Hemlängtan för en kort stund...

De är kväller i Fruängen och julbelysningen har äntligen kommit upp på sin plats, endast 6 dagar kvar innan julaftonen. Bättre sent än aldrig. De är ett bestyr som sonen har tagit över, de är hans last varje år att sätta den på plats. Jag vet inte vad som hände, men slingan räckte typ bara till en tredjedel i år. Inte visste jag att sladdar krymper en meter för varje år. Kanske om ett par år, så får jag vara glad om den ens hänger i hallen i en påse. Jaja. Mor pysslar och sonen är duktig, man ska inte klaga. Ett samtal ik gick iväg per Tel, jag pratade med Göran från mitt hjärtas trakter, alltså Småland. Långt ner i Mörlunda bor han, jag fick en otrolig hemlängtan då han pratade om sin gård, hur han imörra skulle till skoga och ta sig an lite vindfäller och frötaller... Åh, dialekten, smålänskan, en gammal mans röst som berättar en stor del av hans historiska leverne. Jag minns han som barn och de är säkert 25 år sedan jag såg han sen sist. Minnen, dofter, känslor kommer fram, ja jag får hemlängtan då. Och de var jobb här i Stockholm som han ville ha hjälp med, hans barn som jag själv har vuxit upp med i Vimmerby, till dem ska jag idag hjälpa med att installera kamin i radhus i finare delar av stan. Jag botar min hemlängtan med yrkeskunskap och stolthet, de ena ger de andra. Vem vet, kanske jag en dag sitter som far i stuga hemma i Småland och tänker tillbaka på tiden i Sth, brasan tänd, och mörker överallt utomhus, böckerna uppstaplade dem som jag inte hann läsa i mina arbetsår, tänker då på slitet, nyfikenheten, kärleken och stoltheten som jag faktiskt kan känna över mig själv. Tiden har varit den de har varit, varje steg jag har tagit, har inte varit helt genomtänkt alla gånger. De var djärva satsningar jag gjorde några gånger hitintills. Men inget jag ångrar, absolut inte. Lite risker får man ta, och dom tar jag allteftersom varje dag. Livet har förändrats till de jag inget visste om, imorgon är de 12 år sedan jag födde min Albin, då såg livet helt annorlunda ut. På en helt annan plats, på helt andra livsvillkor. 12 år har gått så fort, Albin blir större och jag mindre. Jag tror nämligen att hormonerna har satts igång på mig ik, de är en känsla av svettningar, oro, lycka, kreativitet och en jakt på det sista rycket som sätter hjärnan sin spratt. Nu eller aldrig, jag ser när min älskade son blir en yngre man både kroppsligt och tänkandet. Bästa att börja gallopera lite lätt igen, så jag inte helt säckar ihop och blir sentimental inför mörradan. Han börjar sätta sina stenar för sin framtid, och jag står bara bredvid och med huvudet på sned och ler som bara jag kan. De blir nog bra de där ska du se, säger en klok mor. En alldeles egen dag som alla andra dagar har han önskat sig, och han får de och lite till. Älskade Albin.