Idag hände de igen!

Torsdag och äntligen helg igen för mig. Jag brukar vara ledig på fredagar om inget möte eller annat har varit i veckan, och jag måste jobba ifatt tiden. Denna torsdag började jag med att möta upp Albin i taxin när han kom hem, jag var ändå ute med kartonger som skulle slängas. De var de sista som var kvar ifrån flytten, så skönt att slippa se dom innan man blir alltför hemmablind. Albin var på strålande humör och dagens samtal var igång. På vägen till soprummet träffar jag på min trevliga Peter, en granne av ca 5 st jag känner här i kvarteret. Han frågar alltid om allt är väl? Om han så kommer i bilen så stannar han. De känns hjärtligt ifrån Peter. Han hjälpte mig den dagen jag låste mig utomhus, han sa som så, här hjälper vi grannar varandra. Han höll i stegen då jag klättrade upp på andra våningen, de var snällt :-) Och jag fick behålla livet iaf :-) Idag Träffade jag på Lennart igen. De är vår lilla hustomte här i området, en hurtig man i 80 års åldern. Han har ringer ibland och frågar om allt är bra, - Är de varmt i lgh, osv? Han är en gammal rörkrökare, så vi har mycket gemensamt att prata om. Byggbranschen är en ganska så gemensam uppslutning, de kvittar om du är snickare, murare eller rörkröare, de finns alltid en gemenskap och något att dela sin mening med. Han har sökt mig de senaste gångerna, han har frågat om jag vill jobba extra? Putsa och laga på alla dessa hus som finns här där jag och han bor, invändigt och utvändigt. De är alltså inget lite extra jobb han erbjuder, utan de är ett ganska så stort lappjobb kan man säga. Han frågar försiktigt och varsamt, men han tar mig på fullaste allvar och respekt. Han hör att jag kan min sak, men jag har inte tackat varken ja eller nej ännu. De ska man inte vara för snabb med, då hinner nervositeten bli lite varmare och de hugger i med ett pris som heter duga:-)

Denna man har varit så, vad ska man säga!!! Försiktig men ändå har han velat söka kontakt med mig, han har varit intresserad av allt om mig. Hur jag lever, hur jag klarar livet som ensamstånde, hur jag mår osv, han har sökt mig på ett hjärtligt sett. Idag föll polletten ner, idag öppnade han sig som en bok för mig, och jag lyssnade mycket noga på vad han hade att säga. 80 år är lång tid, han är mer än dubbelt så gammal som mig. Hans röst är lätt att höra, och berättelsen på hans resa började från barnsbenen. 7 syskon var de i hans familj. Hans Mamma gick bort tidigt och hans far fick kämpa ensam för familjens uppehälle, detta var var under krig och Sverige i kris. Men de tog sig igenom detta välbehållna alla hans syskon och fardern. Själv började han att jobba tidigt, han utbildade sig till Rörkrökare i tidig ålder, han skolade sig då i Örebro. Sedan fick han efter många års erfarenhet som rörmokare, chefposter på större företag. Flytten gick självklart till Stockholm och fruängen. I dessa hus som han idag lägger sin ideella tid och som vi bor i idag. han kämpade på med sina uppdrag han fick, den ena chef befattningen efter den andra, han lämnade den praktiska delen och vart mer projektledare, även i Kuwait förr NCC. 2 barn föddes, dotter på 5 år och en son på endast 2, blir hastigt moderslösa. Där stod Lennart mitt i karriären och diriktörer som slet i han från alla håll och kanter. Hur han kände sig i denna stund som ensamstånde änkoman, var bara så tufft sa han idag. Men man vara bara tvungen som han sa, de var kanske jobbet som blev hans livlina. Tyvärr förlorade han även sin son på äldre dar oxå, de vart oxå en förlust som tog hårt. Då var Lennart omgift och hade fått i ordning på tyggheten. Under denna berättelse får jag ett uppvaknade, ifrån min egen bakgrund. Hur olika men så lika liv vi har/haft. Förluster, kämpandet och viljan om att visa sig att man klarar och kan. Lennart har uppmutrat mig om att tro på sig själv om man är duktig yrkesmänniska, skaffa dig F-skattesedel och bli din egen, sa han! Nu vet jag att jag inte är bäst, men jag kan göra så gott jag kan, och finns viljan och arbetslusten. Men nej, jag skulle inte våga sätta mig i den situationen i dagens läge. De kan räcka med en månads sjukskrivning, så kan jag sedan vara körd. Vräkt och satt i en livslång sårbarhet med sonen.

Har läst de senaste dagarna om Lisa som bor i missäret i kungenskurva, uteliggare som har strandsatt sig där. Hon levde en gång, ett tryggt liv med hus barn och bil, tills något hände henne. Och då vart Heroinet hennes flykt från de jobbiga vardagslivet, men oxå en snabb biljett rakt in i helvetet. Hon föll som ett offer, som de svaga lätt kan göra. Just i vårt samtal som Lennart och jag har, så känner jag mig väldigt stark, som varje dag kämpar med mitt och Lennart som Har rest hela denna resa och faktiskt står här hel och ren, tak över huvudet och ett bra ordnat liv. Ok, nu ser jag svart eller vit, men tyvärr så ser samhället ut så här, de är så lätt att hamna där, min dagliga rädsla som ensamstånde Mamma, är att inte kunna betala och inte kunna jobba, att får de gå runt. Nu har jag inte dom bekymmren, men man kan lätt falla offer. Då gäller de att vara så starka som Lennart och jag.

Men tack kära Lennart, du är fin som tror på mig, De känner jag att du gör, du ser dig själv i mitt liv som du en dag kämpade som ensamstånde! Men jag avaktar gärna ett tag till, sedan kanske....Lennarts liv var rörande att höra, jag sa till han att var duktig som har kämpat och varit pappa under hela sin tid. vi känner en gemenskap, och han kommer absolut att finnas i mina tankar, ett levande bevis på att de går, hur de än ser ut så kan man lyckas med och överleva de svåraste stunderna. För de hörs i hans berättelse en röd tråd. Kämparglöden och att inte ge upp...Tack för att jag möte dig!!!