Har lite funderingar....

När jag blickar tillbaks i mitt liv, så ser jag ett mönster som ingen vuxen människa pratade om då jag växte upp! Jag menar de olika faser i livet vi hamnar i, de pratades bara om att bilda familj, jobba och bli gammal. Tänkte alltid som liten, att vad skönt de ska bli när jag blir pensionär, då har jag tagit mig igenom allt de där som verkar så jobbig, och som mina föräldrar stod i just då, med 3 barn med sina behov, sommarställe som alltid var under renovering, huset i inne stan som skulle var kärnan av familjens borg, försörjningen som då bestod av att amotera på sina lån (vilket vi inte gör idag) Nej de verkar vara jobbigt, att bara vara så där och leva på samma hela tiden. Eller fanns faserna där fasten jag var för liten för att förstå dom, förståd mina föräldrar dom själva!?

Hur som, så känner jag av faserna själv, de har inte varit många men de finns, men de har funits förändringar i livet på både gott och ont, kan vi kalla dom faser?
En fas, som jag gillar skarp är den här när vi övergår från våra ungdomliga höga krav på oss själva, till att bara vara och acceptera att jag faktiskt duger för den jag är, jag ser ut så här, kommer alltid att vara den person jag är. Jag skiter i vad andra tycker och tänker om mig, de får köpa hela konceptet om de vill lära känna mig. Den här fasen var gudomlig att släppa och få in i mitt liv. Jag hade någ de så svårt för att hålla mina ramar på plats, att de skulle se ut på ett visst mönster för att passa in.
Men nu är jag här och har kommit in i en ny fas, som känns lite jobbig, suck. De var ju som jag trodde när jag var barn, att livet mellan att vara vuxen och pensionär var bara så kneppigt, förståd inte de där alla gånger, och de gör jag inte än idag!
Ordet vuxen känns så fel i sammanhanget jag nu tänker på, jag kanske ska säga ansvarsfull person. Låt mig förklara, vi alla är ju vuxna, men bara för att man är vuxen så fyller man ju inte alla kriteringar som jag trodde som barn. Vi och jag lägger ju på barn att vuxna vet bäst, lita på en vuxen, gå till en vuxen om du är ledsen, känner dig hotad, m.m Och de trodde jag tills idag, men nu som först efter alla år så fattar jag att man inte alls kan lita på alla vuxna. Ta mig inte ordagrant, jag vet lika väl som du att alla inte är att lita på, men att söka den där ansvars fulla personen som står för sitt och är bara så där underbart trygg i sig själva. Vart finns dom?
Jag har nära vänner som jag känner stor tillit för och syskon.

Min fas är just nu i de skedet då frågan om vart finns den här personen att dela sitt vuxna liv med? Jag söker fortfarande den här vuxnas trygghet, jag har just själv hamnat i ett tryggt läge med mig själv som person. Men med de försvann en del av hoppet att finna en trygg, ansvarsfull, livskamrat. Eller är jag så stark i mig själv att jag har svårt att se andras styrka, så de blir svårt att låta bli och mäta sig själv med andra? Eller har jag blivit bekväm med att vara mig själv närmast? Snurrigt snurrigt.

Om typ ca 28 år går jag i pension, då ska jag bara sätta mig ner och blicka tillbaks på mitt liv, jag kommer att vara fysiskt utarbetad och likaså mentalt om jag håller på i den här takten.
Men jag tror dock på en skön känsla att bli fri från sitt arbete, en plikt som jag har varit trogen.
Men vilket bagage, kankse jag ska ta och skriva den där biografi boken då!
Kanske den ska heta! "Mitt liv som en fas" "Sista skriket som pensionär" "Knullrufs och murbruk" ja kom med förslag, de är så välkommet :) För innehållet har jag ju redan klart ;)