Min nya granne Kerstin!

Fruängensböna, om inte jag bär de namnet så gör först och främst min nyfunne granne det. Och så får de la bli ett tag framöver, jag ska berätta om min Fredag, sista fredagen på min härliga semester som ny inflyttad till Stockholm, kunde inte få ett bättre slut på denna dag. De flesta dagar har varit förgyllande sedan jag flyttade hit. Vet inte varför, men som nyinflyttad tror jag att sårbarheten är ganska så stor och även glädjen för de lilla blir så hjärtligt och varmt. Jag har funnit min Kerstin, en änkofru på endast 66 år, som nyligen har fått pension. Och man ser henne allt ofta här ute att gå och prata med alla dess boende här. Förmodligen är hon en omtyckt person. Och vem faller inte som en fura då vi äntligen träffas här utanför vårt boende, jo jag tror bestämt att båda två fattade tycket för varandra direkt, de var ingen svår match att berätta om sitt livs historia och även för höra hennes bakgrund. Alltså, jag tror ju allt har sin mening i mitt liv just nu, de känns som så. Då hon berättar om att hon själv kom hit till Fruängen som 10 årig flicka, och har fött upp sina 3 söner i en femrummare med sin man, i dag sitter lilla Kerstin som änka, och bor endast med sina 3 katter och utflugna barn. Hon känner självklart ensamheten efter sina aktiva arbetsår. Och de syns att hon har slitit i sina dar, att få höra henne berätta om gamla Fruängen och dess kvarter, som hon nu har bott i 55 år, är fasinerande. Man både hör och ser tiden framför sig, husen är sig lika från de byggdes 1956, och de ser man, men att omgivningen är annorlunda idag från förr. Kerstin och jag har funnit varandra som jag har gjort med andra människor i mina dar, men att få ha dessa lite äldre och härliga omkring sig, de är tryggt och kul att få lite historik i de hela. Och så bjuder hon mig på en cigg då och då, fasten jag inte röker till vardags, bara ibland. Min freda skulle jag åka in till Roselundssjukhus och fixa till mina hörapparater, för de skränner så dant. En rundsmörjning skulle äntligen bli av. Jag möter självklart Fru Kerstin här på gatan, och som har tappat suget att åka ut på landet och hämta äpplen. Jag säger som så, - att de ska bli att lämna Albin för avfärd hemåt Småland, och jag ska sedan ska fortsätta till Roselunds sjukhus med T-banan. Då erbjuder sig Kerstin sin tid om att vi tar min bil ist och så visar hon mig vägen in till stora staden. Ingen mer än jag blir gladare, för kan jag ta bilen och lära mig gatorna och vägarna så är jag bara gladast. Så de blev en trevlig resa genom Liljeholmen, Hornsgatan och fram till Roselunds sjukhus. Guide ingick på resan, och även upp till hörselkliniken, som dock var stängt. Så de blev en liten tripp till Hörsam på Ringvägen 90, höstvädret var ju ljuvligt och solen värmde gott. Fredas humöret var på topp, och utmed gatan satt de folk på uteserveringarna och intog sin första fredas stänkare. Presic så som jag vill ha mitt Stockholm, sponanliteten och dess coola personer som njuter. Kerstin tror jag tyckte de vart en härlig eftermiddag med mig med. Hon är född och uppvuxen i stan, och kan alla gater och kvater, henne ska jag vara rädd om, de är en förunnat att hitta. När mina ärenden vara klara och jag hörde nästan som en gudinna, så var lyckan så stor, så jag slog till med att bjusar Fröken Kerstin på stek strömming och pärramos och ist för lingon som de ska va, fick vi någon annan god röra till. Men lite förståelse får man ändå ha, de kan väl inte veta hur vi smålänningar och gamla tanter från söder vill ha på sina traditionella rätter, så de fick duga som sjutton. Vi tog maten med oss och satte oss inte så långt ifrån bilen på Tideliusgatan på en parkbänk. Dukade upp varsin god strömmings låda, nystekt och doften var oemoståndlig, de smakade som vi hade förtjänat de, de lover jag er. Kerstin och jag mitt i vackra södern, med varsin matlåda, och filosoferade om livet som hade varit och drömmarna som fanns. Just såna här stunder är historiska för mig, de här ögonblicket, den här gemensamhetet, den kemin jag känner för Kerstin, är svårt att beskriva. Att hon tog sig tid att följa med mig, var ju helt oväntat, men så hjärtligt av henne. Vilken härlig eftermidda de vart, på turen hem visade hon mig resterande bra platser som är bra att veta här i Fruängen. Jag handlade även på fiskdelikatessen vi så nöjdsamt äger här i Fruan, svenska signalkräftor med västerbottenpaj, färsk surdegsbröd och en god ost till de. Champangen låg redan hemma på kylning, så efter denna underbara åktur med Kerstin, så var de bara hem och vänta in mitt trevliga besök. Och de ska jag berätta om en annan dag...Lycka...