De finns vissa starka känslor och intryck som återkommer emellanåt, tillstånd och upplevelser som kommer och flaschar förbi. Dofter som jag kan känna, som får mig att minnas ett ögonblick på något. De kan vara goda som onda. En stark känsla var, när jag var barn, typ gick i fjärde klass. Någon gång på 80-talet. Länge sedan alltså :) Men då var jag och syster nya på en skola som heter Astrid Lindgrens skola i Vimmerby. Där skulle de ses Bröderna Lejonhjärta, i stora aulan. Jag minns mig så väl att jag kände mig så vilsen, jag hängde inte med. Utanförskapet vart så tydlig i större klasser, då vi kom från en mindre skola. Man hörde inte allt som sas, eller hängde med, man följde bara mängden. De var så jag kände den dagen då vi skulle se Bröderna Lejonhjärta. Jag hade följt mängden och hamnade i en stor aula, där satte vi oss, och de öppnades en ridå. Stor filmduk hade vi framför oss, filmen började..Ni som har sett den, vet hur den börjar, Jonatan hoppar med skorpan på sin rygg. De var otäckt, men de som jag minns mest var inledningsmusiken, den var stark, så stark så jag än idag tar fram den på youtube och lyssnar och minns hur jag där kände mig så liten och rädd på någotvis. Jag kommer ihåg känslan så väl, tack vare musiken. http://www.youtube.com/watch?v=eYDYE9HU1sc
På tal om en ny upplevelse, härom dagen. De måste jag berätta.
Utan min son hade jag inte upplevt de, de händer nya saker som jag får tack vare honom, de är jag tacksam för, han är min framtid. Streetdance var något han ville prova på, vi fick blanket via posten om aktiviteter från Dövas kulturskola. De vill jag prova sa han, och de med basta. Jag anmälde och vi var där i god tid, lustigt nog i alla vimseri :O. Vi kliver in en en typ riktig danslokal, nu snackar vi om en replokal för endast dansare, svarta väggar, golv,tak och gigantiska speglar framför. Min 8-åring kliver in där som vilken cooling som helst, inte ett dugg blyg utav sig. Här finns bara döva unga typ 15 års tjejer och instruktören Alexander och en teckenspråkstolk. Han pratar endast och kan inget teckenspråk, tolken tecknar hela tiden vad han säger. Nu är Albin tvåspråkig, kan både teckenspråk och är hörande kille, de är fin egenskap. Han kan hänga med på de som sägs, men missar han något, tar han in teckenspråket som extra stöd. Bra va! Nu kommer jag till de som är så facinerande, döva tjejer som ingenting hör, men de känner basmusiken i sina kroppar. Alexander drar på ljudet ganska så mäktigt, de känns ordentiligt i både golv och i luften att de är streetdance musik, deras glädje går inte att beskriva i ord. Och de hänger på hans undervisning som de hörde musiken klockrent, medans Abbe och jag fick stänga av våra apparater för att inte bli döva. Vad jag menar, trots handikapp finns de inga hinder, de fick vi uppleva denna kväll, musik går att uppleva på vilka former som helst, underbart att se, nästan rörande. De var rörande...Lika rörande som när jag satt i aulan och hörde Bröderna Lejonhjärtas inledningsmusik. En känsla som sitter i livet ut.

Tack Anette för ditt fina inlägg, de är trevligt att se att spontana människor läser mig blogg, tack alla ni som vill ta del av mitt skrivande, de är inspirerande.