sitt kast, men fy så pinsamt. Jag åker ifrån på jobbet vid 8-tiden annars och kör Abbe till skolan. Nu gick de undan, och jag fick världens utskällning av sonen, annars brukar de oftas vara tvärtom i familjer, men här är de mamsen så får sig en avhyvling då och då :( Men men detta lede till en orolig start på hans dag, inte bra. Jag får skärpa mig helt enkelt, men första gången på mina 8 år som karriärs mamma att jag har glömt han, jag har haft ångest att jag någon gång i hans spädbarn glömma han i en kundvagn sittandes i sin babysiter, på Willys eller något liknande. De vore ju hemskt, men detta var oxå pinsamt, men han är så pass stor och fixar morgonen själv här hemma.

Okey, väl tillbax till jobbet så hade grabbarna sprutat klart, de där lät ju nu vulgärt, men jag menar färgningen ;) Efter en dag av ren ilska, glädje och hårt slit, så gick den så där fort, fasten jag är väldigt trött och less på vissa av mina kamrater, så de känns de tungt och sorgligt Och de ser min chef och undrar hur läget är? Då lättar jag mitt hjärta för han. Och sedan känns de lite lättare. Sedan till Abbes skola och skämmas lite, för mitt slarv och tankspridhet. Nå väl, jag sköter mig annars exemplariskt så jag fick en blink att allt var förlåtet och glömt, fina rara härliga dagis fröknar sonen har ;)

Hem och fixa badrumslampan som hade pajat, först åka till Öb och köpa ett nytt lysrör, hem och montera. Och när jag monterar, så hinner Abbe sno om silvertejp på den gamla och krascha den ute på balkong golvet, sikens vilken känsla säger han :). Suck den nya funkar inte, åker igen och fixar lysrörständare, funkar fortfarande inte, suck, för tredje gången, köper jag ytterligare ett nytt lysrör, för de var ju dubbla i badrumslampan, de såg ja ju inte från början. Nu lyser de i vårt hus :) känslomässigt har de vart tungt som fan idag, och då ska man ju ner i skiten ordentligt, så jag googlar efter ex och hennes nya adress och ser att de har flyttat ihop...då brister de fan för mig. Jag har ju förstått att så var läget, men man förtränger in i de längsta, man känner sig så himla underkastad, dålig som människa, vad var de som inte funkade? Varför lägger jag skulden på mig själv, de var inte jag som bedrog, men de är vi som får ta den förnedrade känslan att blivit lämnad och sviken. Fattar inte varför och hur jag ens kan kosta på den människan som gjort mig så ont, mina tårar! Men de kan vara så att jag tyckte nog väldigt mycket om henne....

Just nu, -bara Albin och jag, jag och livet, livet och meningen, meningen med allt kanske finns där någonstanns...

En helg av nya intryck och nya människor. Fredagen började ganska så bra, jag vart barnfri och hade planer för helgen. Och en intresant person som jag fick kontakt med, under helgens gång. Mannen berättade ett ganska så intresant liv han hade levt, jag älskar att få höra hur andra människor ser på saker och ting och levt sitt liv. Vi satt ute i bärsån, men kaffe och bröd han bjöd på. Solen strålade på oss där vi satt och pratade, endast 62 år var mannen, fasten han såg äldre ut. Han hade jobbat hårt i sina dagar, ett yrke som han berättade om han hade haft i 11 år, var som begravningsentreprenör. Under den här tiden hade han tagit hand om 60 självmordsfall, de är skrämmande. Han sa de, de har vart ett tungt jobb. Och de förstår jag....
En fråga som jag länge har undrat över, var till han om man måste vara religös för att jobba inom de yrket? Nej de var man inte, men han hade levt de livet med sina medmänniskor då, men som han sa idag, han var trött på den livsfilosofin, att ingå ett liv med enbart ett kyrkligt folk. Ja, man kan säkert bli kluven på många olika sett, att ha en tro på något gott om den kristna värderingar, samtidigt ta hand om människor som i sin olycka har valt att släcka sitt liv. Från de ena till de andra i min sinnesfulla söndag, tankarnas afton. Så saknar jag någon vuxen att dela mina funderingar med....
Ny vecka nya tag, nya värderingar, nya möten, de ser jag framemot.

Tranås + 80-talet = hockeyfrilla.

De var någon som undrade om jag hade varit i Tranås? Opps..Tänkte jag och vart full i skratt :)
Tänka sig en snygging frågar mig om de, jag har aldrig träffat människan som frågade mig. Men jag ska berätta om en resa jag aldrig glömmer, och de var i slutet på 80-talet. På den tiden hade man råd att åka mycket bil, de var rena nöjet jag hade med min dåvarande pojkvän, bensinen var billig jämfört idag. En eftermiddag fick vi för oss att Dra iväg till Tranås, bara för att kolla läget och en lite tur var ju alltid mysigt, när man var nykär så där kunde man ju hitta på allt möjligt tokigheter. Genom skogarna där jag då bodde till Tranås var de ca 6-7 mil, de var inga problem för ungdomar som vi på en kväll. När vi väl hade anlänt till Tranås, vart de ju någon snabbmat, sibylla el något i stadens hetaste korvmoj :)
Tanken på att vi båda var långhåriga flög i oss bara så där, dels var de ju en Rockers jag hade ihop de med, han var ju fd hårdrockskille, och med de hade även jag samlat på mig en del med åren ;) jisses hur såg man ut igentligen!!! :O Men men, vi bestämde oss för att när vi ändå är i den "STORA"staden, så passar vi på att få oss en riktig häftig frilla på resan :)
Vi letade upp en frisersalong, in stiger vi de är så gott som folktomt, och attans på marängen, vi fick tid på direkten. Damerna först så den manliga frisören, och jag slog mig ned på stolen. Hur ska vi ha de här då frågade han? Hmm..innan jag ens hade hunnit tänka, så hade han redan satt saxen i luggen, de var inte bara toppar han tog här, utan de handlar om dm...Lugg vart till snagg...Jag med min tro om att detta var de senaste och modernaste, fick liksom en räddsla inom mig att de här kommer att bli mina värsta månader i mitt liv framöver...Vart hade jag hamnat, och hur kommer jag att se ut?? Sedan var de killens tur, han var liksom chockad av synen på klippningen på mig, och inget vågade vi säga, NOT...De slutade med att vi var identiska på frisyren, de fanns inte ett hårstå som felade. Ja ni, den synen glömmer vi aldrig, en sån pratglad och klippgalen man har jag aldrig träffat. När vi ut ur salongen stiger ut på gatan, vänder jag mig om i min chock till skylten för att se var salongen heter! Så ser jag till min förvåning att de är en herrfrisering jag har varit inne på...Fy attans så illa, med varsin hockyfrilla, som var modern i början av 80 talet. Så åker vi hem från de delikata resan från Tranås, och återvänder aldrig mer dit. Förens idag när en kvinna frågar mig om jag har varit i Tranås, så inser jag hur jag har förträngt resan dit, men ack så djupa spår de satte sig. Kanske hon har hört talas om den där tjejen som hamnade i Tranås på en herrfrisering..de kanske pratas om de i byn än :) Vem vet, snart får jag veta ;)

Klipp er med hjärtat vänner :)

Fredasmys med mycke snusk.

En efterlängtad helg med Albin och hans bäste vän. En liten söt pojk som har mycket gemensamt med min son, de har de samma syndrom, ganska så sällsynt sådan som innebär hörselnedsättningen, fistlar, missbildningar i mellanörat. Men annars fullt friska pojkar med glimten i ögat, och inte minst för varandra. Båda dessa unga herrar har har oxå föräldrar inom gayvärlden, så de kommer säkert ha mycket glädje och stöd av varandra i sin skolgång. Vem vet homosexualliteten tillhör kanske oxå syndromet, vem vet :) Men hur som så har den lille parvel haft fredasmys med oss, han ska vara tills im. Och de är som medicin för Albin att få ro om och ta hand om sin lille vän. Jisses vad stolt jag är över min son, han är helt gudomlig att ta hand och vara så himla fin med sin vän. Efter skolans avslut idag så stack vi hem och baka en kladdkaka, Albin kan dessa indegrienser i huvudet, men suck strösocker fanns inte hemma. Så de blev att ta med en burk in till granfrun Maja och be snällt om att få låna. Kom Gustav sa Abbe, -de är inget farligt, vi ska bara in till Maja. De hördes att rädslan en gång har funnits hos Albin, han har varit lite rädd för gamla människor, varför vet jag inte. Men nu fick han mod att ta med sin vän in, de var starkt gjort. Nåväl, när kakan var avnjuten och klar, blev de en sväng till lek och snusklandet, jag kallar de så, de är ju svineritider och massa baskilusker överallt, kanske dumt, men de går ju inte att isolera sig helt och hållet. Men kul hade vi iaf. Sedan vart de grillat kyckling med pommes och sallad till. Och godis och några filmer. I famnen på Albin låg Gustav, de såg så rart ut. Sedan vid 21,00 hade jag förberett grabbarna på en bra film Brokeback mountain, den tänkte jag att de blir bra för grabbarna att se, de är ju kärlek mellan två killar i den. Så vi bänkade upp oss framför tv:n, med popcorn och fanta. jag fick äran att sitta emellan dom. Filmen började och de båda tittade, jag tänkte att lite kyssar blir de väl mellan motspelarna i filmen, de blir bra för grabbarna att se, de kan behöva se att de är fullt normalt att se andra än bara sina föräldrar kyssa en samkönad. Men sikens skit, här gick de undan som de brukar göra mellan männen, och de med basta. Här börjades inte med lite kyssar inte, utan en ren påsättning i bara farten. Jag upp som fan mellen de båda små 8 åringarna och börja vifta efter fjärrisen, innan jag ens hann hitta den och stänga av, var samlaget redan över, där satt de båda som två fågelholkar och gapade, och jag skrek att nu är de sagostund min små barn. Skit vad pinsamt. De blev Kalle Anka och hans bravader, ett lugnare format. Får ta ett snack med modern till denna gosse im, så hon inte chockas av hans funderingar eller framtida men :(

Jaja, sånt är livet, man vill så väl ib, men de blir så fel. Men mysigt har vi haft ialla fall....

God natt och kram.

De finns vissa starka känslor och intryck som återkommer emellanåt, tillstånd och upplevelser som kommer och flaschar förbi. Dofter som jag kan känna, som får mig att minnas ett ögonblick på något. De kan vara goda som onda. En stark känsla var, när jag var barn, typ gick i fjärde klass. Någon gång på 80-talet. Länge sedan alltså :) Men då var jag och syster nya på en skola som heter Astrid Lindgrens skola i Vimmerby. Där skulle de ses Bröderna Lejonhjärta, i stora aulan. Jag minns mig så väl att jag kände mig så vilsen, jag hängde inte med. Utanförskapet vart så tydlig i större klasser, då vi kom från en mindre skola. Man hörde inte allt som sas, eller hängde med, man följde bara mängden. De var så jag kände den dagen då vi skulle se Bröderna Lejonhjärta. Jag hade följt mängden och hamnade i en stor aula, där satte vi oss, och de öppnades en ridå. Stor filmduk hade vi framför oss, filmen började..Ni som har sett den, vet hur den börjar, Jonatan hoppar med skorpan på sin rygg. De var otäckt, men de som jag minns mest var inledningsmusiken, den var stark, så stark så jag än idag tar fram den på youtube och lyssnar och minns hur jag där kände mig så liten och rädd på någotvis. Jag kommer ihåg känslan så väl, tack vare musiken. http://www.youtube.com/watch?v=eYDYE9HU1sc
På tal om en ny upplevelse, härom dagen. De måste jag berätta.
Utan min son hade jag inte upplevt de, de händer nya saker som jag får tack vare honom, de är jag tacksam för, han är min framtid. Streetdance var något han ville prova på, vi fick blanket via posten om aktiviteter från Dövas kulturskola. De vill jag prova sa han, och de med basta. Jag anmälde och vi var där i god tid, lustigt nog i alla vimseri :O. Vi kliver in en en typ riktig danslokal, nu snackar vi om en replokal för endast dansare, svarta väggar, golv,tak och gigantiska speglar framför. Min 8-åring kliver in där som vilken cooling som helst, inte ett dugg blyg utav sig. Här finns bara döva unga typ 15 års tjejer och instruktören Alexander och en teckenspråkstolk. Han pratar endast och kan inget teckenspråk, tolken tecknar hela tiden vad han säger. Nu är Albin tvåspråkig, kan både teckenspråk och är hörande kille, de är fin egenskap. Han kan hänga med på de som sägs, men missar han något, tar han in teckenspråket som extra stöd. Bra va! Nu kommer jag till de som är så facinerande, döva tjejer som ingenting hör, men de känner basmusiken i sina kroppar. Alexander drar på ljudet ganska så mäktigt, de känns ordentiligt i både golv och i luften att de är streetdance musik, deras glädje går inte att beskriva i ord. Och de hänger på hans undervisning som de hörde musiken klockrent, medans Abbe och jag fick stänga av våra apparater för att inte bli döva. Vad jag menar, trots handikapp finns de inga hinder, de fick vi uppleva denna kväll, musik går att uppleva på vilka former som helst, underbart att se, nästan rörande. De var rörande...Lika rörande som när jag satt i aulan och hörde Bröderna Lejonhjärtas inledningsmusik. En känsla som sitter i livet ut.

Tack Anette för ditt fina inlägg, de är trevligt att se att spontana människor läser mig blogg, tack alla ni som vill ta del av mitt skrivande, de är inspirerande.