Ensam Mamma!

Jag tackar för era fina kommentarer på min blogg, även att jag inte vet vilka alla är så blir jag glad att jag har läsare här :) Jag ska lugna er med att säga att Carin vet vi inte klart än vad som händer, men hon kämpar på.

Ensam mamma, de är jag idag. De gör sig inte varse alls ofta hos mig, och jag gillar absolut inte namnet Ensam mamma, de låter som ett rop på hjälp! Och de är ju inte jag, att be om hjälp, tvärtom så vill jag andras välmening och vill gärna lyfta fram och hjälpa mina medmänniskor. Men idag så ryktes mattan bort totalt under mina stadiga fötter, ännu en gång.
Som ni vet, så har jag min älskade son. Han fick diagnosen AD/HD för några år sedan. Ni ska veta att livet blir därefter när man har ett barn med speciella behov, därför sitter jag här just idag. Hans hörselnedsättning förde oss hit till Örebro, utan hans pappa. De fanns ingen chans att få med han hit, tyvärr. Vad jag har fått kämpat mest för är självklart hans överaktivitet, dels bråttas jag med all negativ info vi har fått i oss just om dessa barn/vuxna med Ad/hd från tidigare år. Men mer och mer, lyfts även de positiva fram med handikappet och dess begåvning de kan få om de bara får rätt hjälp och medicin i tid. Nu är jag av den sortens människa att se fördelar och positiviteten med de hela, de är min natur och överlevnad. Diskussioner ang medicin har pratas och ältats igenom många gånger om, jag har alltid varit försiktig med att mata på med för mycket medicin. Har tänkt länge och väl innan jag har bestämt mig. Självklart finns Albin med också i dessa samtal, han har också sin mening i de hela. Han har varit positiv till stratteran han har fått ca 1 år nu, men de har inte gett den fulla kraft vi önskat. Koncentrations svårigheterna sitter kvar, impulsstyrt likaså. Men han har ett underbart härligt sett att vara på Albin, en spontan skönning som han är. I de hela har hoppet funnits om att lugnare tider ska bli, jag har vänt och vridigt på vår livsituation många gånger om, men de är inte alltid ens de hjälper. 3½ år har gått sedan vi flyttade till Örebro, och med de har livsförändringar skett. Att komma ensam som mamma till Albin i en helt ny stad, har varit många tunga stunder. De har självklart inneburit många ensamma stunder, i min lägenhet, i min soffa med en dator som ända vägen ut till ett socialt liv. Kontaktfamilj har jag varit intresserad utav, men de har inte hittats någon lämplig familj, då tar jag hellre ansvaret själv än att ta den biten att lära känna nya människor, de kan vara krävande nog bara de för Albins del. Spontana upptåg har oftas slutat i kaos, därför har vi valt att hålla oss hemma. Om de inte sker under nogrann förberedelse, varje sak ska innan ha planerats noga. Och händer de att de inte sker i de mönster som är tänkt, blir de oftas en strid. Men jag har trotsat mitt tålamod och gjort mycket roliga turer med Albin ändå, dels för att inte känna begränsningen av handikappet så mycket. Jag vill att vi ska känna oss som en normal familj och växa oss in i de starka tillsammans, men oftas ses vi som de unika paret som inte lämnar ett oförglömligt minne. Mitt bollplank har jag haft på fritids och bub, även nära vänner samt Carin förstårs. Barnläkaren har mest funnits med i den medicinska frågan, men valet om medicinering har legat helt och hållet på oss själva, där beslutet har varit väldigt jobbiga och ensamt att ta. Albin upptar min mesta tid, och de har han fått gjort, jobbet och de lediga helgerna varannan helg har varit min undanflykt och återhämtning av mig själv. Vardagarna går på rutin, jag jobbar hårt fysiskt på mitt yrke som jag älskar. Där har nog min ilska gått ut genom min kropp på livsverk jag har varit med att skapa med mina kollegor, de är fysiskt skönt att få utmattningen, och sedan komma hem och bara vara mamma igen. Vad som hände idag, vet jag inte om de var en ogenomtänkt fråga till min son från barnläkaren, men de raserade allt jag har byggt upp och jobbat för i över 1 års tid. Hoppet, förtroendet och tillit till en läkare. Albin är utmattad av att inte fått sova på den senaste medicinen, han är lättretlig och har haft snabba humörsvägningar utav denna medicin. Vi funderar starkt på att ge de en veckas chans till men inte mer, men hon lägger frågan till Albin om han själv vill eller ej? Självklart vill inga barn ta mediciner, så han börjar att argumentera emot medicinen över lag. Och vinner här med diskussionen över läkaren, som inte kan tvinga någon att ta medicin. Visst hon är ärlig och öppenhärtlig, men vad de kompetent att låta barnet styra över den frågan! Själv satt jag mållös och undrade om jag verkligen hörde rätt? Vad gjorde hon? Förståd hon vilka konsekvenser hon ställde till för oss? Nej jag tror inte de! De var jag som nu skulle få börja om på ruta ett igen, de arbete jag har lagt ner för att få Albin förstå innebörden med de positiva med hans medicin var nu som utraderat. De är jag som får ta de dagliga striderna om medicinen. De dagliga konflikterna som sakta hade ebbats ut, de kommer att ta sin fart igen om han får sin vilja igenom att sluta på direkten med medicinen. Detta blir mitt fall som mamma. Jag orkar inte med de här mer, ständigt höra om uppskruvade dagar. Hur Albin far illa själv utav sin impulser som han inte kan behärska sig över, han är absolut inte elak. De som händer, händer bara utav farten. Hans lust att lära sig och ta in info, kan nu bli svårare, genom att han inte kan sitta lyssna. Huvudet vill men inte kroppen, där med blir de oroligt runtom han. Hemma har han nu hittat sitt lugn, här är han trygg och vet att jag inte gör några stora utsvävningar om vi inte planerar de. Tv dator är hans intresse om kvällarna, samt läxläsning som han gladerligen har gjort. Men hoppet om ett friare liv, spontanare liv. De lär dröja ännu ett tag, jag börjar känna mig instängd efter 9 år, jag har haft mina tränningspass jag har vågat mig ta. De har varit helt underbart att få komma hemmifrån en stund. Jag har inget annat val än att ge han ansvaret, hitintills har han skött de exemplariskt. Men de var hårt detta som blev idag, de kan jag inte smälta. De kan jag inte förstå. Jag kan ibland ta ut mig så jävligt på jobbet, så jag nästa kan få "ge upp känslan" men de lägger sig väldigt fort. Jag har haft inspiration att få vakna på morgonen och viljan om att få jobba har varit en drift. Men att får vara en ensam mamma, till ett liv som inte går att ändra på, vem vill ha hela de här paketet? Ja, de kan få mig att känna att jag ger snart upp....Men jag älskar dig så in i helvete Abbe, så jag kan inte av mitt hjärta och själ bara ge upp nu.

En hopplös uppgiven mamma för stunden....