Min tvillingsjäl har lämnat mig, men inte mentalt utan bara fysiskt. När jag blundar finns hennes vackra leende kvar, hennes fina hår, hennes späda kropp. Att man kan älska sin syster på de här viset är för mig ingen gåta, de är bara så. Att få en tvillingsyster på köpet när man människa ska bli till, är inget man väljer, eller gjorde vi de? De var nog någon mening med de oxå, men ack en sån kärlek och smärta de har varit på många sett och vis. Kärlek att vi har haft nytta utav när vi kan ge varandras styrka när de har dalat upp och ner, när sjukdomar har svepts över oss och familjen, de har påfrestat oss till de yttersta. Så nära att jag höll på att förlora min käraste. De har varit förkrossande många stunder, jag har gråtit i din hand när du inte vetat om de, när du var medvetslös och respiratorn andades åt dig, jag tror på den inre styrkan, om att vill vi leva så gör vi de hur än jävla hårt de är just den fasen, så kämpar sig livlusten igenom de tyngsta och mörkaste stunden. Och de är du ett levande bevis på.....Du, kärleken övervinner allt. Jag hoppas du ska känner de. Jag ger dig min kärlek, kanske inte alltid jag kan göra de på bästa sättet, men gör mitt yttersta. Nu saknar jag dig bara så mycket, men blundar en stund och ser dig framför mig. Då blir jag glad. Älskar dig för alltid.....