Att orka, eller inte orka!!

Åh vad tiden går, de borde inte gå så fort när man kliver upp klockan 04,45 varje morgon och lägger sig sena natten, hur orkar jag? De ska jag försöka klura ut ik över en Mackmyra som har inhandlats till speciella tillfällen som denna tex. Glaset står bredvid med några isbitar i och avnjutes i soffan, jag kallar de livskvalite. Detta unnar jag mig av hårt slit av mina sista 9 år, då jag har med tårar, svett och mycket glädje på vägen har varit ensam mamma. Självklart ska jag tacka alla som har stöttat mig, utan dessa människor och goda råd som de har kommit med, hade jag inte orkat! Men den största elogen ger jag faktiskt till mig själv, för den är jag värd! Jag är en stolt mamma till min unika son, ibland har jag velat hoppat av. Jag har varit frustrerad, arg och besviken över situationen som har stängt mig inne i ett hem mellan fyra väggar. Ett exempel då jag inte vågat ta mig till att fira en valborgsmässoafton med brassa, för en rädsla av att sonen ska försvinna i skymningen, en enkel sak kanske ni tänker, men i verkliga livet är de en panik som inte går att tänka sig in i. En försvunnen liten 4 åring i Liseberg och på en större marknad med människor tätt intill dig, de räckte för att få mig att inte vilja uppleva den fasansfulla paniken igen. Därför har isoleringen blivit en vardag för oss, isolering låter hårt, men friheten har varit en kamp mot Adhd:n, den har hämmat oss från mycket. Den har varit hatad många gånger om, den har slitit oss i stycken emellanåt, den har inneburit en massa tråkigheter. Men, jag tröstar mig med att Albin är inte ensam med att ha denna diagnos, diagnosen kommer säkert ifrån någon, och då kommer de säkert ifrån mig. För hur kan man överleva ensamheten, tryggheten och uppoffringen och ett fysiskt krävande jobb som jag har, de liv jag lever idag? De måste finnas ett rejält överskott på överaktivitet även hos mig! Självklart om jag inte hade den envishet och styrka som jag bär med mig, de måste bara vara ett släng av adhd även jag har. En normal tjej i denna situation, nej...jag vet inte, kanske är de jag som har låg ribba på vad man ska klara av! Många gånger har jag hatat de här livet, allt tjat, alla förberedelser om situationer som kan uppstå eller ska ske. Så uppstår inte denna förbereda händelse, då ska man ta konfrontationen om varför och besvikelsen, förklaringar. De blir en livstil och den har jag tack och lov lärt mig leva med. Vet ni vad? Guldstunderna börjar komma allt fler för varje månad, och varje månad/dag växer vi båda ett par centimeter, vi njuter av alla stunder vi kan umgås som "vanliga familjer", som en dag att handla i matbutiken utan att riva halva butiken. Ett besök i resturangen utan att behöva slänga i sig maten för att fort komma därifrån, för myrorna i brallorna blir outhärdliga. Att överleva stressen i en bilkö, går oxå fint idag. Vardagliga bekymmer skrattar vi idag åt. Vi har lärt oss att leva med denna diagnos, vare sig vi ville eller ej. För ett par veckor sedan satt jag på familjeenheten och samtalade med en kvinna jag träffade för fyra år sedan. Hon fick höra min vardags historik från idag och jämförde den med från fyra år sedan, då jag kom ny till stan, arbetslös, ingen trygghet, ensam mamma till en vild kille med hörselproblem, samma ärfliga hörselnedsättning som sin mamma. Då kändes inte livet så starkt som idag, då ville jag ha hjälp med avlastning med kontaktperson eller familj, för att kunna hinna med att finna balansen i ett sk normalt liv. Återhämtning som mamma, söka jobb, skaffa utbildning eller som att skaffa ett socialt liv utanför hemmet. Hoppet om hjälpsamheten var stor, men det hoppet höll i 2 år, sedan gav jag upp. Någon avlastning fick jag inget från dom, utan försökte i dessperation inskaffa den tjänsten själv, som tyvärr vart en helt fel grej, att någon utomstånde person skulle bara komma in så där, var svårare än jag hade anat. Jag hade under den ensamma tiden hunnit gå en byggutbildning som ledde till en murarkarriär, samt ursel ekonomi. Men jag kämpade på, och bedövde mina ensamma helger med flaskans innehåll och datorns länk ut i sociala livet, de var mitt sociala liv, mycket mer hann jag inte med. Undanflykten från vardagslivet, vart en räddning när jag fick jobbet att fly till, och hämta andan och glömma hemmasituationen. Där hämtade jag kraft, genom att jobba mig fysiskt trött och sedan ha lite hjärna kvar till att sköta hemmet efter dagtid. Jobbet fick mig att känna mig fysiskt levande, och de mådde jag väldigt bra utav, och gör fortfarande idag. Mina helger dränks inte bara i utmatthet och dåliga vanor idag, tack och lov! Utan de fylls ut med en blandning av stolthet och mycket kärlek till livet idag. Ett bevis var utav kvinnan jag träffade på familjeenheten, då hon faktiskt klappade mig på axlen och sa,- Anna, du ska vara stolt över de du har åstadkommit idag, ifrån de jag träffade dig för fyra år sedan, med en massa frustation och mycket som hängde löst i luften då, med diagnoser och vädjan om hjälp från soc! Så ser jag att vi har brustigt med insatsen med hjälp till dig och din son. Men att du kan stolt sträcka på dig för att du har kommit dit du är idag, detta är för mig ett bevis på att de finns människor med kämparanda på högsta nivå! Ärligt talat så vet jag inte hur jag ska ta denna komplimang, men i min naiva tro om att alla vill mig gott, så sväljer jag även detta trots allt. Jag måste tro på postiva tankar, annars går jag under. Och överlevnaden i min vardag idag, orken att fortsätta kämpa med de vardagliga tingen. Hmm... kom jag fram till de under denna stund med glaset bredvid mig och distansen till allt? Jo, klart jag gör, jag lever för att jag har gnistan om ett bättre liv, tryggare vardag, jag intalar mig varje dag att jag är en underbar människa, komplimanger suger jag som ett barn som upptäcker världen. Jag glädjer mig åt att ha ett bra enkelt boende, en bra relation till min syster, som betyder allt. Kärleken till och från min son. De får mig att orka fortsätta. De vart mina funderingar på de goda livet för ikväll! Ta hand om er alla, Kram!