Åren som gick...

I kväll är de nog en reflektion av de förgångna som upptar mina tankar, att jag har funnit min livskamrat har fått mig att hinna stanna upp i livet emellanåt och tänka på de som har varit, men även på den ljusa framtiden. Kanske jag vågar tänka igenom vad som har hänt, fråga varför och veta att jag kan dela det med någon som har sunda svar på de mesta. Att hitta en kärlek som inte bara bygger på kärlek utan tillit och förtroende, är väl det ultimata förhållandet. Och en mening med de hela. Självklart har jag mina fina vänner omkring mig, som idag är väl utvalda av omsorg. Jag går allt som oftare till kyrkan idag, de var en plats jag förr sällan besökte mer än Allhelgona helgen. Kyrkan var mer för ögats fröjd då, vackrare byggnader av sten ibland av trä, går ju inte att behaga. Nu har jag visserligen min fina där som håller tänkvärda predikan, alltså har kyrkans innehåll kommit mig närmare. Och då öppnas en annan syn på livet. När jag idag tände ljuset, så kom jag åter till att be för Mamma, syster och sonen. Och för mitt egna liv och välgång. Varför ber jag för Mamma? Jag bör ju veta att hon har de bra idag, omhändertagen och fri på smärtor hon bar. Jag har aldrig bett för min Far, han som lever med sina våndor och i sitt hat. Varför vet jag inte, men jag tänker på honom som oftast i de stunderna han lärde mig något. I skogen då vi hugg ned björkar och annat brännbart, de var oftast en tävlan om vem som var värst och bäst med motorsågen. Jag fick bygga jakttorn och följa med på nattvak på både hare och räv, oftast i månskensnätter och snön gnistrade vackert på åkrarna och skogsbrynen var sagolika. Hjulastaren backade jag in i ett trångt garage galant vid tioårsåldern. Han lärde mig att slamma väggar med sleven, och murar upp husgrundar. Jag slet som ett djur, för att få ett endaste ord i uppskattning. Nej de var omöjligt, kärlek gick inte att få, de vara bara att ge och ge. Jag var sexton år när jag flyttade hemifrån, de var en befrielse. Jag har också utnyttjat min Far, då vi byggde vårt vackra hus, visade han även då sina kunskaper och jag fattade då att de var en dröm för han att vara inom byggbranschen. Men han tog de till sig i sin fritid istället, kanske därför de har varit en extra morot för mig att söka till den jag är idag, vem vet! Min Mamma var av en annan kaliber, ibland väldigt explosiv om hon så att säga låg i rätt mynning och det rätta skottet skulle in. Då var hon fullträffbar. Emellanåt vilar vapnet, och då har hanen klickat sig an mot lösa patroner. Tyvärr var de sista 20 åren väldigt passiva ist för aktiva mentalt. Hur kände Mamma sig när hon de sista tre dagarna fick komma hem från 8 månaders kämpande mot döden på sjukhuset mot sin cancer. All hopp var ute och hon ville sluta sina sista dagar hemma med hjälp av syster och Far omkring sig. Tyvärr var jag inte alls med på de hela, jag fanns till för Albin som genomgick sina sista operationer. De var dagen innan midsommar 2006, glasvarandan var som alltid i sin vackraste blomsterprakt av änglatrumpeter, pelargoner och alla dessa dofter. Bordet stod mitt i allt, jag ser mamma, Carin och pappa runt de. Benen på mamma börja domna bort, blånar och bli kalla. Hur tänker man då som har jobbat inom sjukvården nästan hela sitt liv, och sett de gamla möta döden på samma sett. Huvudet är i sina sinnesfulla bruk på Mor ända in i slutet. Kan vi någonsin tänka oss in i detta. Eller var de bara skönt att få avsluta... De är en fundering jag fick idag efter alla år. Midsommarafton År 2003 var både slutet och en ny början på livet. Jag vet att du trodde på något, och jag känner att de är skönt att vi har vår kontakt genom att vart jag än idag befinner mig i kyrkliga rum, så tänder jag vårt lilla ljus, bara för Dig.