Säg mig, vad de är som gör att jag står ut med mitt liv. Allra helst som putsare! Vad är de som får mig att gå upp varje morgon kl. 05.00, fyra dagar i veckan? (jobbar endast 75 %) De räcker gott och väl efter mina förutsättningar, som mamma till Albin och efter mina egna funktionshinder. Vintertid som denna får mig att ifrågasätta min vardag varje dag. De är kallt, blåsigt, regnigt och förbannat obekvämt i mina tunga kläder. Murbruk överallt, ända in i trosorna har jag de. Tunga lyft på hinkar, murbruk som skall blandas, de ska hissas upp och de ska ner. Ställningar upp och ställningar ner. Putsa, mura och bära är min ljuvliga vardag. Vårt jobb leker med tiden efter vädret, första köldknäppen är vår tidspress. Glöm inte att de är en med stolthet jag lämnar mina jobb, om jag nu har fått städa efter mina behag. Alltså allvar!! Jag är så trött på skiten emellanåt, de är machoattityden från killarna och i byggboden så jag kan spy åt dem. De är hårda och pryglar varandra så de liknar ren skär mobbning i en skolklass. Men här är vi vuxna och tillåter pryglingen på sin nivå. Jo, jag är en av dom som finns med. Man har lärt sig med åren att de är så här de funkar inom den branschen jag jobbar, man gör upp i ranchordningen. Själv har jag blivit ganska så tyst, och lyssnar in och lider med den som hunsas. Men vad är de nu då som får mig att vakna med viljan att gå till jobbet? Yrkesstolthet, grabbarna, lönen eller livet bredvid som uppskattas som en varm dusch efter en hård dag, spisen som blir en rekar nation, obekymrat om att inte ha råd att göra de man vill göra? Jag får givetvis uppskattning i små mån, jag har inte så höga krav och kräver inte så speciellt mycket av min omgivning. En delaktighet i disskusioner, en bön om min hjälp, ett ögonkast lever jag väldigt långt på. Och framförallt vad jag bistår en dag som putsare är nog för mig för att leva vidare. Stress är normalt inom denna bransch som putsare, man vill känna ansvar, delaktighet och en av mängden. De är liksom driften som gör att man går vidare. Idag så var de stressigt värre, vi har haft oturen med oss vad de gäller vädret. kl. 14, 2½ timme innan min hemgång så skulle vi färga om en hel del kvadrat. Som vart skit efter gårdagens färgning efter pissregn. Ett nytt seriöst försök med mörker som jagade oss så känner man den där samhörigheten som bara kan bli i ett riktigt arbetslag. Jo vars, jag körde på som alla andra ansvarsfulla grabbar, konka på tunga hinkar, planera och köra på utav bara fan. För de ska gå fort, så de inte torkar ifrån. Neremot slutet, hade jag ännu inte ringt Albin om att jag körde övertid, jag förstod att de skulle bli upp emot 2 timmars försening hemåt. Jag tänkte som så, att de finns matlåda i kylen han kan ta. Han har nytt spel att roa sig med, de får fixar sig. Om han nu ens ringer och frågar efter mig. Ingen Abbe ringer och jag drar på färg som om de vore de sista jag gjorde. Jag stannade till i sista bomlaget för hämtade kraft, tog en snus för fan, och hörde basen vråla åt mig att -rilla för fan Anna! Då var ögonblicket framme som förr, att slänga sleven åt helvete och säga upp mig på stående fot. Ingen hade beordrat mig att stanna kvar att jobba, utan de är för givet i denna stund. I mörker, blöt och kallt som fan och slutkörd tappar man tålamodet, men vad händer inte då! En ren förbannelse och ansvar om att gå vidare, de här är bara verkligheten och köra på. I grabbvärlden är de så här, man får mycket ris och lite uppskattning, men jag älskar de ändå. Jobbet vart klart och jag fick order om att gå hem, de vart iaf ett jävligt bra jobb. När jag väl är hemma i Fruängen så besöker jag Erssons fiskbutik, köper med mig hem en stor halv kg:s hummer och västenbottenpaj. Tömmer upp ett glas stort vitt vin, hälsar på Albin och tar en lång varm dusch, plockar lite inför morgondagen och lugnet intar. Att få komma hem, stänga dörren om sig och varva ner, är bara de ultimata. Frågan är fortfarande, varför? Hur står jag ut, vad är de som gör de?? De är en livsstil som jag vet att de är många som gör de med mig, men jag har min älskade son, min kärlek att tänka på, varför utsätter jag mig för det här livet? Är jag inkompetent för att göra något annat, hur ser min kropp ut efter många år. Nu är den seg och vältränad, men vad gör man när värken tar överhand? Jag längtar redan efter morgon dagen som får mig att känna mig levande. Livet har inga omöjligheter utan bara möjligheter. Så går de framåt...