Envis eller dum!

Med dum menar jag inte som trög eller mindre begåvad, utan dumstridig som håller på med mitt yrke som jag gör, mitt liv och kämpar på. Envishet vill jag nog kalla de på högsta nivå! Vad får mig att vilja leva och vart kommer gnistan ifrån? Känner mig just idag starkare än någonsin. Fasten när jag bara vill väl, så fick jag bara skäll.
Men när jag står där och murar mina små jobb, så utbrister jag efter varje färdigt jobb, åhh så fint de blir! Jag talar om de högt och tydligt för mig själv så jag verkligen ska få höra de, och de kommer så från hjärtat :-) För jobbar man inom den mansdominerade branschen, så är inte lovorden överflödiga. Tvärtom, man får sig en känga, både nu och då. Men jag ger aldrig upp, så här tänker lilla Anna. Överlever jag denna dag, så har jag varit duktig, slipper jag höra tjatet en halv dag, så är jag resterande tid mycket bra. 3 år har gått i min murarkarriär, och jag känner mig bara mer och mer okunig för var dag, men jag jobbar förbannat flitigt och försöker lämna de bästa, minst lika bra som de andra herrarna. De är typiskt kvinnligt att vilja vara alla till lags, jag vill kunna vara snäll även på mitt jobb. Och de kan jag, men de blir så fel ibland. Vet ni vad, jag trivs som fän på mitt jobb iaf. Jag gillar gubbarna trots allt, jag är ingen svår person att jobba ihop med, men jag är jävligt envis och dumstridig ibland. De slår bara tillbax på mig själv, men de ska jag jobba på mer. Envisheten, vart kommer den ifrån må tro? Jo tack för att jag är en äkta Gustafsson från vackra småland, 30-talister till föräldrar. Och ett jävlaranamat till min personlighet. Så här ligger de till kära vänner, när jag var sambo med Albins far, så hade vi ett drömhus, sjötomt med egen brygga med båt. I garaget stod en flådig Merca 360, och jag hade min lilla jaktbil på infarten. Hojen tog jag en söndagstur med om vädret tillåte sig. Ekonomin var gudomlig, då sambon låg ute på jobb. Och livet skulle bara vara så bra, men jag var sjukskriven, gick hemma och kände mig väldigt håglös. Var de så här livet skulle se ut? Den frågan ställde jag mig ofta. De var mycket som hände, Albin var mycket sjuk, som ni vet så fick både syster och mamsen cancer vi de tillfället. Orken att vilja leva var minimal, jag kämpade då emot min förbannade Tinnitus, och ångesten över att inte vara nöjd över livet. Då hände något i mitt liv, jag bestämmde mig att leva de liv jag själv ville. Jag bestämde mig för att bli min egna försörjare och en lyckligare människa. Och på den vägen gick jag. Från att ha varit heltidssjukskriven tills idag, så lämnar jag snart mitt 25% sjukbidrag, och blir nu till årsskiftet säkerligen av med mitt sjukbidrag. Jag är snart framme vid mitt mål, mållinjen är nu nära. Och det är säkert svaret på min fråga om hur jag orkar? Att blicka bakåt på de jag hade då, så betyde de ingenting, emot dessa vardagar jag kämpar för dagligen, överlevnaden och att kunna vara en självständig kvinna med sitt barn, med sina behov. Tror fan att jag orkar då!!! Min positiva anda, och egenskaper att vända de svåraste till de bästa, är den dagliga tacksamheten. Varför hålla på att älta i den gamla, när vi ändå kliver in i framtiden var eviga dag, varje timme, varenda sekund.
Jag är min egna individ och de är mitt ansvar att göra de bästa av livet. Så envis eller dum, de får läsaren själv avgöra, jag anser att jag är en väldigt envis och livbejakande person. Älska mig själv och livet som sådant...Kram kram till er alla.