Att få inta en ny dag är alltid en gåva, du vet aldrig hur din dag ska sluta, innan dagen är slut kan dit liv se annorlunda ut. Jag har upplevt de på många sett, de starkaste är ju tyvärr förluster, men de finns svaga minnen av stunder då man ville att tiden skulle stanna. Jag har en extra förkärlek till Sveriges vackra sommarmorgon, lustigt nog, har de hängt i mitt liv. När jag en gång var ung, så traskade man hem efter en natt fest, i morgonens tidiga gryning. Kontrasten att lämna sorlet av hög musik, glada människor, bytes ut till tystnaden, fåglarnas morgon kvitter, solens uppgång, känslan är obeskrivlig. Tror att dom flesta har upplevt de!
Ännu en sådan här känsla har upplevts denna helg, de pirrar i magen när jag tänker tillbaka.
Stod mitt allt, vid baren, discomusik som dunkade långt in i bröstet, sorlet av en blandning av musik och all glädje, den var intensiv och häftigt. Jag spanade ut över publiken, då de helt plötsligt dyker upp ett känt ansikte, hon hade ett underbart leende, vackert hår, kropp och henne kände jag igen men kunde inte placera. Efter en pressention, fick jag en wow upplevelse och vart så otroligt glad, knäsvag att hon fanns där. Vi hade nämligen träffats vid ett tidigare tillfälle. Jag hade sökt henne via andra sajter och hittat där, så denna träff vart en kväll jag aldrig ska glömma. De dansades intensivt under bar himmel, de var närkontakt och de var så ljuvligt så. Att få känna ett gensvar på de fysiska planet, kan säga mycket mer än bara ett par ord. Så fortsatt kvällen tills musiken tystnade och människorna sinade. Tyvärr var de dax att släppa taget, och inse att natten skulle skilja oss åt, ännu en gång.
Men innan dess, vart de en långpromenad genom vackra Stockholms naturmiljöer, de var gryning, och tystnaden fylldes med fågelkvitter, luften var somrig och uppfriskande, och i min vänstra hand hade jag en annan hand som var så len och underbar att hålla i, vilken lycka! Hon tog mig med genom en skogslig genväg som ledde till karlaplan, att man ville att tiden skulle stanna här och nu. Känslan, promenaden fick mig att minnas om de som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva igen. De gick inte fort fram, de pratades lite, jag tror båda var så upptagna av situationen, jag minns mest handen i min hand, så underbart, så slående allt annat...Vart mötet bär hän, de vet jag inte, kanske bara de var en tillfällighet, ett minne. De återstår att se. Men att få uppleva och känna en sån härlig personlig attraktion, de är obeskrivligt, de är skrämmande, de är ljuvligt. Jag låter känsla stanna där, och lever vidare i ruset ett tag till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar