Åren som gick...

I kväll är de nog en reflektion av de förgångna som upptar mina tankar, att jag har funnit min livskamrat har fått mig att hinna stanna upp i livet emellanåt och tänka på de som har varit, men även på den ljusa framtiden. Kanske jag vågar tänka igenom vad som har hänt, fråga varför och veta att jag kan dela det med någon som har sunda svar på de mesta. Att hitta en kärlek som inte bara bygger på kärlek utan tillit och förtroende, är väl det ultimata förhållandet. Och en mening med de hela. Självklart har jag mina fina vänner omkring mig, som idag är väl utvalda av omsorg. Jag går allt som oftare till kyrkan idag, de var en plats jag förr sällan besökte mer än Allhelgona helgen. Kyrkan var mer för ögats fröjd då, vackrare byggnader av sten ibland av trä, går ju inte att behaga. Nu har jag visserligen min fina där som håller tänkvärda predikan, alltså har kyrkans innehåll kommit mig närmare. Och då öppnas en annan syn på livet. När jag idag tände ljuset, så kom jag åter till att be för Mamma, syster och sonen. Och för mitt egna liv och välgång. Varför ber jag för Mamma? Jag bör ju veta att hon har de bra idag, omhändertagen och fri på smärtor hon bar. Jag har aldrig bett för min Far, han som lever med sina våndor och i sitt hat. Varför vet jag inte, men jag tänker på honom som oftast i de stunderna han lärde mig något. I skogen då vi hugg ned björkar och annat brännbart, de var oftast en tävlan om vem som var värst och bäst med motorsågen. Jag fick bygga jakttorn och följa med på nattvak på både hare och räv, oftast i månskensnätter och snön gnistrade vackert på åkrarna och skogsbrynen var sagolika. Hjulastaren backade jag in i ett trångt garage galant vid tioårsåldern. Han lärde mig att slamma väggar med sleven, och murar upp husgrundar. Jag slet som ett djur, för att få ett endaste ord i uppskattning. Nej de var omöjligt, kärlek gick inte att få, de vara bara att ge och ge. Jag var sexton år när jag flyttade hemifrån, de var en befrielse. Jag har också utnyttjat min Far, då vi byggde vårt vackra hus, visade han även då sina kunskaper och jag fattade då att de var en dröm för han att vara inom byggbranschen. Men han tog de till sig i sin fritid istället, kanske därför de har varit en extra morot för mig att söka till den jag är idag, vem vet! Min Mamma var av en annan kaliber, ibland väldigt explosiv om hon så att säga låg i rätt mynning och det rätta skottet skulle in. Då var hon fullträffbar. Emellanåt vilar vapnet, och då har hanen klickat sig an mot lösa patroner. Tyvärr var de sista 20 åren väldigt passiva ist för aktiva mentalt. Hur kände Mamma sig när hon de sista tre dagarna fick komma hem från 8 månaders kämpande mot döden på sjukhuset mot sin cancer. All hopp var ute och hon ville sluta sina sista dagar hemma med hjälp av syster och Far omkring sig. Tyvärr var jag inte alls med på de hela, jag fanns till för Albin som genomgick sina sista operationer. De var dagen innan midsommar 2006, glasvarandan var som alltid i sin vackraste blomsterprakt av änglatrumpeter, pelargoner och alla dessa dofter. Bordet stod mitt i allt, jag ser mamma, Carin och pappa runt de. Benen på mamma börja domna bort, blånar och bli kalla. Hur tänker man då som har jobbat inom sjukvården nästan hela sitt liv, och sett de gamla möta döden på samma sett. Huvudet är i sina sinnesfulla bruk på Mor ända in i slutet. Kan vi någonsin tänka oss in i detta. Eller var de bara skönt att få avsluta... De är en fundering jag fick idag efter alla år. Midsommarafton År 2003 var både slutet och en ny början på livet. Jag vet att du trodde på något, och jag känner att de är skönt att vi har vår kontakt genom att vart jag än idag befinner mig i kyrkliga rum, så tänder jag vårt lilla ljus, bara för Dig.

Good evning gött fölks!

Är ni sugna på att läsa lite upplevelser! Hör och häpna, här kommer gårdagens bravader. Jag ska inget snuskprata, så ni som trodde de kan gå vidare. Utan här är de lite mer allvarsamt. Alltså de här med Healing och grejer, de är kul om man är på humör och är mottaglig. Jag var de för ca 15 år sedan, då var jag ung, oerfaren och väldigt mottaglig. Alltså, jag säger inte att de inte funkar, de gjorde de då. Och med ren förskräckelse så slog allt in. Jag var väldigt skeptisk till de innan, men jag fick allt ändra mina tankar till dem. Efter dem när allt hade slagit in, så lunkade livet på och jag konverterade mig och blev lesbisk. Sedan har jag inte haft behov att veta hur livet skulle bli, utan de har varit en gåva varje dag att vakna upp och veta att jag faktiskt är den jag är, och de är jag stolt över. Men så landade jag i farten med en arbetslöshet och attans oxå en bruten handled på de. De kom allt på en gång, någon mening var de med de oxå. Jag fick många funderingar på framtiden, jobb och ansvar över de jag har. De måste hända något. Jag har under mina lata dagar på tre månader fått en del gjort, allt kan jag inte berätta, för då blir de så mycket att läsa för er. Men jag ska säga att under all velig tid så ville jag få klart för mig med vad jag ska ta mig an här näst. Så de blev att söka upp en livscoach, så jag få klart för alla om vad jag vill göra. Så jag skrev en kväll till fröken som såg väldigt bra ut, så där slog alla meningar om att INTE de yttre betyder något, för mig gjorde de. Hon såg seriös ut, som bara den. Okey, två veckor efter sätter jag mig i bilen och drar till Kungsängen, de ligger långt bort som fan. Men jag tänkte som så, de bästa är dom som oftast är långt till, och så fick de bli. Jag körde ju lite vilse så klart, men var framme en timme för tidigt. Jag sms: ade och frågade om jag fick uppta hennes dyrbara tid och komma lite tidigare? -kom nu, fick jag till svar. Jag kom upp på en Herrgårdsliknande gård, med spritputsade hus, och slät putsade knutar. Fint som sjutton. Gammalt och genuint lockar ju mig, helst med mycket sten och puts. In kommer jag till en fräsch dam, i sina sämre år. Hon hälsar mig välkommen och bjuder ner mig till ett bord med ett glas vatten och snytnäsdukar. Alltså inredningen fick mig att gå loss, de var de bohemaste jag har sett. Träbjälkar i taket, kamin vid murstocken. Trägolv som var såpa skurna. Träbalkar utlagda upp till en övervåning. Snyggt kakelklätt kök, där inte en fog gick fel. Tror ni fan jag kunde slappna av! Inte, jag satt bara och njöt av all inredning. Mitt i rummet stod britsen, den som skulle rena mig från energi. Jag tänkte att jag inte ska berätta så mycket för henne, utan de ska få komma från personen som ska utvisa mina vägar. Och då tog hon fram ett frågeformulär, och rabblade upp en massa frågor. Suck, där tappade jag ju den andliga som jag hoppades på. De gjorde ju inte hon för 15 år sedan, hon kände minsann allt vad som för sig gick inom mig. Jag svarade, och vi kom ju fram ganska snart om vad jag ville göra, lite fusk tycker jag! Men hur som så gjorde vi den där tjocka pappersbunten på en halvtimme. Lite nyfiket så tänkte jag, -vad händer nu? Jo, då tog hon fram den där kortleken, som jag mest förknippar med spåkärringar på marknader. Amen vad sjutton!! Var de inte roligare än så här? De var änglarna hon skulle fråga, okey då. Jag hänger på. Hon slängde upp ett kort som jag inte fattade ett dugg med, de var energier hit och dit. Nästa kort skulle tas fram, hon bläddrade länge och slarvigt, halva leken vart de åt gången. Till slut kom de ett kort, med en kvinna på, den var minsann POWER. Nu kände jag hur andarna talade till mig, fan vad Nice. Och jag vart ju nyfiken på hur ordagrant de betydde. Hon gav mig kortet och sa -läs här. Men vad sjutton, de står ju på engelska!! Jag är inte så bra på engelska sa jag, du får översätta! Mm, hmmm, jag är inte heller så bra sa hon!! Men vad fasen, tänkte jag! Något ska du väl göra för den peng och tid jag tar mig till. Hur som så fick vi sitta där och gissa oss till mina bästa fördelar? Luften gick ur mig och hon kände sig frustrerad. Asch, ska vi inte healer lite säger hon? Jo visst sa jag, och ett hopp tändes igen. Hon ville att jag skulle ta av mig mobil och all elektriskt som fanns på min kropp. Så fän heller att jag tar av mig mina hörapparater sa jag, de går bara inte. Jag blir ju helt utlämnad då. Jag vill ju höra allt. Okey, de fick gå för den här gången. Jag lade mig på britsen, och hon svepte över mig filten, de kändes helt ok. Nu skulle de ju äntligen ske. Hon gick på toa och lämnade mig kvar, jag hörde att hon spolade och kom sedan ut. Jaja, alla kan ju bli nödiga i stundens heta. Sedan satte hon sig bakom mig, och healingen var fullt igång. Alltså man ligger ju och känner efter vad som skall hända, jag var fullt upptagen med att beundra takbjälkarna, takkronan som hängde där uppe till ingen nytta. Elkontakterna var inte i kopplade och jag funderade hur de skulle få ihop de där! Tills jag kände att som att hon drog i håret, längst upp. De strålade uppåt som sjutton. Sedan när hon var klar, så frågade jag om hon satt och drog mig i håret? Nej, de var energierna som gick ut. Jaha, vad ska man svara på de! Vi återgick till bordet, med de oanvända snytnäsdukarna och en upp druket glas vatten. Jag kan inte hjälpa dig så mycket mer, sa hon. Nej jag förstår, och jag vet vad jag nu ska satsa på, sa jag. Jag bara kör, och de tyckte hon att jag skulle absolut göra. Jag betalade och åkte hemåt igen, känsla var hokus pokus... och femhundra riksdaler fattigare. Jag säger inte att de alltid är dåligt, de är värt ett försök om man inga andra vägar hittar. Jag är öppen och för länge sedan funkade de på mig, men denna gång var jag inte alls mottaglig. Så var de med de… Tack för att ni läste ett nedslag i Annas liv!