Tacksamhet och Kärlek.

Visa dagar är allvarsamma, så krävande att man nästa vill ge upp. Hjärtat brister och tänjer sig till yttersta kärl, men man härdar ut denna dag och sover bort en natt. Sedan kommer nästa dag som är klart påverkad av föregående dag, med alla känslor och upplevelser, men jag låter inte gårdagens bitterhet få göra min nya dag, utan försöker förvalta den, av erfarenheterna från gårdagen. Att stanna upp och tänka till om vad som gick snett och vad som var de bästa, är nog så viktigt för att få livet så komplett och njutbart de kommande dagarna. Någon som har fått mig att stanna upp i livet, och tänka på ett annorlunda sett, är min älskade son. Vilken skatt, vilken individ, så stark och sådan vilja.

Han fick dock kämpa från sin första dag i denna vidunderliga värld, en förlossning som var så jobbig på grund av hans envishet att man skulle ligga med armen upp över huvudet, och armbåga sig ut, de vart ju en slitsam förlossning för mamma som kämpade med livet som insats. Men nu ska han djävlar ut, utbrast jag i ilska och ut matthet inför dr Falk som var Barnmorska, sugklockan vart min räddning. Och där med sammansvetsade en väldigt starkt, kärleksfullt band mellan mig och mitt barn. De har gått Nio år sedan denna oförglömliga stora dag, han har fört mig på prövningarnas väg, ett barn styr man inte, de är dom som styr oss, vi är bara med där och backar upp och stöttar dom på sin resa. De första två åren var Albin mycket sjuk, han hade ständiga infektioner, urin väginfektion, öroninfektioner, förkylningar, utslag på kroppen, allvarlig blod brist, de fanns inte en gnutta järn i hans benmärg, så utredningar och massa blodprovstagningar vart en vardag för oss de första två åren. De öppnade upp buken på han och trodde han hade inre blödningar, eftersom han kastade blod upp varje natt när han sov.

När detta ständiga letande höll på som mest efter hans dilemma som innebar svaghet, ut matthet, blodtransfusioner en förskräcklig mager älskad son med sin lilla napp i sin mun, hörde jag namnet Leukemi in i mina öron, de vart väldigt diffust just denna ögonblick, läkarnas ord svamlades bort som när man håller på att försvinna bort i en svimning, de fullständigt brast inombords, jag föll samman handlöst som ett krossat glas mot en hårt kallt sten golv. Flascbacks for igenom mitt huvud som jag hade hemifrån mina föräldrars köksbord, där jag ser Mamma och Carin sittandes och prata om livet, de var ny behandlade båda två med cytostaika, älskade Carin för sin bröstcancer och Mamma lugncancer. Mina tre viktigaste personer i livet rann som sand emellan mina fingrar just denna ögonblick, hur jag än försökte få sanden att stanna så bara försvann de. Att tappa be sinnet var inte att tänka på, jag hade tagit på mig en föräldraroll, jag var en mamma en syster och en dotter, jag var tvungen att vara stark, vare sig de ville eller ej.

Ett halvår till gick och Albins sjukdomstillstånd upplöste sig som en gåta, som jag aldrig har fått några svar på, total borttagning av hans halsmandlar, midsommar 2004 så fick han livet som på återfödelse igen. Samma dag förlorar jag min lilla Mamma efter 8 månaders kamp mot sin cancer. Snacka om meningen med livet, jo jag vet. Jag kan än idag höra Albin berätta om sin gåva ifrån sin Mormor, om livet han fick. För visst var de väl hennes liv som han idag så stolt fått ärva.

Vilken kamp, vilka dagar man har haft! Jag lägger gärna dessa år bakom mig, men bär med mig om hur viktigt de är att leva sina dagar fullt ut, att göra de som känns viktigast och bäst för mig och som Mamma. Varför gnälla om ovesäntliga saker, varför bry sig om hur andra väljer leva sina liv, varför all denna avundsjuka, varför drömma om något som inte är realistiskt, när du kan uppfylla de som går att förverkliga. Jag hade också storhets vannsinne förr på prylar och vackert hem, jag hade allt de där, trygghet ett vackert nybyggt hem med sjötomt, en egen brygga. En försörjande partner, men livskvalitet var inte till fullo. Idag har jag ett enkelt boende som jag skapar för mina egna tjänade pengar, jag har ett fullt fungerande liv som inte är en dag utan att man får lösa alldagliga situationer på egna handlingar och eget ansvar. Och jag har ett livskvalitet som heter harmoni, jag är glad att jag orkade igenom allt detta. Stark Mamma till min underbara älskade kille idag, för varje dag som går, ser jag hans individ växa sig allt mer till sin egen starka personlighet, och han har ett ödmjukt självförtroende.

När han igår lämnade mig för sin hemresa till sin far, hade vi varit inne på en privatklinik på Östermalm och hämtat ut blod trycksmätaren, Albins höga blodtryck spökar igen, men nu ska de utredas ordentligt. Men han är vid gott mod och så oerhörd lugn och fin. Stockholm älskar vi båda två, så vid perrongen vinkade jag av min son och tänker som så, hade jag inte bitit ihop och varit så stark trots förluster, besvikelser och livets hårda prövningar, så hade vi inte varit här idag. Att se Albin så stark och fin kille idag, är den absolut bästa hedersmedaljen man kan få.

En återblick på det vad som har varit, får mig att känna glädjen och lyckan för vad jag verkligen har och är idag, och de blir två betydelsefulla ord, som Tacksamhet och Kärlek....