Olycklig och lycklig är en salig blandning...

Sitter i en mysig varm lägenhet i Kalmar stad, när dagsljuset drar sig undan för afton, byts de ut mot tända ljus och små lampor överallt. Här bor en tjej som är min älskade syster. Hemmet är bohemt och inrett men alla slags fina prylar, mest av de är, gamla och mycket ärvda saker. Varma färger och oerhört trivsamt. Man kan inte annat än att trivas hos Carin. Jag vet att hemmet har betytt mycket för Carin, kanske det är de som har hållit henne över vattenytan, då hon många gånger hamnat inunder ytan. Jag vet bara för 3 år sedan, då lilla Carin hade legat i 2 veckor medvertlös i respiratorn, trackad i halsengropen för att slippa slangen i munnen, och så på hårsmån att lämna mig, ensam. Jag ser Carin tydligt än idag då jag kommer till västervik och hälsar på henne ca 3 veckors tid efter de ödestigda misslyckandet. Där hon sitter i sin stol och försöker träna upp sina lungor med en vatten flaska, mager och helt orkeslös efter 4 veckors sängliggades på iva, lungorna som hade varit som gott som helt sönderfrätna och borta, hon andas tungt och försöker med gråten i halsen att säga, att hon älskar mig. Och att hon nu ville bara hem...hem hem till sitt eget. Men hon var livrädd. Allt för att hon ville bli älskad så, känna sig bekräftad för den hon var. Så blev allt så övermäktigt när de henne lämnade. Idag är de ombytta roller, Carin har övervunnit rädslan över livet och är starkare än någonsin. Hon har idag funnit en äkta sann kärlek som hon ger sig hän till, som hon vågar tro på, men med viss tillförsikt att kärleken inte alls är förgiven.
Att jobba för något och att ha tålamod, är säkert a-o. Men inte alla gånger så lätt.
Att ha sig en grund att stå på, kan vara hemmet! De fick Carin att längta, att se ett hopp och kämpa, hemmet de fanns förgivet. Men hon kunde inte lova mig att hon skulle finnas förgiven, och de gjorde så jävla ont att höra och inse fakta, men de är ju faktiskt sant, men så tragiskt. De är inte acceptabelt, de finns inga ord för vad jag känner där. Tänk om jag kunde släppa Carin och ge mig hän till någon jag älskar så högt som min syster, men jag är så rädd att mista den kärleken också. De gjorde så förbannat ont då jag hittade Carin livlös, de har låst sig där för mig. Jag kan inte ge mig hän, jag vågar inte bli sviken, släpper inte in. Olycklig och lycklig, är en salig blandning...