Känsliga läsare varnas!

Halloj alla läsare, ikväll ska jag bjuda på något annorlunda. Något som vi alla bär inom oss, men på olika sett. Jag har ett unikt sett, och de Är att jag vågar prata om de. Nu känner jag för att släppa på lite hämningar :-)
Har gått länge och väl och varit kåt nu ett tag, men har inte fått utlopp för de. HADE jag vaknat som en man, har jag haft morgonstånd varje dag som hade stått sig till morgonen efter, men nu är jag kvinna och någonlunda städad. Så de blir disken eller snabeldraken runt lägenheten. Vart enda vrå blir städad i denna pilska stund. Jag är farlig i dess tillstånd, nu går tankarna åt sexighetens tecken var stund. Även den fulaste kvinnan kan få tillfredställa mina innesta njutningar, jisses..vad ska hon tänka den tandlösa tahilänskan på kvällens krog!! bara jag som vet :-)
Nåväl...Som qvinna så är de frustrerande, de är ju som sagt va inte alla som tänker, kom hit, ska vi ha sex? Tänk om alla kunde vara som männen (och mig), lättvinnerliga och kåta. Vad enkelt de vore då!! vad sex de skulle bli på våran jord, vad glad lilla Anna skulle bli och vad bejbis de skulle födas. Fast inte om jag sätter på, de blir bara luft, men jävligt skön sex.

Skillnaden att ha sex med en man eller en kvinna är sagolikt stort, nu menar jag sagolikt i högsta grad! Att bli påsatt av en man kändes för stunden, jag intalade mig om att de här går över bebe, stå ut, de is over snart. De är inget som varar i din verklighet i evigheter, de går över lika snabbt som de kom. Men de kan ha varit jävligt skönt ett tag, då de pågick...

Medans en sexuell laddning med en kvinna börjar redan långt där borta, så långt borta så du inte ens tror att de går i hamn. Laddningen håller på så ibland i timmar, dagar, helger eller månader. Då har jag oftas gett upp. Men normala kvinnor kan jobba länge för att få sin härligaste stund uppfylld. De känner på, och prövar varandras erogena zoner innan de erövrar den ordentligt, och när de väl är där...så säger de bara....så Lovely..sooo lovely...Och så underbart...hud mot hud mötes, händer mot händer, kropp mot kropp, sköte mot sköte..läppar mot läppar, jag låter er fantasi få skena, för dom som vill de!
Aldrig någonsin har jag drömt om något annat sedan jag första stund fick möta min första kvinna. Synd att inte heller göra de, för de är annorlunda, upphetsande, förbjudet och alldeles underbart mjukt. Njutning mellan en man och kvinna är oxå speciell, men långt ifrån denna sensuella upplevelse, tycker jag som älskar kvinnor.

Vackert...åter igen vackert...Jag vill ta henne i min famn, trycka in hennes kropp i min varma famn, i mina trygga armar, känna hennes doft, smeka hennes kind, kyssa hennes mjuka läppar. Vidröra lätt hennes rygg, neremot svanken, rumpa...klämma försiktigt över de fasta skinkorna. Hon andas häftigt av upphetsning, jag känner hennes hjärtslag mot mitt bröst. De är dunkelt ljust och väldigt upphetsande på gränsen till kåtslag. Kläder faller av, andningen hetsas upp, viljan stegrar sig, om att nu är de nära. Kvinna med kvinna är otroligt vackert syn, och om inte känsla! Där står jag helt uppslukad av hennes kropp, våra kroppar...
Till slut är vi avklädda, nakna, så varma, så heta. Nu njuter Anna av sin skönaste stund, dessa är heliga stunder, jag lovar er. Resten behåller jag för mig själv. Är så lycklig kvinna som får uppleva, känna och minnas dessa ljuvliga stunder, mellan två vackra kvinnor.

Kyss, åter kyss på dig..lilla DU, från lyckliga mig ...

Så var den julen över...

Hej alla läsare!
Vad kul att ni tittar in igen.
Jag ska dra lite kort om hur julen har varit, den har varit bra, lugn och fin, i mina närmaste sällskap. En sak är jag ganska så säker på efter denna jul, de är att Tomten som är min far, är en elak jävel. Han lyckades få mig i tårar även denna gång, och vi som inte skulle ses denna jul. För jag hade bestämt mig för att inte träffa han efter alla år av hat. Varför ska man umgås med dom som inte älskar en! Och så sprang vi på varandra i skogarna i självaste småland, där fick han äntligen häva ur sig sitt hat om min flytt till Storstan om mitt leverne är helt åt helvete. Jag är en dålig mor till mitt barn och bara tänker på mig själv, jag är bara en liten lort i hans ögon. Jag som anser mig vara starkaste i världen. DU sa jag, du ringer aldrig, du vet inte hur jag lever, hur vi mår, du lever bara i en bitter värld och i en avundsjuka. Att jag har tagit tag i mitt liv som du så många gånger har förpestat med dina dåliga egenskaper. Jag har tagit hand om din fru, min mor som du lyckades banka pysikiska hälsa i botten. Din dotter min syster som inte hade förmågan av att styra upp sina olyckliga år efter avsaknad efter kärlek, din trygghet var lika med noll. Snacka om att bara tillgodose sina egna egobehov genom livet. Dom får du dyrt betala tillbaka idag, genom din egen bitterhet och inte på mitt leverne. Vi är starka individer alla tre dina barn, och de är inte din förtjänst. De är endast av våra egna drivkrafter, som vi fick lära oss tidiga år, vi blev föräldrer till våra egna föräldrer i tonåren. Och därefter har jag inte litat på någon tyvärr! Så käre far, de får bli vad de blir hädanefter, jag har sträckt ut min hand så många gånger, skrivit försoningsbrev, svettats så många gånger för att få höra ett enda litet ord som bra Anna, vad duktig du är. Men noppe, inte ens ordet älska visste vi vad de var förens man flyde hemmifrån vid 16 års åldern. Att hat för med sig hat, de är ingen myt. De vet jag idag, men jag ska inte föra denna känsla vidare. Min son vet vad ordet älska betyder, duktig, bra, du är bäst, du kan, du är finast, varje dag får han höra de. Han är 10 år idag, alltså 3650 gånger har han fått höra något av dessa ord varje dag. Och jag har varit själv mestadels av hans tid, och lyckats hålla han med en god uppfostran, mat på bordet, hela kläder, betalat mina räkningar. Och dessutom lyckats kosta på mig lite skumpa och härliga kvinnor, de är väl de som retar att du inte ens lyckades med själv.

Nå väl, jag ser framemot ett nytt år 2011, framtiden ser jag hellre framemot än att titta bakåt i tiden. Våren, jobbet, att få upp hojen till Stockholm denna vår, att upptäcka nya platser, skärgården, mitt nya liv. Ett nytt år med Albin är alltid spännande. Och så vill jag uppleva passion, de är nog de jag längtar efter mest. Att de finns kärlek de har jag sett, då jag träffar Carin och Benke. Att åldern spelar ingen roll, bara man hittar den som man är ämnad för.
Jag vill känna suget långt ner i maggroppen, jag vill bli så där hutlöst kåt och galen som man bli lite då och då, men de vara länge sedan nu. Jag vill åxå att passionen ska hålla i sig, inte svalna lika fort som de kom. Alltså, jag fick en bok i julklapp "Alla får ligga" den blir intressant att läsa, fasten jag somnar efter en sida, och kvällen efter får jag läsa om den för att komma ihåg. Så de lär nog dröja om jag ska vänta ut denna bokens alla konster och regler. Den som överlever får se, min lilla livsutveckling, hoppas den blir ljuvligt god och långvarigt stabil ;-)

Envis eller dum!

Med dum menar jag inte som trög eller mindre begåvad, utan dumstridig som håller på med mitt yrke som jag gör, mitt liv och kämpar på. Envishet vill jag nog kalla de på högsta nivå! Vad får mig att vilja leva och vart kommer gnistan ifrån? Känner mig just idag starkare än någonsin. Fasten när jag bara vill väl, så fick jag bara skäll.
Men när jag står där och murar mina små jobb, så utbrister jag efter varje färdigt jobb, åhh så fint de blir! Jag talar om de högt och tydligt för mig själv så jag verkligen ska få höra de, och de kommer så från hjärtat :-) För jobbar man inom den mansdominerade branschen, så är inte lovorden överflödiga. Tvärtom, man får sig en känga, både nu och då. Men jag ger aldrig upp, så här tänker lilla Anna. Överlever jag denna dag, så har jag varit duktig, slipper jag höra tjatet en halv dag, så är jag resterande tid mycket bra. 3 år har gått i min murarkarriär, och jag känner mig bara mer och mer okunig för var dag, men jag jobbar förbannat flitigt och försöker lämna de bästa, minst lika bra som de andra herrarna. De är typiskt kvinnligt att vilja vara alla till lags, jag vill kunna vara snäll även på mitt jobb. Och de kan jag, men de blir så fel ibland. Vet ni vad, jag trivs som fän på mitt jobb iaf. Jag gillar gubbarna trots allt, jag är ingen svår person att jobba ihop med, men jag är jävligt envis och dumstridig ibland. De slår bara tillbax på mig själv, men de ska jag jobba på mer. Envisheten, vart kommer den ifrån må tro? Jo tack för att jag är en äkta Gustafsson från vackra småland, 30-talister till föräldrar. Och ett jävlaranamat till min personlighet. Så här ligger de till kära vänner, när jag var sambo med Albins far, så hade vi ett drömhus, sjötomt med egen brygga med båt. I garaget stod en flådig Merca 360, och jag hade min lilla jaktbil på infarten. Hojen tog jag en söndagstur med om vädret tillåte sig. Ekonomin var gudomlig, då sambon låg ute på jobb. Och livet skulle bara vara så bra, men jag var sjukskriven, gick hemma och kände mig väldigt håglös. Var de så här livet skulle se ut? Den frågan ställde jag mig ofta. De var mycket som hände, Albin var mycket sjuk, som ni vet så fick både syster och mamsen cancer vi de tillfället. Orken att vilja leva var minimal, jag kämpade då emot min förbannade Tinnitus, och ångesten över att inte vara nöjd över livet. Då hände något i mitt liv, jag bestämmde mig att leva de liv jag själv ville. Jag bestämde mig för att bli min egna försörjare och en lyckligare människa. Och på den vägen gick jag. Från att ha varit heltidssjukskriven tills idag, så lämnar jag snart mitt 25% sjukbidrag, och blir nu till årsskiftet säkerligen av med mitt sjukbidrag. Jag är snart framme vid mitt mål, mållinjen är nu nära. Och det är säkert svaret på min fråga om hur jag orkar? Att blicka bakåt på de jag hade då, så betyde de ingenting, emot dessa vardagar jag kämpar för dagligen, överlevnaden och att kunna vara en självständig kvinna med sitt barn, med sina behov. Tror fan att jag orkar då!!! Min positiva anda, och egenskaper att vända de svåraste till de bästa, är den dagliga tacksamheten. Varför hålla på att älta i den gamla, när vi ändå kliver in i framtiden var eviga dag, varje timme, varenda sekund.
Jag är min egna individ och de är mitt ansvar att göra de bästa av livet. Så envis eller dum, de får läsaren själv avgöra, jag anser att jag är en väldigt envis och livbejakande person. Älska mig själv och livet som sådant...Kram kram till er alla.

Ett nedslag i vardagen...

Jag vaknade idag med en ny sida av livet, de är nu ett tag sedan jag skrev här. Och de har hänt mycket i mitt inre sedan sist! Jag har nu bott i Stockholm i snart 3 månader och de känns som jag börjar landa på något sett. Fredas morgon och jag är ledig, vaknar av TV 06,45 som fladdra med skenet in till min lilla sängplats. Jag ligger och tittar en stund in dit där Albin sitter med bakhuvudet åt mitt håll som tittar på TV, han har intagit sin morgon gröt, klätt på sig rena kläder och väntar på att taxin ska ringa han för färden till skolan. Jag fylls av en stolthet, en oerhörd glädje, euforisk känsla över hur vi har lyckats på dessa 3 månader. Albin är snart 10 år i december, han har fått ett stort ansvar sedan vi kom hit. Jag drar iväg tidiga morgnar till jobbet, med tunnelbanan. Han fick sin första mobil, väckarklocka, egna nycklar till vårt hem och därmed ansvaret att kliva upp själv på morgonen. Träning med tålamod för oss båda har de varit, men idag om jag kommer hem först ifrån jobbet, är TV och lampor släckta, endast ett par beg kalsonger ligger slängda under bordet, mjölkglaset är kvar på bordet. De är småbaggisar, som jag kan leva med, som sagt, man får välja sina strider! Och jag är mycket imponerad av Albins resultat, han är så duktig.

Igår var vårt första besök hos Albins barnläkare som tar hand om ADHD problematiken, hon var en underbar människa, vi fann varandra direkt. Hon var nog mest imponerad av att höra vår resa hit, Albins självständighet, och vår styrka av att vara här själva som ensamstående mamma. Hon frågade även om samboende med någon? då tittade Albin och jag på varandra, jag fick ett finurligt ansiktsuttryck av Albin, och mina tankar skenade, jisses vad pojken har fått vara med, tänkte jag! Vad kvinnor jag har betat av under hans tid, och ingen har fallit in i vårt liv som jag har önskat, just då kände jag hur jag fick svaret, om varför jag ingen sambo har! Så lätt är de inte att finna någon som har kraften och förståelsen för de vi sliter med till vardags, ville jag verkligen utsätta en person till med detta? Låter kanske hemskt men sant och skrämmande. Med blicken ifrån Albin, fick svaret ifrån oss båda ett ekande Nej! De kändes att vi fick ta upp den diskussionen vid ett senare tillfälle. På de läkarbesöket som tog ca 10 min på sin höjd, fick hon höra om vårt livs historia, Albins hälsa ordagrant, recept förnyat, lyssnande av hans hjärta. Under tiden, förstod hon säkert hur vi har de, Albin hann med i ett rum med endast 10 kvm yta, leka runt med leksakerna som fanns, och de var en sån där pingpongs korg som man kunde skjuta upp en pingisboll med, den for ju åt alla håll, och dom stunderna när han satt på stolen var de ett evigt gungande på den eller så låg han över läkarens skrivbordet och suckade tungt och ville hem! Tur man är hos en förstående person :-)

De är en salig blandning av stunder i mitt liv, den allvarsamma, uppgivna, kämpande, starka Mamma Anna. Arbetsamma MurarAnna som lever för jobbet, jobbet som får mig att komma ifrån tankarna i livet från vardagsbestyren, tiden bakom, uppväxten, de är så jävla skönt och jobba fysiskt, den övertar den psykiska smärtan som har varit. Inget tjafs och prat om barn, de är bara raka rör som gäller med killarna, de gillar jag. Sedan har man den glamourösa Anna, som gillar fest och svänga ut lite. Ordna middagar åt fina vänner. Sist men inte minst, kärlekstörstande kvinna som söker kvinna men är inte desperat, jag söker någon med hjärta. Och de får komma när de kommer. Allt detta får en balans i mitt liv, som gör att man orkar, för den frågan får jag ofta! Och idag när jag vaknade, såg jag livet med en känsla som jag så länge har saknat, kommer ni ihåg när man var ung och oförstörd, då kunde man se en månsken, soluppgångar, en vacker vy som en mening på livet! Idag när jag vaknade, kände jag den känslan igen, jag såg min son, jag insåg att jag bor bra. Jag har mina fina syskon, min omgivning, jag har ett liv. Vad mer kan man begära!!!

Ha de gott så ses vi snart igen....Kram!

Idag hände de igen!

Torsdag och äntligen helg igen för mig. Jag brukar vara ledig på fredagar om inget möte eller annat har varit i veckan, och jag måste jobba ifatt tiden. Denna torsdag började jag med att möta upp Albin i taxin när han kom hem, jag var ändå ute med kartonger som skulle slängas. De var de sista som var kvar ifrån flytten, så skönt att slippa se dom innan man blir alltför hemmablind. Albin var på strålande humör och dagens samtal var igång. På vägen till soprummet träffar jag på min trevliga Peter, en granne av ca 5 st jag känner här i kvarteret. Han frågar alltid om allt är väl? Om han så kommer i bilen så stannar han. De känns hjärtligt ifrån Peter. Han hjälpte mig den dagen jag låste mig utomhus, han sa som så, här hjälper vi grannar varandra. Han höll i stegen då jag klättrade upp på andra våningen, de var snällt :-) Och jag fick behålla livet iaf :-) Idag Träffade jag på Lennart igen. De är vår lilla hustomte här i området, en hurtig man i 80 års åldern. Han har ringer ibland och frågar om allt är bra, - Är de varmt i lgh, osv? Han är en gammal rörkrökare, så vi har mycket gemensamt att prata om. Byggbranschen är en ganska så gemensam uppslutning, de kvittar om du är snickare, murare eller rörkröare, de finns alltid en gemenskap och något att dela sin mening med. Han har sökt mig de senaste gångerna, han har frågat om jag vill jobba extra? Putsa och laga på alla dessa hus som finns här där jag och han bor, invändigt och utvändigt. De är alltså inget lite extra jobb han erbjuder, utan de är ett ganska så stort lappjobb kan man säga. Han frågar försiktigt och varsamt, men han tar mig på fullaste allvar och respekt. Han hör att jag kan min sak, men jag har inte tackat varken ja eller nej ännu. De ska man inte vara för snabb med, då hinner nervositeten bli lite varmare och de hugger i med ett pris som heter duga:-)

Denna man har varit så, vad ska man säga!!! Försiktig men ändå har han velat söka kontakt med mig, han har varit intresserad av allt om mig. Hur jag lever, hur jag klarar livet som ensamstånde, hur jag mår osv, han har sökt mig på ett hjärtligt sett. Idag föll polletten ner, idag öppnade han sig som en bok för mig, och jag lyssnade mycket noga på vad han hade att säga. 80 år är lång tid, han är mer än dubbelt så gammal som mig. Hans röst är lätt att höra, och berättelsen på hans resa började från barnsbenen. 7 syskon var de i hans familj. Hans Mamma gick bort tidigt och hans far fick kämpa ensam för familjens uppehälle, detta var var under krig och Sverige i kris. Men de tog sig igenom detta välbehållna alla hans syskon och fardern. Själv började han att jobba tidigt, han utbildade sig till Rörkrökare i tidig ålder, han skolade sig då i Örebro. Sedan fick han efter många års erfarenhet som rörmokare, chefposter på större företag. Flytten gick självklart till Stockholm och fruängen. I dessa hus som han idag lägger sin ideella tid och som vi bor i idag. han kämpade på med sina uppdrag han fick, den ena chef befattningen efter den andra, han lämnade den praktiska delen och vart mer projektledare, även i Kuwait förr NCC. 2 barn föddes, dotter på 5 år och en son på endast 2, blir hastigt moderslösa. Där stod Lennart mitt i karriären och diriktörer som slet i han från alla håll och kanter. Hur han kände sig i denna stund som ensamstånde änkoman, var bara så tufft sa han idag. Men man vara bara tvungen som han sa, de var kanske jobbet som blev hans livlina. Tyvärr förlorade han även sin son på äldre dar oxå, de vart oxå en förlust som tog hårt. Då var Lennart omgift och hade fått i ordning på tyggheten. Under denna berättelse får jag ett uppvaknade, ifrån min egen bakgrund. Hur olika men så lika liv vi har/haft. Förluster, kämpandet och viljan om att visa sig att man klarar och kan. Lennart har uppmutrat mig om att tro på sig själv om man är duktig yrkesmänniska, skaffa dig F-skattesedel och bli din egen, sa han! Nu vet jag att jag inte är bäst, men jag kan göra så gott jag kan, och finns viljan och arbetslusten. Men nej, jag skulle inte våga sätta mig i den situationen i dagens läge. De kan räcka med en månads sjukskrivning, så kan jag sedan vara körd. Vräkt och satt i en livslång sårbarhet med sonen.

Har läst de senaste dagarna om Lisa som bor i missäret i kungenskurva, uteliggare som har strandsatt sig där. Hon levde en gång, ett tryggt liv med hus barn och bil, tills något hände henne. Och då vart Heroinet hennes flykt från de jobbiga vardagslivet, men oxå en snabb biljett rakt in i helvetet. Hon föll som ett offer, som de svaga lätt kan göra. Just i vårt samtal som Lennart och jag har, så känner jag mig väldigt stark, som varje dag kämpar med mitt och Lennart som Har rest hela denna resa och faktiskt står här hel och ren, tak över huvudet och ett bra ordnat liv. Ok, nu ser jag svart eller vit, men tyvärr så ser samhället ut så här, de är så lätt att hamna där, min dagliga rädsla som ensamstånde Mamma, är att inte kunna betala och inte kunna jobba, att får de gå runt. Nu har jag inte dom bekymmren, men man kan lätt falla offer. Då gäller de att vara så starka som Lennart och jag.

Men tack kära Lennart, du är fin som tror på mig, De känner jag att du gör, du ser dig själv i mitt liv som du en dag kämpade som ensamstånde! Men jag avaktar gärna ett tag till, sedan kanske....Lennarts liv var rörande att höra, jag sa till han att var duktig som har kämpat och varit pappa under hela sin tid. vi känner en gemenskap, och han kommer absolut att finnas i mina tankar, ett levande bevis på att de går, hur de än ser ut så kan man lyckas med och överleva de svåraste stunderna. För de hörs i hans berättelse en röd tråd. Kämparglöden och att inte ge upp...Tack för att jag möte dig!!!

Tacksamhet och Kärlek.

Visa dagar är allvarsamma, så krävande att man nästa vill ge upp. Hjärtat brister och tänjer sig till yttersta kärl, men man härdar ut denna dag och sover bort en natt. Sedan kommer nästa dag som är klart påverkad av föregående dag, med alla känslor och upplevelser, men jag låter inte gårdagens bitterhet få göra min nya dag, utan försöker förvalta den, av erfarenheterna från gårdagen. Att stanna upp och tänka till om vad som gick snett och vad som var de bästa, är nog så viktigt för att få livet så komplett och njutbart de kommande dagarna. Någon som har fått mig att stanna upp i livet, och tänka på ett annorlunda sett, är min älskade son. Vilken skatt, vilken individ, så stark och sådan vilja.

Han fick dock kämpa från sin första dag i denna vidunderliga värld, en förlossning som var så jobbig på grund av hans envishet att man skulle ligga med armen upp över huvudet, och armbåga sig ut, de vart ju en slitsam förlossning för mamma som kämpade med livet som insats. Men nu ska han djävlar ut, utbrast jag i ilska och ut matthet inför dr Falk som var Barnmorska, sugklockan vart min räddning. Och där med sammansvetsade en väldigt starkt, kärleksfullt band mellan mig och mitt barn. De har gått Nio år sedan denna oförglömliga stora dag, han har fört mig på prövningarnas väg, ett barn styr man inte, de är dom som styr oss, vi är bara med där och backar upp och stöttar dom på sin resa. De första två åren var Albin mycket sjuk, han hade ständiga infektioner, urin väginfektion, öroninfektioner, förkylningar, utslag på kroppen, allvarlig blod brist, de fanns inte en gnutta järn i hans benmärg, så utredningar och massa blodprovstagningar vart en vardag för oss de första två åren. De öppnade upp buken på han och trodde han hade inre blödningar, eftersom han kastade blod upp varje natt när han sov.

När detta ständiga letande höll på som mest efter hans dilemma som innebar svaghet, ut matthet, blodtransfusioner en förskräcklig mager älskad son med sin lilla napp i sin mun, hörde jag namnet Leukemi in i mina öron, de vart väldigt diffust just denna ögonblick, läkarnas ord svamlades bort som när man håller på att försvinna bort i en svimning, de fullständigt brast inombords, jag föll samman handlöst som ett krossat glas mot en hårt kallt sten golv. Flascbacks for igenom mitt huvud som jag hade hemifrån mina föräldrars köksbord, där jag ser Mamma och Carin sittandes och prata om livet, de var ny behandlade båda två med cytostaika, älskade Carin för sin bröstcancer och Mamma lugncancer. Mina tre viktigaste personer i livet rann som sand emellan mina fingrar just denna ögonblick, hur jag än försökte få sanden att stanna så bara försvann de. Att tappa be sinnet var inte att tänka på, jag hade tagit på mig en föräldraroll, jag var en mamma en syster och en dotter, jag var tvungen att vara stark, vare sig de ville eller ej.

Ett halvår till gick och Albins sjukdomstillstånd upplöste sig som en gåta, som jag aldrig har fått några svar på, total borttagning av hans halsmandlar, midsommar 2004 så fick han livet som på återfödelse igen. Samma dag förlorar jag min lilla Mamma efter 8 månaders kamp mot sin cancer. Snacka om meningen med livet, jo jag vet. Jag kan än idag höra Albin berätta om sin gåva ifrån sin Mormor, om livet han fick. För visst var de väl hennes liv som han idag så stolt fått ärva.

Vilken kamp, vilka dagar man har haft! Jag lägger gärna dessa år bakom mig, men bär med mig om hur viktigt de är att leva sina dagar fullt ut, att göra de som känns viktigast och bäst för mig och som Mamma. Varför gnälla om ovesäntliga saker, varför bry sig om hur andra väljer leva sina liv, varför all denna avundsjuka, varför drömma om något som inte är realistiskt, när du kan uppfylla de som går att förverkliga. Jag hade också storhets vannsinne förr på prylar och vackert hem, jag hade allt de där, trygghet ett vackert nybyggt hem med sjötomt, en egen brygga. En försörjande partner, men livskvalitet var inte till fullo. Idag har jag ett enkelt boende som jag skapar för mina egna tjänade pengar, jag har ett fullt fungerande liv som inte är en dag utan att man får lösa alldagliga situationer på egna handlingar och eget ansvar. Och jag har ett livskvalitet som heter harmoni, jag är glad att jag orkade igenom allt detta. Stark Mamma till min underbara älskade kille idag, för varje dag som går, ser jag hans individ växa sig allt mer till sin egen starka personlighet, och han har ett ödmjukt självförtroende.

När han igår lämnade mig för sin hemresa till sin far, hade vi varit inne på en privatklinik på Östermalm och hämtat ut blod trycksmätaren, Albins höga blodtryck spökar igen, men nu ska de utredas ordentligt. Men han är vid gott mod och så oerhörd lugn och fin. Stockholm älskar vi båda två, så vid perrongen vinkade jag av min son och tänker som så, hade jag inte bitit ihop och varit så stark trots förluster, besvikelser och livets hårda prövningar, så hade vi inte varit här idag. Att se Albin så stark och fin kille idag, är den absolut bästa hedersmedaljen man kan få.

En återblick på det vad som har varit, får mig att känna glädjen och lyckan för vad jag verkligen har och är idag, och de blir två betydelsefulla ord, som Tacksamhet och Kärlek....

Idag ägde jag ställningen :-)

Wow, vilken komplimang jag fick idag!! Två bohema smedgubbar var idag på jobbet, ålder på dom såg ut som någonstans mellan 65 och döden. Den ena hade nog aldrig sett en sax eller en rakmaskin, totalt igenvuxen i ansiktet och stripigt hår, de ända man såg var hans ena trasiga svarta tand som blänkte till igenom hela busken när han log, de ända han kunde hantera var en typ rondel.
När de anlände högt uppe på ställningen ca 20 meter över havet, vart de båda som till två jättelika fågelholks ingångar i leendet. Gubbarna vart så paffa och sa att de hade aldrig hade sett en svensk kvinnlig murare, bara ryska kvinnor i ryssland som drack koskenkorva hela dagarna! Jisses, jag fick gåshud och tänkte på de ryska kulstöterskorna i friidrotten, småväxta, butchiga och håriga ifrån överläppen till fotknölarna. Kvinnor man gärna inte rultar runt med i sänghalmen en natt :-O De var riktiga bruttor de sa gubbarna, med en k-t blick ;-)
- Vad kallar ni såna som mig för da, frågade jag herrarna? Som svar fick jag oväntat, -en snygg tjej i ett par skor! De svaret nöjer jag mig med, vad kan man annars förvänta sig, en dag på jobbet :-) Men de gjorde som jag sa till dom, och lite till :-) Gött mos för gubbarna...

Min nya granne Kerstin!

Fruängensböna, om inte jag bär de namnet så gör först och främst min nyfunne granne det. Och så får de la bli ett tag framöver, jag ska berätta om min Fredag, sista fredagen på min härliga semester som ny inflyttad till Stockholm, kunde inte få ett bättre slut på denna dag. De flesta dagar har varit förgyllande sedan jag flyttade hit. Vet inte varför, men som nyinflyttad tror jag att sårbarheten är ganska så stor och även glädjen för de lilla blir så hjärtligt och varmt. Jag har funnit min Kerstin, en änkofru på endast 66 år, som nyligen har fått pension. Och man ser henne allt ofta här ute att gå och prata med alla dess boende här. Förmodligen är hon en omtyckt person. Och vem faller inte som en fura då vi äntligen träffas här utanför vårt boende, jo jag tror bestämt att båda två fattade tycket för varandra direkt, de var ingen svår match att berätta om sitt livs historia och även för höra hennes bakgrund. Alltså, jag tror ju allt har sin mening i mitt liv just nu, de känns som så. Då hon berättar om att hon själv kom hit till Fruängen som 10 årig flicka, och har fött upp sina 3 söner i en femrummare med sin man, i dag sitter lilla Kerstin som änka, och bor endast med sina 3 katter och utflugna barn. Hon känner självklart ensamheten efter sina aktiva arbetsår. Och de syns att hon har slitit i sina dar, att få höra henne berätta om gamla Fruängen och dess kvarter, som hon nu har bott i 55 år, är fasinerande. Man både hör och ser tiden framför sig, husen är sig lika från de byggdes 1956, och de ser man, men att omgivningen är annorlunda idag från förr. Kerstin och jag har funnit varandra som jag har gjort med andra människor i mina dar, men att få ha dessa lite äldre och härliga omkring sig, de är tryggt och kul att få lite historik i de hela. Och så bjuder hon mig på en cigg då och då, fasten jag inte röker till vardags, bara ibland. Min freda skulle jag åka in till Roselundssjukhus och fixa till mina hörapparater, för de skränner så dant. En rundsmörjning skulle äntligen bli av. Jag möter självklart Fru Kerstin här på gatan, och som har tappat suget att åka ut på landet och hämta äpplen. Jag säger som så, - att de ska bli att lämna Albin för avfärd hemåt Småland, och jag ska sedan ska fortsätta till Roselunds sjukhus med T-banan. Då erbjuder sig Kerstin sin tid om att vi tar min bil ist och så visar hon mig vägen in till stora staden. Ingen mer än jag blir gladare, för kan jag ta bilen och lära mig gatorna och vägarna så är jag bara gladast. Så de blev en trevlig resa genom Liljeholmen, Hornsgatan och fram till Roselunds sjukhus. Guide ingick på resan, och även upp till hörselkliniken, som dock var stängt. Så de blev en liten tripp till Hörsam på Ringvägen 90, höstvädret var ju ljuvligt och solen värmde gott. Fredas humöret var på topp, och utmed gatan satt de folk på uteserveringarna och intog sin första fredas stänkare. Presic så som jag vill ha mitt Stockholm, sponanliteten och dess coola personer som njuter. Kerstin tror jag tyckte de vart en härlig eftermiddag med mig med. Hon är född och uppvuxen i stan, och kan alla gater och kvater, henne ska jag vara rädd om, de är en förunnat att hitta. När mina ärenden vara klara och jag hörde nästan som en gudinna, så var lyckan så stor, så jag slog till med att bjusar Fröken Kerstin på stek strömming och pärramos och ist för lingon som de ska va, fick vi någon annan god röra till. Men lite förståelse får man ändå ha, de kan väl inte veta hur vi smålänningar och gamla tanter från söder vill ha på sina traditionella rätter, så de fick duga som sjutton. Vi tog maten med oss och satte oss inte så långt ifrån bilen på Tideliusgatan på en parkbänk. Dukade upp varsin god strömmings låda, nystekt och doften var oemoståndlig, de smakade som vi hade förtjänat de, de lover jag er. Kerstin och jag mitt i vackra södern, med varsin matlåda, och filosoferade om livet som hade varit och drömmarna som fanns. Just såna här stunder är historiska för mig, de här ögonblicket, den här gemensamhetet, den kemin jag känner för Kerstin, är svårt att beskriva. Att hon tog sig tid att följa med mig, var ju helt oväntat, men så hjärtligt av henne. Vilken härlig eftermidda de vart, på turen hem visade hon mig resterande bra platser som är bra att veta här i Fruängen. Jag handlade även på fiskdelikatessen vi så nöjdsamt äger här i Fruan, svenska signalkräftor med västerbottenpaj, färsk surdegsbröd och en god ost till de. Champangen låg redan hemma på kylning, så efter denna underbara åktur med Kerstin, så var de bara hem och vänta in mitt trevliga besök. Och de ska jag berätta om en annan dag...Lycka...

Lyckan känns obeskrivlig, utav att jag är här i dag, jag förstår inte varför de har känts så skrämmande i många år att ta steget till en flytt in i huvudstaden. Men de var nog säkert en mening att jag skulle till Örebro, att få vantrivas och känna de dystra ensamheten som infann sig allt ofta då jag inte hade Albin i min närhet. Då var de kaos och bara jobbigt. Att komma helt ny till en stad är inte lätt, om man inga vänner eller nära som kära finns där. Jag gav de alla fall 4 år, om inte annat så får jag se de som en investering på mitt yrkesliv, en bra grund till Albins skolår och boendet gav en rejäl avkastning som i hela 300-tusen riksdal er, inte fy skam för de :-). Men inte utan att jag har fått slitit ihop min vardag alldeles själv, så en gåva till mig själv tycker jag att nog att hon förtjänat, som en egen lgh i Stockholms förort.

Så nu bor jag här, med en lagom stor kille som kan klara sig nästan på egen hand, som vågar ta för sig av livets utmaningar och som verkar trivas som fisken i vattnet. Jag har då bara sett han vara glad hitintills, nästan så man kan tro att han har missat sin medicin, för de är ett lyckorus och ganska så uppspelt dagarna ända. Men jag tar de för vad de är, Abbe blir glad när han ser mig lycklig, de är ett barns omedvetna beteende hur de känner av en föräldres sinnesstämning. Bara positivt, med allt som sker.

Folk är väldigt lätta här i denna stad, de är inte svåra att komma i kontakt med spontant. Hjälpsamma och pratsamma, de gillar jag. Bra grannar och härliga vänner som kommer och tittar till mig, allt detta saknade jag så oerhört i Örebro. Dom vänner jag har där, dom saknar jag. De finns en del guldkorn som jag har kvar, kontakten finns på ett eller annat sett. Och så är ju livets vänskapsresa, att sorla bort en del mindre bra vänner och dom bästa bär man med sig resten av livet.

Idag har äventyr som in till Naturhistoriska upplevts, med cosmonova och se värdigheter på museet, Albin köpte sig en undervattens dinosaurie och jag vart så betagen av de fina fotoutställningarna som fanns i arktis museet, så jag köpte en fotografisk bok " Värld av is ett hotat arktis" Helt underbara fina bilder, jag kan varmt rekommendera den. På vägen hem regnade de på oss, så vi skippade shoppingen vi hade tänkt oss idag, de får bli en annan dag. På tunnelbanan kom vi i kontakt med andra mammor med sina knotts, Albin busade med lilkillen på 5 år, och lillkillen föll ett offer under dinosauriens tänder, som Albin lyckades klämma ihop alldeles för hårt. Så lillkillen fick plåstra om med 2 st plåster, ajaj..så de kan gå! Väl hemma med två filmer till junior så har de lagats tacos, och nu bara myser vi och känner ett lyckosamt välbehag. Jag säger bara, så bra vi har de!!!! LYCKA..

Drömmar och verklighet!

Att jag alltid vaknar så tidigt på morgonen är en gåta då jag nu har semester! Men idag vart en annorlunda morgon ändå, klockan var väl ca 06.00-tiden då jag slog upp mina blå eller gröna, vad dom nu har för färg, har inte tittat på så noga på de :-O. De är som med åldern, jag ringer min tvilling och frågar vad jag har för färg på ögonen och hur gammal jag är, kanske något som förträngs! Men efter ett par timmar i sängen med kaffe och dator, så lyckades jag dra täcket över huvudet och somna in så där härligt gott igen, men fick en sån där otäck mardröm man kan få.

Drömmer om källaren som jag inte gillar att gå ner i här i huset, det är så mörkt och svår att hitta lysknapparna där, man ska då alltid fumla sig fram i mörkret innan man får igång lysset, de gillar jag inte! I drömmen lysser redan lampan när jag kommer ner, men då kommer den här rädslan om att jag är inte själv här nere, och då kommer en spänd laddning i kroppen om vem som är där? Jag går sakta fram i korridorren med en rädslan i kroppen, plötsligt står där en neonorange klädd negerman med ryggen emot mig, jag trodde först han hade en huva nerdragen över ansiktet, men så vänder han sig snabbt om, och jag ser hans ögonvita och jag vart så j-la rädd, så jag skrek inte WOW utan, ohhiii!!!! Just när jag skriker till så ångrar man sig ju, men då är de redan försent. I skriket snubblar jag baklänges, och i ögonvrån ser jag bakåt att de sitter en man till på huk bakom mig i mitt fall, jisses tänker jag i min rädsla, att nu blir jag levande våldtagen!!! Där vaknar jag tack och lov, jisses så förskräckt man kan bli. Obehagliga drömmar så där på morgonen när man somnar in. Jag hör att Albin är vaken och ligger i soffan och kollar på tv, så jag kliver upp i min alena endast i trosa och ska säga god morgon till mitt hjärte barn, då jag blev ännu räddare än i drömmen av Albins skrik när han ser mig och utbrister, klä på dig kvinna, de är inte kul och se dig naken MAMMA!!! Skratt, vilket är värst!!! Att se en neon klädd mörk man i en källare, än att se sin vackra mamma naken? Hmm...de blir till att ha på sig morgonrocken hädanefter.

Min första semester i stockholm, tillbringas med att vakna tidigt på morgonen och få njuta av kaffet och en grundlig genomgång av allt som har hänt på datorn, detta är vad mina föräldrar gjorde fasten med en färsk rykande lokaltidning Vimmerbytidningen. Semester innebär vila och de har jag oxå, men vanar så tidigt varje morgon! Vila för mig är inga bundna tider att hålla på, de är frihet.

Som sagt är ju nyinflyttad till storstaden, dit jag länge velat komma, nu är jag här och de är svårt att förstå. Att jag har min egna lgh, som jag renoverar. Mentalt har jag varit här länge, men har inte vågat förens jag nu tog mitt beslut att nu måste de ske. Och de känns stark och modigt gjort. Men sån är ju jag! Nästan allt har klaffat fint ihop hela tiden, flytten, allt bestyr som innebär i en flytt, försäljningen har gått som på räls. Visst är de någon mening med detta, de hoppas jag. Och skulle något tråkigt komma på de här, som jag ibland kan känna rädsla för. Att hur kan allt gå så smärtfritt, utan några tråkiga besked som har varit eller skall komma! Kankse jag har blivit bättre på att försöka leva de liv jag själv vill och behagar mellan de tyngre stunderna, att återhämta kraft och kunna ta de bättre när de oförutsedda händer. Säkert lever vi i de undermedveta om att stärka oss emellanåt, åtminstånde jag! De har fått mig att njuta mer av nuet och inte försöka dra ner mig i de nattsvarta. Men jag tänker på de emellanåt, för att förstå och kunna ta vara på min livsglädje idag.

Men nu närmar jag mig fyrtio, och de gör jag med lättnad, de känns så behagligt att bli äldre tycker jag, dels blir min son äldre, och vi tar hand om varandra på ett annat sett, vilken lycka att axla av sig småbarnstiden. Och få njuta av en egen individ, som är en avkomma efter mig! Ser så mycket av hur jag var som barn i han. Men vi är inte alls lika i alla avsenden, han är en mycket stark och samtidigt lyssnade person, till sina kamrater. Där jag ist kanske inte var en lyhörd person som barn, utan ist var jag mer hjälpam och ville vara alla till lags genom att visa de handkraftigt. Stark har jag dock alltid varit, de är Albin med, men han har andra egenskaper som är starkare. Albin är en intressant person att följa, synd bara att han inte har de stödet av sina gamla förfäder som morföräldrar, inte ett telesamtal på flera år till oss. De kännas ska jag säga. Om jag nu inte lever de liv som de önskar, så är de iaf inte värt att inte få delta sig, veta mer om hur han/vi lever och mår. De hade känts som ett bra stöd i alla dessa jobbiga år. Men som sagt ensam blir starkast, jag känner mig stark och de är säkert viktigt för Albin, han har dessutom all min kärlek och från sin Pappa, de är de viktigaste. De går att spekulera och nysta hur länge som helst i om hur och vad som hade varit bäst eller sämre, jag lämnar de idag! Och återgår till min renovering, som vi båda ser framemot, Albin och jag. Han har nu vaknat, ropade Mamma! Klart jag lämnar mitt morgonkaffe och dator och stiger in i hans rum, lägger mig brevid och drar handen sakta över hans bara rygg, de är en lugnade effekt på han, så underbart att kunna ge han en sådan start på hans dag. Ha en fin dag, för de ska vi ha! Kram.

Morgonpromenad till karlaplan...

Att få inta en ny dag är alltid en gåva, du vet aldrig hur din dag ska sluta, innan dagen är slut kan dit liv se annorlunda ut. Jag har upplevt de på många sett, de starkaste är ju tyvärr förluster, men de finns svaga minnen av stunder då man ville att tiden skulle stanna. Jag har en extra förkärlek till Sveriges vackra sommarmorgon, lustigt nog, har de hängt i mitt liv. När jag en gång var ung, så traskade man hem efter en natt fest, i morgonens tidiga gryning. Kontrasten att lämna sorlet av hög musik, glada människor, bytes ut till tystnaden, fåglarnas morgon kvitter, solens uppgång, känslan är obeskrivlig. Tror att dom flesta har upplevt de!
Ännu en sådan här känsla har upplevts denna helg, de pirrar i magen när jag tänker tillbaka.

Stod mitt allt, vid baren, discomusik som dunkade långt in i bröstet, sorlet av en blandning av musik och all glädje, den var intensiv och häftigt. Jag spanade ut över publiken, då de helt plötsligt dyker upp ett känt ansikte, hon hade ett underbart leende, vackert hår, kropp och henne kände jag igen men kunde inte placera. Efter en pressention, fick jag en wow upplevelse och vart så otroligt glad, knäsvag att hon fanns där. Vi hade nämligen träffats vid ett tidigare tillfälle. Jag hade sökt henne via andra sajter och hittat där, så denna träff vart en kväll jag aldrig ska glömma. De dansades intensivt under bar himmel, de var närkontakt och de var så ljuvligt så. Att få känna ett gensvar på de fysiska planet, kan säga mycket mer än bara ett par ord. Så fortsatt kvällen tills musiken tystnade och människorna sinade. Tyvärr var de dax att släppa taget, och inse att natten skulle skilja oss åt, ännu en gång.

Men innan dess, vart de en långpromenad genom vackra Stockholms naturmiljöer, de var gryning, och tystnaden fylldes med fågelkvitter, luften var somrig och uppfriskande, och i min vänstra hand hade jag en annan hand som var så len och underbar att hålla i, vilken lycka! Hon tog mig med genom en skogslig genväg som ledde till karlaplan, att man ville att tiden skulle stanna här och nu. Känslan, promenaden fick mig att minnas om de som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva igen. De gick inte fort fram, de pratades lite, jag tror båda var så upptagna av situationen, jag minns mest handen i min hand, så underbart, så slående allt annat...Vart mötet bär hän, de vet jag inte, kanske bara de var en tillfällighet, ett minne. De återstår att se. Men att få uppleva och känna en sån härlig personlig attraktion, de är obeskrivligt, de är skrämmande, de är ljuvligt. Jag låter känsla stanna där, och lever vidare i ruset ett tag till...

Sista kvällen...

Så sitter jag här nu och filurar på min balkong, de är som sagt va en fin balkong som jag har här i Örebro, vacker solnedgång bakom lönnen och Willys, jag hör trafiken i bakgrunden. De dyker upp många minnen och de ransakas en del. Juni och Juli månad har varit intensiva månader för mig, de sa bara klick att nu får de vara bra för min del, dax att ta tag i dom här bitarna som jag länge har velat göra i mitt liv. Strävan mot en större stad, utmanningen att fixa de igen är lockande.

Denna kväll har jag spontant umgåts med en nära vän, som jag fick kontakt med härifrån Örebro, innan jag ens hade hunnit flytta hit. Peter heter han, han har följt mig på vägen under dessa år, han har jag haft en fin relation till. Vi har haft en distans som har inneburit en kontakt via nätet, fejan och andra roligare sajter! Jag tycker mycket om Peter, dels för han är så fin person, han säger vad han tycker och står för sin frimodighet, och jag känner förtroende för han, sedan är vi linslussar båda två :-) Efter några öl denna kväll, med han och hans två vänner jag har fått med på hans invit, så vart de väldigt tungt att lämna, jag inser vilka fina vänner jag lämnar. När jag tänker efter vad jag har gått igenom dessa fyra år, som jag har bott här i Örebro, så kan jag inte annat än att gråta och undra hur jag har orkat, kanske beror de på att man har sina vänner omkring sig, jag tror faktiskt de, att de betyder, väldigt mycket, mer än man kan ana! Vissa vänner stannar, vissa försvinner, oftas för att jag själv inte vill och orkar ha dom i mitt liv. Hårt att säga, men var och en har rätt att sortera och välja dom som man vill ha sig nära. Jag har barndomskamrater, som än idag finns. Vi kanske inte hörs varje dag, men kanske någongång varannan månad, de räcker nog så, för att fylla de behov vi känner. Man får olika vänner efter behov och faser i livet, och tur är väl så! Näväl, sista kvällen som jag njuter av Örebro, efter krogen ik, så gick jag hela vägen hem ifrån stan, för att ta sista farväl av denna stad, vemodigt kan jag säga, samtidigt som jag känner en skön känsla av att jag är klar med Öret. De var en bra inkörsport till mitt vidare liv, en bra skolgrund för Albin. Och som sagt, jag byter bara stad, men jag byter inte ut mina finaste vänner, kom ihåg de!!

P&K

Alright...

I´m back...

Kör så de ryker, kör så de skriker, här är jag, på väg in i ett nytt kapitel, ett nytt liv.
Blev sittandes i Örebro i exakt 4 år, nästan på dagen, de var bara de att jag kom hit den 5 augusti 2007, och flyttar nu till stockholm den 6 augusti 2010. Kul med vissa datum tycker jag, och varför inte just denna händelserika år! Lika bra att ta de i samband med Kronsessans rörande giftemål , då Vickan gifte sig, så ska ju även jag bli storstadsböna. Hon är dock inte mer än någon annan, utan även jag har ett minsta lika hädelserikt liv, fasten på mitt plan ;-)

Tänka sig, exakt för 4 år sedan, var jag skiträdd för större städer, jag var trygg som komifrån landet och mindre gemytliga städer, som Vimmerby. Där hade jag många vänner, barndomskamrater, familjen, ett bra jobb på ett bibliotek, alltså livet var inte dåligt där på något sett. Men jag hade en tung dörr att stänga efter mig, de var liksom fullt ös nästan dygnet om. De hade hänt så mycket sedan jag endast var 14 år. Ett år som jag aldrig glömmer, minns de så väl, tidigt vår, stark sol, och knopparna höll på att brista. Mamma fick sin första rejäla psykos, de var kaos, en nära familjemedlem som släppte en redan sårbar familj bakom sig, och sedan denna dag, fick vi barn, bli föräldrer till våra egena föräldrar. Ett ansvar och ett ständigt misstänksamhet som de bär med sig att vakta en svårt psykiskt sjuk nära anhörig, om att se till att hon mådde så bra de bara gick. Att pendlas mellan hopp och förtvivlan, om att de var nog över nu, och ständigt bli besviken att hon inte var så stark som man önskade en mamma alltid skulle vara. Men hon var den mest fantastiska finaste mamman man kunde få, då hon var närvarande och med oss i sinnesfulla bruk. Detta höll på i ca 15 år, tills mamma fick sin lungcancer, då tills sista året, som hon levde fick vi äntligen ett intyg, att om vi märkte i familjen något av hennes psykiska besvär, så fick vi genast hjälp om ett tvångsvård, på omedelbar verkan, den befrielsen om att inte behöva kämpa för att få vård, mot hennes vilja, var obeskrivlig. Jag känner med dom som lever med psykiskt sjuka människor i sin närhet, de är fan ingen dans på rosor, de ska gudarna veta. Och ska livet vara som en dans på rosor, de är frågan de! Vet inte de jag, för jag har dock inte haft de så, men jag har sett till att få dansa fram ändå. Som sagt att fått växa upp i en mer eller mindre ostabil familjeförhållande, stärker en otroligt mycket som person. Så mycket så man nästan, undrar hur de igentligen går till?

Åren bara går, jag blev som sagt kvar i Örebro i fyra år, har känt mig väldigt isolerad, ensam men också väldigt stolt. Att jag klarade av detta med att ta steget, att våga flytta själv med ett barn som kräver sina behov tillgodosedda i första hand. Prio nummer 1 var sonen Albin, skolan, en bra start för han i livet, de var de minsta jag kunde göra för honom, och självklart all min kärlek som han har fått. Jag hade i stort sett ingenting i Örebro, varken jobb, eller ett liv, ett fåtal vänner fanns, datorn var den enda länken ut i de sociala som jag nådde ut. Tack och lov för de, och sedan de sista året, kom ju Facebook, och de har hjälpt mig i många ofrivilliga ensamma stunder att härda ut. Jag har dock allt haft ett fint liv, även här i Örebro, tack vare skolan som har ställt upp så fint med Albin, han har fått de finaste tänkbara resurserna man kan få, jag är dock besviken på de statliga mydigheterna så som Soc, och deras insats. Jag var verkligen i behov av en kontaktfamilj när jag kom hit, de vart ett tungt lass att dra, ett ensamt lass om att kunna klara detta med ansvar, försörjning och att "bara vara en stark Mamma" fy fan, jag har full förståelse för att mamma gick under idag!

Men så småning om, så hoppade jag på en utbildning som murare. Efter 1 år, fick jag ett trivsamt jobb som jag älskar att gå till varje dag, säkert dels för att slippa vara Mamma 30 timmar i veckan, dels för att köra slut på kroppen fysiskt, att gör något som jag nästan är bäst på. Och känna glädjen efter en hårt arbetsdag, komma hem och stänga sin egen lägenhetsdörr, att ha ett trivsamt hem till min son och mig, som jag har själv slitit ihop för, laga våran mat i mitt lilla kök, är en sann lycka. Albin har gett mig kraft att orka, han har varit min driv att orka, slippa tänka på de som har varit, så sant som de är med kloka ordspråk, "barnen är vår framtid" de stämmer så klockrent. Utan sonen hade jag inte kunnat dvd:n, ställa in tv, eller varit så pigg, alert och nyfiken på livet. Vi har vuxit oss starka ihop, vi vågar tro på en forsatt framtid, så starkt, så att jag ännu en gång vågar flytta, och denna gång då till något skrämmande men ändå så häftigt, som till stockholm. Faktiskt har lockelsen varit stor i många år, och jag tänkte som så, för ett halvår sedan, då jag satt här och de kändes som att allt var kört! Ska jag bara leva för ett jobb och Albins skola? Hur kunde jag bli så ensam i de hela?

Nej, vänner har jag gott om, men livet kändes tomt, som jag vet inte vad, men lustfyllt på något nytt, spännande, de var dax att göra något nytt. De börjades att surra om jobb i stockholm på firman för ett halvår sedan, tanken var som en gåva från ovan, de var bara att samla kraft och mod att våga. Vänner har jag etablerat där, och boende hade jag titta efter länge om att få hyra, men de kändes lönlöst att finna. Alltså köpa var de enda möjliga. Och innan jag ens hann att blinka, så sker de väldigt fort när tiden är inne för mig. Aktiv och jävligt effektiv som jag dock kan hålla i alla mått, lita på de ;-) Så bär de iväg äntligen till stora staden, som jag har en härlig känsla och kärlek till. Att få sätta prägel och mursleven i ett av dessa vackra byggnader i Stockholm, har varit en av mina större drömmar, en enkel sådan kan de tyckas, men inte för mig, jag ser de som en genuin ära, som jag har fått jobbat hårt för, ÄNTLIGEN!

Visst är jag en unik människa, jag överträffar mina förväntningar över mig själv, jag är glad över att jag har stått pall, att jag har vågat mig igenom allt detta. Men inte utan att de har varit väldigt härligt, kul, svettigt och många tårar. Fan, man kan med gott samvete klappa sig själv på axeln och säga I`m a winner....Yehahha...;-)

Nu nalkas ljuva sommar. Och studenternas tid var igår, lyckoruset gick inte att undgå vart man än befann sig, underbart, soligt och nu när grönskan är som vackrast. Det är helt klart de finaste veckorna på hela året just nu, ungdomens tid, barnens tid, förväntningarnas tid.
Denna vecka är en av höjdpunkterna med att få vara mamma till Albin, att få klä upp han fint inför skolavslutningen, ta ledigt ifrån jobbet och följa med han på en vacker skolavslutning. De är en av de rörande stunderna på hela året, att se avgångsklasserna ta sina sista timmar och bli avtackade utav skolans rektor. Att få Se hur barnen sjunger Den blomstertid nu kommer, på teckenspråk, är för mig en av de finaste, rörande stunderna. De säger så mycket mer än bara att få höra sången.

Jag slog mig i ro med fina vänners lag igår, vi njöt av solens sista strålar vid slottets uteservering, utmed svartån som omfamnar slottets borg. Kvällen vart ett sorl av studenternas glädje och sång, man kan säga att lyckan kändes på högsta nivå. Sommarnattens hemgång kändes som på ungdomenstid, när man lämnade festligheterna i berusnings tillstånd, och bara jag närvarade i nuet, vid hemgång under en ljusnade sommarnatts himmel, fåglarnas kvitter är de ända man hör, dofter från syrener som infinner sig i varje andetag. Denna tid får mig att känna mig levade och verkligen bejaka livet som den verkligen är. Jag hade inte förstånd att sova bort denna vackra morgongryning, utan jag satte mig ute på min grönskande balkong och filosoferade i lugn och ro. Visst gör de ont när knopparna brister, visst känns de i själen när ensamheten tar vid. Men jag fick i alla fall uppleva en dag som förgyllde mitt liv, med glädje och sinnesnärvaro...

Tidig morgon klockan är 04.45, här sitter jag i min alena och lyssnar till regnet som smattrar bakom mig på fönstret, rykande het kaffet bredvid mig. En frivillg uppgång denna morgon, men hade ställt klockan på 06.00 för jag ska åka och jobba idag. De är en sk klämdag, men inte för mig. Jag ville skriva om en känsla jag har för tidiga morgonar, det är något ljuvligt med svenska sommarmorgonar, minnen som jag kan både känna dofter och ett berörande sinnesro, som få andra känslor kan. De var så att jag har haft glädjen att få växa upp på landet, sommartid vid mina föräldras sommarhus. Stugan ligger ett stenkast från en vacker sjö, där har jag tillbringat alla mina sommarlov från barnsben tills den dagen man flyttade hemmifrån. Oftas vaknade man tidigt på sommarlovet, utav att mamma styrde med något i från köket, hon var inte så tyst utav sig, de var kastruller som diskades i en rasande fart eller en damsugare som väsnades. På denna sommarplats har minnen frodats och upplevelser som man idag tänker tillbaka till. Minnen väcks till liv då jag hör regnet slå på ett plasttak, dofterna av friskhet som kommer från en regnig period. Ett inre ro fylldes när vi satt på altanen och lyssnade, såg ut över ängarna med alla sommarblomster, björkarna och enarna. De var så vackert, nästan obeskrivligt. Den morgonen Mamma lämnade oss för gott, efter en tids sjukdom i lugncancer, var en underbar befrielse, den känslan är också ganska så obeskrivlig. Men mitt i allt kaos, där jag befinner mig på ett sjukhus med min nyoperade son, så ringer min broder tidigt denna morgon och talar om att de nu är över. Mamma har somnat in i hemmet med Carin och Pappa omkring sig, hon var inte ensam och de gick lugnt och fint in. Jag lämnade mitt hjärta på sjukhuset kvar, med sin pappa. Satte mig i bilen denna tidiga sommargryning, de var nämligen Midsommar, med allt vackert vi har då omkring oss. Färden hem var på ca 1 timma, de är mycket tankar som då hinner fara igenom i ens huvud, tårarna rann utav både lättnad och stor saknad. Rädsla för hur vi nu skulle kunna fortsätta våra liv utan vår lilla Mamma, som alltid hade varit den röda tråden och knytit ihop familjen. Lyckligtvis hade jag vägarna igenom mitt barndoms sommarhus, där Mamma hade hade förgyllt våra sommrar, med att plocka midsommar blommor alla år. Jag stannade till och gick en stund på gården, som är ett av dom vackraste platserna. Stugan ligger lite högre upp på en bergsknalle, trädgården är i full blomning och doften av alla dessa sommarblomster en sommarmorgon kan ge är total. Stunden jag jag står där och tänker på livet och Mamma, är en av dom mest berörda stunder jag har upplevt. Att jag sedan har älskat sommarmorgon har säkert sin förklaring, det var den sista känslan Mamma gav mig. En handfull blomsterbuket, plockade jag från deras egen trädgård. Varje blomma bettyde något, och dessa vackra lade jag sedan i Mammas hand, där hon låg så fint och äntligen hade fått ro i sin arma kropp. Ett finare avslut, en finare Mamma finns de inte mer, men hon finns självklart med mig varje morgon då jag stiger upp en tidig morgon som denna. Jag kommer alltid att minnas och höra hennes iver i köket, då hon ville få undan allt stök och sedan få njuta av allt underbart denna plats gav henne....

Föreläsning nästa!

Nu ska jag få återuppta en gamla nedlagd talang jag hade förr, att föreläsa inför en grupp människor! De var nu länge sedan jag gjorde de, de har mest blivit mindre repotage i tidningar senaste åren. Senast jag stod inför ett ett gäng var på ca 150 vuxna elever i en folkhögskolan, då jag fick berätta om mitt liv som hörselskadad. Jag minns de mycket väl, hur nervös jag var, men så bra de blev! Ja har än idag sparat de skriftliga utvärderingen av den dagen, de är upplyftande att ta fram och läsa emellanåt. Jag var ju självklart den bästa på hela dagen, blinkiblink :-) berättade fritt och bjöd på mina dråpliga historier om hur galet de kan bli med att "höra de man vill höra" resten som jag ville höra de hör man inte. Nejvars, en tråkig historia som man kan vända till något positivt vart de, och de är ju alltid kul och höra i från de verkliga livet, och de bjuder jag så gärna på. Nu har jag blivit tillfrågad i ett annat syfte, att föreläsa som kvinna i mansdominerad yrke, wow :-) För bara kvinnor alltså, ännu roligare och men ännu svårare, jisses!!! De har säkert inte bara bambiben utan oxå rådjurskidsögon, då fan smälter ju jag, kan bli jobbigt värre! Men får ta och tänka på annat och framför allt fästa blicken på annat. Svårt svårt...Men de går. Jag har fått äran att föregå som ett levande exempel, på att man som kvinna kan lyckas i branschen. De är fler kvinnor än jag som har gjort de innan, de är inget nytt. Men att ha sitt handikapp, och bli accepterad för den man ÄR, är kanske unikt! Kul ska de bli, jag vet hur de kommer att bli, mycket lajtolajbans, men med allvarliga goda råd på vägen till tjejerna. De finns så mycket ifrån mitt liv jag skulle vilja dela med mig utav, just nu i några år har jag varit söndertjatad av mig själv. De har varit andra saker som har upptagit min dyrbara tid än bara mig själv. Men med distansen från de som har varit, så ser jag en röd tråd genom mitt ??-åriga liv, den är stark som björntråd. På några ställen av tråden finns de delvis där den är väldigt skör, de är inte många. Men vid några livskriser och jobbiga förluster, så har de varit nära att tråden har gett upp sin styrka. Men på något konstigt sett så har den hållit och blivit starkare med åren. En biografibok om mitt liv, ska jag kanske försöka få ner en dag på mina äldre dar. Den kommer att innehålla en del faser, kapitel ur mitt liv, som tex! Att vara barn till en psykotisk mamma, att vara nära anhörig till den som inte vill leva, cancer, tvillingskapet, gaylivet, en ofrivillig livsförändring och alla tokiga saker jag har fått uppleva. Mycket humor, glädje, sorg, men framför allt den röda tråden av positivitet, den är min främsta överlevnad. Men först ska jag bara....Leva livet...P&P

Att orka, eller inte orka!!

Åh vad tiden går, de borde inte gå så fort när man kliver upp klockan 04,45 varje morgon och lägger sig sena natten, hur orkar jag? De ska jag försöka klura ut ik över en Mackmyra som har inhandlats till speciella tillfällen som denna tex. Glaset står bredvid med några isbitar i och avnjutes i soffan, jag kallar de livskvalite. Detta unnar jag mig av hårt slit av mina sista 9 år, då jag har med tårar, svett och mycket glädje på vägen har varit ensam mamma. Självklart ska jag tacka alla som har stöttat mig, utan dessa människor och goda råd som de har kommit med, hade jag inte orkat! Men den största elogen ger jag faktiskt till mig själv, för den är jag värd! Jag är en stolt mamma till min unika son, ibland har jag velat hoppat av. Jag har varit frustrerad, arg och besviken över situationen som har stängt mig inne i ett hem mellan fyra väggar. Ett exempel då jag inte vågat ta mig till att fira en valborgsmässoafton med brassa, för en rädsla av att sonen ska försvinna i skymningen, en enkel sak kanske ni tänker, men i verkliga livet är de en panik som inte går att tänka sig in i. En försvunnen liten 4 åring i Liseberg och på en större marknad med människor tätt intill dig, de räckte för att få mig att inte vilja uppleva den fasansfulla paniken igen. Därför har isoleringen blivit en vardag för oss, isolering låter hårt, men friheten har varit en kamp mot Adhd:n, den har hämmat oss från mycket. Den har varit hatad många gånger om, den har slitit oss i stycken emellanåt, den har inneburit en massa tråkigheter. Men, jag tröstar mig med att Albin är inte ensam med att ha denna diagnos, diagnosen kommer säkert ifrån någon, och då kommer de säkert ifrån mig. För hur kan man överleva ensamheten, tryggheten och uppoffringen och ett fysiskt krävande jobb som jag har, de liv jag lever idag? De måste finnas ett rejält överskott på överaktivitet även hos mig! Självklart om jag inte hade den envishet och styrka som jag bär med mig, de måste bara vara ett släng av adhd även jag har. En normal tjej i denna situation, nej...jag vet inte, kanske är de jag som har låg ribba på vad man ska klara av! Många gånger har jag hatat de här livet, allt tjat, alla förberedelser om situationer som kan uppstå eller ska ske. Så uppstår inte denna förbereda händelse, då ska man ta konfrontationen om varför och besvikelsen, förklaringar. De blir en livstil och den har jag tack och lov lärt mig leva med. Vet ni vad? Guldstunderna börjar komma allt fler för varje månad, och varje månad/dag växer vi båda ett par centimeter, vi njuter av alla stunder vi kan umgås som "vanliga familjer", som en dag att handla i matbutiken utan att riva halva butiken. Ett besök i resturangen utan att behöva slänga i sig maten för att fort komma därifrån, för myrorna i brallorna blir outhärdliga. Att överleva stressen i en bilkö, går oxå fint idag. Vardagliga bekymmer skrattar vi idag åt. Vi har lärt oss att leva med denna diagnos, vare sig vi ville eller ej. För ett par veckor sedan satt jag på familjeenheten och samtalade med en kvinna jag träffade för fyra år sedan. Hon fick höra min vardags historik från idag och jämförde den med från fyra år sedan, då jag kom ny till stan, arbetslös, ingen trygghet, ensam mamma till en vild kille med hörselproblem, samma ärfliga hörselnedsättning som sin mamma. Då kändes inte livet så starkt som idag, då ville jag ha hjälp med avlastning med kontaktperson eller familj, för att kunna hinna med att finna balansen i ett sk normalt liv. Återhämtning som mamma, söka jobb, skaffa utbildning eller som att skaffa ett socialt liv utanför hemmet. Hoppet om hjälpsamheten var stor, men det hoppet höll i 2 år, sedan gav jag upp. Någon avlastning fick jag inget från dom, utan försökte i dessperation inskaffa den tjänsten själv, som tyvärr vart en helt fel grej, att någon utomstånde person skulle bara komma in så där, var svårare än jag hade anat. Jag hade under den ensamma tiden hunnit gå en byggutbildning som ledde till en murarkarriär, samt ursel ekonomi. Men jag kämpade på, och bedövde mina ensamma helger med flaskans innehåll och datorns länk ut i sociala livet, de var mitt sociala liv, mycket mer hann jag inte med. Undanflykten från vardagslivet, vart en räddning när jag fick jobbet att fly till, och hämta andan och glömma hemmasituationen. Där hämtade jag kraft, genom att jobba mig fysiskt trött och sedan ha lite hjärna kvar till att sköta hemmet efter dagtid. Jobbet fick mig att känna mig fysiskt levande, och de mådde jag väldigt bra utav, och gör fortfarande idag. Mina helger dränks inte bara i utmatthet och dåliga vanor idag, tack och lov! Utan de fylls ut med en blandning av stolthet och mycket kärlek till livet idag. Ett bevis var utav kvinnan jag träffade på familjeenheten, då hon faktiskt klappade mig på axlen och sa,- Anna, du ska vara stolt över de du har åstadkommit idag, ifrån de jag träffade dig för fyra år sedan, med en massa frustation och mycket som hängde löst i luften då, med diagnoser och vädjan om hjälp från soc! Så ser jag att vi har brustigt med insatsen med hjälp till dig och din son. Men att du kan stolt sträcka på dig för att du har kommit dit du är idag, detta är för mig ett bevis på att de finns människor med kämparanda på högsta nivå! Ärligt talat så vet jag inte hur jag ska ta denna komplimang, men i min naiva tro om att alla vill mig gott, så sväljer jag även detta trots allt. Jag måste tro på postiva tankar, annars går jag under. Och överlevnaden i min vardag idag, orken att fortsätta kämpa med de vardagliga tingen. Hmm... kom jag fram till de under denna stund med glaset bredvid mig och distansen till allt? Jo, klart jag gör, jag lever för att jag har gnistan om ett bättre liv, tryggare vardag, jag intalar mig varje dag att jag är en underbar människa, komplimanger suger jag som ett barn som upptäcker världen. Jag glädjer mig åt att ha ett bra enkelt boende, en bra relation till min syster, som betyder allt. Kärleken till och från min son. De får mig att orka fortsätta. De vart mina funderingar på de goda livet för ikväll! Ta hand om er alla, Kram!

Iam back

Jag har haft en längre timeout, känns som den har hållit i ett tag. Men är glad att min blogg är efterfrågad, tack alla ni som följer och läser. Just nu har jag funnit kraft att kunna skriva igen, de har varit mycket andra tankar som har rört sig i Gustafssons envisa huvud.

Som ni vet så har jag en klok och rolig syster, utav henne får jag några stöttande ord utav, då jag känner mig vilsen i denna värld. Även så har jag många fina vänner som jag rådfrågar emellanåt, jag handplockar de alla förnuftigaste råden, som när jag plockar de finaste äpplen från trädet. Med att smaka på ett äpple, kan man stilla sin hunger, likaså när de goda råden ger näring till de liv du lever. Allt har sin mening trott eller ej...

Vad jag funderar på mest just idag, är att suga åt sig all positiv energi man kan komma åt, ler du mot någon, så ler dom tillbaka emot dig, därutav skapas en positiv laddning Och som gör de hela lättare att kliva upp på morgonen, att få längta till att få leva, att få möta visa personer. De blir helt enkelt lättare med allt, jag lovar dig.

Jag har just haft en period av dålig energi, jag har mått dåligt av att vara så negativ, missunsam och väldigt ensam. De är inte jag att må så här, mina dippar har varit fåtal i mitt liv, oftas har de varit i samband med en livskris. Då är de helt ok att må skit, men inte i all evighet. Jag är glad att jag har en förmåga att ta tag i de hela, vända på de till att tvinga sig att må bra. Ta in andras kloka råd, våga bryta ett dåligt mönster. De är mitt kall, och jag är på god väg.

Jag har inte på långa vägar ett innehållslöst liv, utan ett berikat liv, som jag idag kan forma till de bästa av de man har i bagaget och med rätta verktyg. Man måste bara våga hoppas och tro på sig själv, och de gör jag i nästan alla lägen. Och två saker till, våga rensa bland dina sk vänner, de som suger och beter sig illa mot andra människor, och uppskatta dom du har som både ger och tar. En ungdomskamrat jag har, som jag tyvärr väldigt sällan träffar. Träffade jag denna helg som gick, vi umgicks typ ett par timmar, jag begrundade hennes sett att leva, fightas och bara vara sig själv. Bara de stärkte mig som person, hon ger mig massor av bekräftelse på bara dessa få timmar, på att bara vara. Minnen som väckts till liv, hur roligt och alla tokigheter vi har haft, fick mig väldigt glad. Och de lever jag på tills vi ses igen om kanske något år igen. En dålig tanke jag har om en person som sårade mig väldigt hårt, återkommer minst 2 gånger i veckan, de gör ont. Vetskapen om att aldrig få veta varför, och hur respektlöst behandlad man kan bli, de sitter i...Men jobbar bort de så gott de går.

Jag ska ta vara på de positiva och ta tag i de kommande framtiden, den ligger ju faktiskt där och väntar på att jag ska bruka den, för ingen kan bruka den åt mig, utan de får jag ta tag i själv. Alla har vi vårt eget ansvar att bestämma över vårt eget välmåendet, och de ska jag se till att göra de bästa, mitt yttersta och på de ärligaste sättet.

Ha en fin forsatt framtid och var rädda om varandra, för de ska jag göra.

Jag har världens sötaste unge, världens bästa Albin! Jag vore inte här utan han. Jag åker på den ena besvikelsen efter den andra, vilsna, tokiga tjejer! Vänner som man tror är ens vänner, men som bara tar för sig, och lämner en. Syster Carin saknar jag så de värker, jag vill bo och leva med Carin. Jag har verkligen inte henne förgivet, de har jag fått känna på. Jobbet är kallt som fän, jag isolerar och nätar dagarna ända, och fryser om fingrar och tår. Men vad gör väl de, de får mig att känna mig levande, eller oxå en stund av undanflykt. Vardagen är hård och likaså kölden är bitter. Just nu ser jag ingen ljusning på de hela. Vantrivs som bara den i denna stad, några få håller roten vid liv. Medans mina rötter finner jag ingenstans...
Nej, Albin är världens finaste, utan han hade jag inte vart här. Jag kämpar för hans skull, för våran skull. De är dax att se sig om. De är dax att ta för sig...Älskar dig Abbe min.



..

Olycklig och lycklig är en salig blandning...

Sitter i en mysig varm lägenhet i Kalmar stad, när dagsljuset drar sig undan för afton, byts de ut mot tända ljus och små lampor överallt. Här bor en tjej som är min älskade syster. Hemmet är bohemt och inrett men alla slags fina prylar, mest av de är, gamla och mycket ärvda saker. Varma färger och oerhört trivsamt. Man kan inte annat än att trivas hos Carin. Jag vet att hemmet har betytt mycket för Carin, kanske det är de som har hållit henne över vattenytan, då hon många gånger hamnat inunder ytan. Jag vet bara för 3 år sedan, då lilla Carin hade legat i 2 veckor medvertlös i respiratorn, trackad i halsengropen för att slippa slangen i munnen, och så på hårsmån att lämna mig, ensam. Jag ser Carin tydligt än idag då jag kommer till västervik och hälsar på henne ca 3 veckors tid efter de ödestigda misslyckandet. Där hon sitter i sin stol och försöker träna upp sina lungor med en vatten flaska, mager och helt orkeslös efter 4 veckors sängliggades på iva, lungorna som hade varit som gott som helt sönderfrätna och borta, hon andas tungt och försöker med gråten i halsen att säga, att hon älskar mig. Och att hon nu ville bara hem...hem hem till sitt eget. Men hon var livrädd. Allt för att hon ville bli älskad så, känna sig bekräftad för den hon var. Så blev allt så övermäktigt när de henne lämnade. Idag är de ombytta roller, Carin har övervunnit rädslan över livet och är starkare än någonsin. Hon har idag funnit en äkta sann kärlek som hon ger sig hän till, som hon vågar tro på, men med viss tillförsikt att kärleken inte alls är förgiven.
Att jobba för något och att ha tålamod, är säkert a-o. Men inte alla gånger så lätt.
Att ha sig en grund att stå på, kan vara hemmet! De fick Carin att längta, att se ett hopp och kämpa, hemmet de fanns förgivet. Men hon kunde inte lova mig att hon skulle finnas förgiven, och de gjorde så jävla ont att höra och inse fakta, men de är ju faktiskt sant, men så tragiskt. De är inte acceptabelt, de finns inga ord för vad jag känner där. Tänk om jag kunde släppa Carin och ge mig hän till någon jag älskar så högt som min syster, men jag är så rädd att mista den kärleken också. De gjorde så förbannat ont då jag hittade Carin livlös, de har låst sig där för mig. Jag kan inte ge mig hän, jag vågar inte bli sviken, släpper inte in. Olycklig och lycklig, är en salig blandning...

Gayvärlden liknar en kvartersfest!

Man samlar ihop ett gäng som känner sig ha något gemensamt, en gata eller en läggning. Sedan nallar vi på grannens kärring, och den andra med, och till nästa hus oxå, många blir de, efter några år har alla varit med alla. Åren går och de finns snart ingen utan de har varit i alla hål. Men så kommer de ju nya inflyttade till gatan, de är de bisexuella/hetro som kliver in i gayvärlden. De blir som att släppa kreaturen på grönbetet på våren, alltid nyfikna och på hugget. De liksom spritter i kroppen på dem. Såna tjejer ska man erövra om man inte har tänkt sig ingå i ett äktenskap i morgon dag. Dom ska man bara nyttja för behagens del inget mer för de lämnar en när de har fått smak på de hela, sen vill dom viga sina vingar. Lätt trillar de in i kvartersfesten som alla andra. Så här hålls de på, tills man hittar en före dettas kompis att få dela säng och vardagen med, man byter upp sig, eller byter ner sig. Och som öppet gay i 5 år så har även jag snuskat runt, jag har absolut inte varit sämre eller bättre än alla andra på festen. Att den här världen var så liten och begränsad, men de är ju en kvartesfest oxå, hade jag ingen aning om! Men vart finns respekten och vart finns kärleken? Jag glädjer mig åt att se dom i min omgivning som hittar en kärlek, men vårda den ömt. Ta hand om varandra....För de finns dom som jag, som vill ha kärlek men kan inte släppa in den. Har tröttnat så... på kvartersfesterna och måste hitta andra vägar, möjligheter. Ska lura lite på de...Jag återkommer. På återseende så länge.