I´m back...
Kör så de ryker, kör så de skriker, här är jag, på väg in i ett nytt kapitel, ett nytt liv.
Blev sittandes i Örebro i exakt 4 år, nästan på dagen, de var bara de att jag kom hit den 5 augusti 2007, och flyttar nu till stockholm den 6 augusti 2010. Kul med vissa datum tycker jag, och varför inte just denna händelserika år! Lika bra att ta de i samband med Kronsessans rörande giftemål , då Vickan gifte sig, så ska ju även jag bli storstadsböna. Hon är dock inte mer än någon annan, utan även jag har ett minsta lika hädelserikt liv, fasten på mitt plan ;-)
Tänka sig, exakt för 4 år sedan, var jag skiträdd för större städer, jag var trygg som komifrån landet och mindre gemytliga städer, som Vimmerby. Där hade jag många vänner, barndomskamrater, familjen, ett bra jobb på ett bibliotek, alltså livet var inte dåligt där på något sett. Men jag hade en tung dörr att stänga efter mig, de var liksom fullt ös nästan dygnet om. De hade hänt så mycket sedan jag endast var 14 år. Ett år som jag aldrig glömmer, minns de så väl, tidigt vår, stark sol, och knopparna höll på att brista. Mamma fick sin första rejäla psykos, de var kaos, en nära familjemedlem som släppte en redan sårbar familj bakom sig, och sedan denna dag, fick vi barn, bli föräldrer till våra egena föräldrar. Ett ansvar och ett ständigt misstänksamhet som de bär med sig att vakta en svårt psykiskt sjuk nära anhörig, om att se till att hon mådde så bra de bara gick. Att pendlas mellan hopp och förtvivlan, om att de var nog över nu, och ständigt bli besviken att hon inte var så stark som man önskade en mamma alltid skulle vara. Men hon var den mest fantastiska finaste mamman man kunde få, då hon var närvarande och med oss i sinnesfulla bruk. Detta höll på i ca 15 år, tills mamma fick sin lungcancer, då tills sista året, som hon levde fick vi äntligen ett intyg, att om vi märkte i familjen något av hennes psykiska besvär, så fick vi genast hjälp om ett tvångsvård, på omedelbar verkan, den befrielsen om att inte behöva kämpa för att få vård, mot hennes vilja, var obeskrivlig. Jag känner med dom som lever med psykiskt sjuka människor i sin närhet, de är fan ingen dans på rosor, de ska gudarna veta. Och ska livet vara som en dans på rosor, de är frågan de! Vet inte de jag, för jag har dock inte haft de så, men jag har sett till att få dansa fram ändå. Som sagt att fått växa upp i en mer eller mindre ostabil familjeförhållande, stärker en otroligt mycket som person. Så mycket så man nästan, undrar hur de igentligen går till?
Åren bara går, jag blev som sagt kvar i Örebro i fyra år, har känt mig väldigt isolerad, ensam men också väldigt stolt. Att jag klarade av detta med att ta steget, att våga flytta själv med ett barn som kräver sina behov tillgodosedda i första hand. Prio nummer 1 var sonen Albin, skolan, en bra start för han i livet, de var de minsta jag kunde göra för honom, och självklart all min kärlek som han har fått. Jag hade i stort sett ingenting i Örebro, varken jobb, eller ett liv, ett fåtal vänner fanns, datorn var den enda länken ut i de sociala som jag nådde ut. Tack och lov för de, och sedan de sista året, kom ju Facebook, och de har hjälpt mig i många ofrivilliga ensamma stunder att härda ut. Jag har dock allt haft ett fint liv, även här i Örebro, tack vare skolan som har ställt upp så fint med Albin, han har fått de finaste tänkbara resurserna man kan få, jag är dock besviken på de statliga mydigheterna så som Soc, och deras insats. Jag var verkligen i behov av en kontaktfamilj när jag kom hit, de vart ett tungt lass att dra, ett ensamt lass om att kunna klara detta med ansvar, försörjning och att "bara vara en stark Mamma" fy fan, jag har full förståelse för att mamma gick under idag!
Men så småning om, så hoppade jag på en utbildning som murare. Efter 1 år, fick jag ett trivsamt jobb som jag älskar att gå till varje dag, säkert dels för att slippa vara Mamma 30 timmar i veckan, dels för att köra slut på kroppen fysiskt, att gör något som jag nästan är bäst på. Och känna glädjen efter en hårt arbetsdag, komma hem och stänga sin egen lägenhetsdörr, att ha ett trivsamt hem till min son och mig, som jag har själv slitit ihop för, laga våran mat i mitt lilla kök, är en sann lycka. Albin har gett mig kraft att orka, han har varit min driv att orka, slippa tänka på de som har varit, så sant som de är med kloka ordspråk, "barnen är vår framtid" de stämmer så klockrent. Utan sonen hade jag inte kunnat dvd:n, ställa in tv, eller varit så pigg, alert och nyfiken på livet. Vi har vuxit oss starka ihop, vi vågar tro på en forsatt framtid, så starkt, så att jag ännu en gång vågar flytta, och denna gång då till något skrämmande men ändå så häftigt, som till stockholm. Faktiskt har lockelsen varit stor i många år, och jag tänkte som så, för ett halvår sedan, då jag satt här och de kändes som att allt var kört! Ska jag bara leva för ett jobb och Albins skola? Hur kunde jag bli så ensam i de hela?
Nej, vänner har jag gott om, men livet kändes tomt, som jag vet inte vad, men lustfyllt på något nytt, spännande, de var dax att göra något nytt. De börjades att surra om jobb i stockholm på firman för ett halvår sedan, tanken var som en gåva från ovan, de var bara att samla kraft och mod att våga. Vänner har jag etablerat där, och boende hade jag titta efter länge om att få hyra, men de kändes lönlöst att finna. Alltså köpa var de enda möjliga. Och innan jag ens hann att blinka, så sker de väldigt fort när tiden är inne för mig. Aktiv och jävligt effektiv som jag dock kan hålla i alla mått, lita på de ;-) Så bär de iväg äntligen till stora staden, som jag har en härlig känsla och kärlek till. Att få sätta prägel och mursleven i ett av dessa vackra byggnader i Stockholm, har varit en av mina större drömmar, en enkel sådan kan de tyckas, men inte för mig, jag ser de som en genuin ära, som jag har fått jobbat hårt för, ÄNTLIGEN!
Visst är jag en unik människa, jag överträffar mina förväntningar över mig själv, jag är glad över att jag har stått pall, att jag har vågat mig igenom allt detta. Men inte utan att de har varit väldigt härligt, kul, svettigt och många tårar. Fan, man kan med gott samvete klappa sig själv på axeln och säga I`m a winner....Yehahha...;-)
Kör så de ryker, kör så de skriker, här är jag, på väg in i ett nytt kapitel, ett nytt liv.
Blev sittandes i Örebro i exakt 4 år, nästan på dagen, de var bara de att jag kom hit den 5 augusti 2007, och flyttar nu till stockholm den 6 augusti 2010. Kul med vissa datum tycker jag, och varför inte just denna händelserika år! Lika bra att ta de i samband med Kronsessans rörande giftemål , då Vickan gifte sig, så ska ju även jag bli storstadsböna. Hon är dock inte mer än någon annan, utan även jag har ett minsta lika hädelserikt liv, fasten på mitt plan ;-)
Tänka sig, exakt för 4 år sedan, var jag skiträdd för större städer, jag var trygg som komifrån landet och mindre gemytliga städer, som Vimmerby. Där hade jag många vänner, barndomskamrater, familjen, ett bra jobb på ett bibliotek, alltså livet var inte dåligt där på något sett. Men jag hade en tung dörr att stänga efter mig, de var liksom fullt ös nästan dygnet om. De hade hänt så mycket sedan jag endast var 14 år. Ett år som jag aldrig glömmer, minns de så väl, tidigt vår, stark sol, och knopparna höll på att brista. Mamma fick sin första rejäla psykos, de var kaos, en nära familjemedlem som släppte en redan sårbar familj bakom sig, och sedan denna dag, fick vi barn, bli föräldrer till våra egena föräldrar. Ett ansvar och ett ständigt misstänksamhet som de bär med sig att vakta en svårt psykiskt sjuk nära anhörig, om att se till att hon mådde så bra de bara gick. Att pendlas mellan hopp och förtvivlan, om att de var nog över nu, och ständigt bli besviken att hon inte var så stark som man önskade en mamma alltid skulle vara. Men hon var den mest fantastiska finaste mamman man kunde få, då hon var närvarande och med oss i sinnesfulla bruk. Detta höll på i ca 15 år, tills mamma fick sin lungcancer, då tills sista året, som hon levde fick vi äntligen ett intyg, att om vi märkte i familjen något av hennes psykiska besvär, så fick vi genast hjälp om ett tvångsvård, på omedelbar verkan, den befrielsen om att inte behöva kämpa för att få vård, mot hennes vilja, var obeskrivlig. Jag känner med dom som lever med psykiskt sjuka människor i sin närhet, de är fan ingen dans på rosor, de ska gudarna veta. Och ska livet vara som en dans på rosor, de är frågan de! Vet inte de jag, för jag har dock inte haft de så, men jag har sett till att få dansa fram ändå. Som sagt att fått växa upp i en mer eller mindre ostabil familjeförhållande, stärker en otroligt mycket som person. Så mycket så man nästan, undrar hur de igentligen går till?
Åren bara går, jag blev som sagt kvar i Örebro i fyra år, har känt mig väldigt isolerad, ensam men också väldigt stolt. Att jag klarade av detta med att ta steget, att våga flytta själv med ett barn som kräver sina behov tillgodosedda i första hand. Prio nummer 1 var sonen Albin, skolan, en bra start för han i livet, de var de minsta jag kunde göra för honom, och självklart all min kärlek som han har fått. Jag hade i stort sett ingenting i Örebro, varken jobb, eller ett liv, ett fåtal vänner fanns, datorn var den enda länken ut i de sociala som jag nådde ut. Tack och lov för de, och sedan de sista året, kom ju Facebook, och de har hjälpt mig i många ofrivilliga ensamma stunder att härda ut. Jag har dock allt haft ett fint liv, även här i Örebro, tack vare skolan som har ställt upp så fint med Albin, han har fått de finaste tänkbara resurserna man kan få, jag är dock besviken på de statliga mydigheterna så som Soc, och deras insats. Jag var verkligen i behov av en kontaktfamilj när jag kom hit, de vart ett tungt lass att dra, ett ensamt lass om att kunna klara detta med ansvar, försörjning och att "bara vara en stark Mamma" fy fan, jag har full förståelse för att mamma gick under idag!
Men så småning om, så hoppade jag på en utbildning som murare. Efter 1 år, fick jag ett trivsamt jobb som jag älskar att gå till varje dag, säkert dels för att slippa vara Mamma 30 timmar i veckan, dels för att köra slut på kroppen fysiskt, att gör något som jag nästan är bäst på. Och känna glädjen efter en hårt arbetsdag, komma hem och stänga sin egen lägenhetsdörr, att ha ett trivsamt hem till min son och mig, som jag har själv slitit ihop för, laga våran mat i mitt lilla kök, är en sann lycka. Albin har gett mig kraft att orka, han har varit min driv att orka, slippa tänka på de som har varit, så sant som de är med kloka ordspråk, "barnen är vår framtid" de stämmer så klockrent. Utan sonen hade jag inte kunnat dvd:n, ställa in tv, eller varit så pigg, alert och nyfiken på livet. Vi har vuxit oss starka ihop, vi vågar tro på en forsatt framtid, så starkt, så att jag ännu en gång vågar flytta, och denna gång då till något skrämmande men ändå så häftigt, som till stockholm. Faktiskt har lockelsen varit stor i många år, och jag tänkte som så, för ett halvår sedan, då jag satt här och de kändes som att allt var kört! Ska jag bara leva för ett jobb och Albins skola? Hur kunde jag bli så ensam i de hela?
Nej, vänner har jag gott om, men livet kändes tomt, som jag vet inte vad, men lustfyllt på något nytt, spännande, de var dax att göra något nytt. De börjades att surra om jobb i stockholm på firman för ett halvår sedan, tanken var som en gåva från ovan, de var bara att samla kraft och mod att våga. Vänner har jag etablerat där, och boende hade jag titta efter länge om att få hyra, men de kändes lönlöst att finna. Alltså köpa var de enda möjliga. Och innan jag ens hann att blinka, så sker de väldigt fort när tiden är inne för mig. Aktiv och jävligt effektiv som jag dock kan hålla i alla mått, lita på de ;-) Så bär de iväg äntligen till stora staden, som jag har en härlig känsla och kärlek till. Att få sätta prägel och mursleven i ett av dessa vackra byggnader i Stockholm, har varit en av mina större drömmar, en enkel sådan kan de tyckas, men inte för mig, jag ser de som en genuin ära, som jag har fått jobbat hårt för, ÄNTLIGEN!
Visst är jag en unik människa, jag överträffar mina förväntningar över mig själv, jag är glad över att jag har stått pall, att jag har vågat mig igenom allt detta. Men inte utan att de har varit väldigt härligt, kul, svettigt och många tårar. Fan, man kan med gott samvete klappa sig själv på axeln och säga I`m a winner....Yehahha...;-)
Du e en Vinnare Anna. Kram
SvaraRaderaYes, you are a winner!!! As they say, the sky is the only limit and I don't think you will even stop there!!
SvaraRadera♥♥♥
Helene
Anna! Jag är med (oro) så stolt över dig, jag förstår inte vart du har fått all din energi ifrån. Jag stöttar dig i dina beslut, ingenting är omöjligt bara det är rimligt för dig och Albin. Älskar att läsa dina rader. Kram!
SvaraRadera