Min första semester i stockholm, tillbringas med att vakna tidigt på morgonen och få njuta av kaffet och en grundlig genomgång av allt som har hänt på datorn, detta är vad mina föräldrar gjorde fasten med en färsk rykande lokaltidning Vimmerbytidningen. Semester innebär vila och de har jag oxå, men vanar så tidigt varje morgon! Vila för mig är inga bundna tider att hålla på, de är frihet.

Som sagt är ju nyinflyttad till storstaden, dit jag länge velat komma, nu är jag här och de är svårt att förstå. Att jag har min egna lgh, som jag renoverar. Mentalt har jag varit här länge, men har inte vågat förens jag nu tog mitt beslut att nu måste de ske. Och de känns stark och modigt gjort. Men sån är ju jag! Nästan allt har klaffat fint ihop hela tiden, flytten, allt bestyr som innebär i en flytt, försäljningen har gått som på räls. Visst är de någon mening med detta, de hoppas jag. Och skulle något tråkigt komma på de här, som jag ibland kan känna rädsla för. Att hur kan allt gå så smärtfritt, utan några tråkiga besked som har varit eller skall komma! Kankse jag har blivit bättre på att försöka leva de liv jag själv vill och behagar mellan de tyngre stunderna, att återhämta kraft och kunna ta de bättre när de oförutsedda händer. Säkert lever vi i de undermedveta om att stärka oss emellanåt, åtminstånde jag! De har fått mig att njuta mer av nuet och inte försöka dra ner mig i de nattsvarta. Men jag tänker på de emellanåt, för att förstå och kunna ta vara på min livsglädje idag.

Men nu närmar jag mig fyrtio, och de gör jag med lättnad, de känns så behagligt att bli äldre tycker jag, dels blir min son äldre, och vi tar hand om varandra på ett annat sett, vilken lycka att axla av sig småbarnstiden. Och få njuta av en egen individ, som är en avkomma efter mig! Ser så mycket av hur jag var som barn i han. Men vi är inte alls lika i alla avsenden, han är en mycket stark och samtidigt lyssnade person, till sina kamrater. Där jag ist kanske inte var en lyhörd person som barn, utan ist var jag mer hjälpam och ville vara alla till lags genom att visa de handkraftigt. Stark har jag dock alltid varit, de är Albin med, men han har andra egenskaper som är starkare. Albin är en intressant person att följa, synd bara att han inte har de stödet av sina gamla förfäder som morföräldrar, inte ett telesamtal på flera år till oss. De kännas ska jag säga. Om jag nu inte lever de liv som de önskar, så är de iaf inte värt att inte få delta sig, veta mer om hur han/vi lever och mår. De hade känts som ett bra stöd i alla dessa jobbiga år. Men som sagt ensam blir starkast, jag känner mig stark och de är säkert viktigt för Albin, han har dessutom all min kärlek och från sin Pappa, de är de viktigaste. De går att spekulera och nysta hur länge som helst i om hur och vad som hade varit bäst eller sämre, jag lämnar de idag! Och återgår till min renovering, som vi båda ser framemot, Albin och jag. Han har nu vaknat, ropade Mamma! Klart jag lämnar mitt morgonkaffe och dator och stiger in i hans rum, lägger mig brevid och drar handen sakta över hans bara rygg, de är en lugnade effekt på han, så underbart att kunna ge han en sådan start på hans dag. Ha en fin dag, för de ska vi ha! Kram.