Åren går och tiden förändras. Men aldrig har jag njutit av att få ha hemma kvällar som dessa nu förtiden. Man jobbar och har sonen på skolan. Klockan ringer 05,15 varje vardagsmorgon, stiger upp 05,30 tar min vanliga runda, väcker Albin lite smått försiktigt. Och vi startar våran dag i soffan, jag med frulle och datorn och han med att klä sig, medicin och tv. Jag lämnar Abbe 06,30 till fritids, säger alltid att jag älskar han och ha en underbar dag. Jag får sällan något svar tillbaks, utan en bildörr stängs igen och han lämnar mig. Jobbet kallar med allt som skall göras. En lärling jag nu har dras med ca 1 halvår, har jag fullständigt tröttnat på. Han förtal på andras bekostnad för att vinna närmare arbetsanda med cheferna, han kör ett otjust spel. Fasten han har sina poäng, någon riktig putsare blir han dock aldrig, men han kanske en dag lyckas. Han behöver rätt folk omkring sig, han behöver tuktas, han behöver lära sig våra seder, respekt och samarbete. Han brottas ist med två kulturer, sitt hemlands och de här nya livet i sverige. Vi sitter 4 män och jag den ända kvinnan i lunchrummet. Han talar till mig, men sätter mig sist i rangordningen. Jag som kvinna blir överhuvudtaget inte ens sed som en människa, förutom i de tillfällen kaffet ska serveras eller om vi pratar hus, hem eller familj. Då ser han mig i ögonen, men inte annars. Han snackar om att de är mannen som ska bestämma, han pratar om kvinnor som de är horor allihop, förutom sin egen mor och egen flickvän. De här tär och de mycket. Inte undra på att man blir rasistisk.
Men dagarna går och jag har snart varit på ett och samma ställe nu ett 1år. De ska bli klart mitt jobb om 14 dagar, de känns oerhört skönt, samtidigt som de är med lite vemod jag lämnar de. De känns mäktigt att dragit upp ca 90-100 ton putsbruk, med min späda kropp. Visst känns de, men inte utan att jag har en atletisk kropp under mina kläder.
Jag tränar ofta och mår då bäst, de är ett måste för att orka de fysiskt krävande jobbet.
Efter en hård arbetsdag är de ganska så skönt att hämta upp min son på fritids, hem och fixa en middag, duscha och bara vara. Och framför allt vara Mamma. Men jag är en stolt sådan, jag har kommit i rätt balans av mitt liv. Säg mig om de är åldern eller vad, jag tror de handlar om en viss landning av livet. Jag tar inget så förgivet, förutom min son då förstårs, honom får inget hända. De finns inte på min karta att något drastiskt honom ska hända. Tänker inte ens i dom barnorna.
Att jag kommer in på dessa tankar är lite tråkigt och jobbigt att ta upp, men vi pratade om de senast idag. Älskade Carin och jag, hon har haft nya skor på jobbet som kostade skjortan. De skulle vara så bra och de var de till att börja med. Men efter ett tag så så fick hon så ont i ryggen.
Hon tror sig vara skorna som har gett henne ryggont, Carin har aldrig förut haft ryggproblem, så varför efter detta? Hon har lagt dom på hyllan för att få ryggen att vila, men efter snart 1 vecka går hon fortfarande på värktabletter. Och visst förtränger man tanken om att "tänk om" de är nog säkert bara skorna. Tills idag så känner hon på vänstra bröstets undersida en ny knöl, men den är bara liten, de är bara säkert en finne säger hon. Så är hela jävla historien uppe igen, jag säger då bara de...jävla helvetes jävlar skit...Men de finns ironi i de hela när vi samtalar, vad annars skulle hända? När livet känns som bäst just nu, vi har som sagt landat både Carin och jag i hoppet om att funnit kärleken. Våra rastlösa själar har äntligen rotat sig, och vi njuter varje dag som går, visst finns de en mening i allt som händer. Och varför skulle då inte en ny bomb släppas åter igen? 6 år har gått sedan sist. Vi har pratat mycket om de, om återfall och "tänk om" skulle vara ett faktum igen. När vi samtalar om de idag, finns ingen rädsla, eller så är de bara de att inte orken finns att ta till sig den! Carin måste till läkare på måndag, de sa jag till henne senast oxå, då vi samtalade och hon kände knölen i bröstet, jag minns de orden som om de var för en minut sedan. Vi hoppas ändå in i de sista på skornas verkan, en finne på bröstet, hur ofta har man nu de!! Fy fan vad man kan inbilla sig när de blir jobbigt.
Men vi tar tanken med ro, de är fortfarande helg och vi njuter av den, i morgon är en annan dag. Och sedan måndag, vi har lärt oss leva en dag i taget.
Men just nu vill jag bara stanna tiden, här och nu.......
Men dagarna går och jag har snart varit på ett och samma ställe nu ett 1år. De ska bli klart mitt jobb om 14 dagar, de känns oerhört skönt, samtidigt som de är med lite vemod jag lämnar de. De känns mäktigt att dragit upp ca 90-100 ton putsbruk, med min späda kropp. Visst känns de, men inte utan att jag har en atletisk kropp under mina kläder.
Jag tränar ofta och mår då bäst, de är ett måste för att orka de fysiskt krävande jobbet.
Efter en hård arbetsdag är de ganska så skönt att hämta upp min son på fritids, hem och fixa en middag, duscha och bara vara. Och framför allt vara Mamma. Men jag är en stolt sådan, jag har kommit i rätt balans av mitt liv. Säg mig om de är åldern eller vad, jag tror de handlar om en viss landning av livet. Jag tar inget så förgivet, förutom min son då förstårs, honom får inget hända. De finns inte på min karta att något drastiskt honom ska hända. Tänker inte ens i dom barnorna.
Att jag kommer in på dessa tankar är lite tråkigt och jobbigt att ta upp, men vi pratade om de senast idag. Älskade Carin och jag, hon har haft nya skor på jobbet som kostade skjortan. De skulle vara så bra och de var de till att börja med. Men efter ett tag så så fick hon så ont i ryggen.
Hon tror sig vara skorna som har gett henne ryggont, Carin har aldrig förut haft ryggproblem, så varför efter detta? Hon har lagt dom på hyllan för att få ryggen att vila, men efter snart 1 vecka går hon fortfarande på värktabletter. Och visst förtränger man tanken om att "tänk om" de är nog säkert bara skorna. Tills idag så känner hon på vänstra bröstets undersida en ny knöl, men den är bara liten, de är bara säkert en finne säger hon. Så är hela jävla historien uppe igen, jag säger då bara de...jävla helvetes jävlar skit...Men de finns ironi i de hela när vi samtalar, vad annars skulle hända? När livet känns som bäst just nu, vi har som sagt landat både Carin och jag i hoppet om att funnit kärleken. Våra rastlösa själar har äntligen rotat sig, och vi njuter varje dag som går, visst finns de en mening i allt som händer. Och varför skulle då inte en ny bomb släppas åter igen? 6 år har gått sedan sist. Vi har pratat mycket om de, om återfall och "tänk om" skulle vara ett faktum igen. När vi samtalar om de idag, finns ingen rädsla, eller så är de bara de att inte orken finns att ta till sig den! Carin måste till läkare på måndag, de sa jag till henne senast oxå, då vi samtalade och hon kände knölen i bröstet, jag minns de orden som om de var för en minut sedan. Vi hoppas ändå in i de sista på skornas verkan, en finne på bröstet, hur ofta har man nu de!! Fy fan vad man kan inbilla sig när de blir jobbigt.
Men vi tar tanken med ro, de är fortfarande helg och vi njuter av den, i morgon är en annan dag. Och sedan måndag, vi har lärt oss leva en dag i taget.
Men just nu vill jag bara stanna tiden, här och nu.......
Tänker på dej Anna Du vet var vi finns även om vi lyser med våran frånvaro så finns vi här
SvaraRaderaKram Annelie Och Uffe
Du, kan inte du byta bakgrunden på bloggen från svart till något annat färg, har fortararande problem att läsa med svart bakgrund och vita texter....
SvaraRaderaÅh vad jag hoppas att du sätter den där ynglingen på plats Anna!!! Känner jag dej rätt tror jag du lyckas bra också ;)! Jag o Linda blev rädda när vi läste det här inlägget om Carin förra veckan...
SvaraRaderaHoppas allt är bra! Önskar dej allt gott! Kram!