Snyft snörvel och åter tårar...

Vilken jävla underbar tur jag har med kärleken, de må jag säga. Hur mycket ska man behöva stå ut med? Man har ju hört historier om folk och fä som blir bedragna av sina kära, man har inte förståt deras uppgivenhet, besvikelse och ilska. Man kan inte säga att man förstår dom förens man själv är utsatt eller drabbad, annars ljuger jag för dom.

Och så vart jag så själv så avhyvlad i fredas, då jag äntligen skulle bli sambo med Tjejen.

Inga vibbar, inga signaler, utan här har jag gått i lyckorus och lite nervositet av att bli sambo efter 4 års ensamstånde liv med sonen, de kändes skönt att få bli två och dela vardagen med någon. Jag behövde verkligen denna tjej att luta mig till. Äntligen kände jag mig mogen för att släppa in en nya människa i mitt liv, har sökt så länge och har inte haft någon brådska så. Men som sagt för älska måste man vara två.

Visst de har varit lite på och av i vår relation, men inget utan att de har stärkt vår kärlek då vi har känt att de är vi två! Så kände jag, men tydligen gav hon falska förhoppningar om hon gjorde likaså. Det har bedyrats om äkta känslor och kärlek, löften om ärlighet.

Men där ser man på, så naiv jag kan va. När sista resan till att hämta käraste och hennes grejer, som hon inte var färdig med att packat, då jag står innanför dörren och vill hjälpa till så vi äntligen får åka hem och känna på sambolivet. Jag har tvättat bilen för hon ska få åka fint, jag har klätt upp mig i de kläder jag vet hon gillar, allt känndes så bra. Där står hon mitt hjärta och vill backa ur hela familjelivet inkl, att hon gör slut. Orden ekar i mig ännu, Anna du är en fin tjej, du fixar de här. De fraser har man hört och gett själv till andra, de är fraser som betyder slutet på en relation. Där står jag med alla mina känslor, frågar om och om igen om hon menar allvar? inga tårar, fälldes, hennes styrka var som, jag vet inte vad. Fattar inte hur hon hade kunnat hålla sig tills sista stunden, de är för mig en gåta och är ännu idag.

Ja, jag har bett på mina bara ben, jag har vädjat henne att tänka igenom beslutet, jag kan vänta. Jag kan inte fatta eller acceptera beslutet, om panik och att de inte känns rätt! När hon har bekräftat mig så mycket om sin kärlek.

Frågan blir ju självklart vad har jag gjort för fel? jag har varit hård i mina ord, jag har ställt rimliga krav, som jag känner är relevanta för en relation ska funka. Jag är rak och bestämd, med hur jag vill ha de. Kanske jag är för hård, kanske har jag inte bekräftat min kärlek fullt ut, jag vet att jag kan bli bättre, men de har jag också sagt och lovat så bli. Kontrollbehov har jag, de finns andledningar till de oxå, inget som jag känner är något som kväver, utan bara av medmänsklighet för dom jag håller kär.

Jag hoppas att jag ska ta mig vidare, de sägs att man ska ta fram de negativa sidorna hos personen för att ta sig lättare igenom smärtan, men de är så jävla svårt då man älskade henne så.

Tack mina vänner som stöttar mig, jag behöver de verkligen.

Anna.