Ensamhet ger mig rekarnation.

Ensamheten lider jag inte utav, den är skön. Då jag själv får bestämma den, oftas har jag liv och rörelse omkring mig. Och de blir extra skönt då jag äntligen får tillfället till att bara få va.
Jag lever med min son i en enkel 2 rumare. Han har eget rum, och jag har gemensamt tvrum och avskiljt sovplats. Trivs bra i min köpta bostadsrätt, visst är de trångt ib, men vi är ju inte här så ofta, man jobbar från morgon till kväll, diverse aktiviteter, så de blir mest bara laga mat och slappa och sova här.
Hade ett stort nybyggt hus förut, de låg vackert vid sjön Borstingen. Jag hade morgonsolen som speglades på vatten och stänkte sina strålar in på vårt sovrums tak, de glittrade och var allmänt livligt tidiga morgon. Vaknade oftas då av de på sommarhalvåret, och tog mitt nybrygda kaffekopp med mig ut på stentrappan, tittade ut på soluppgången över sjön, de var en religös upplevelse vill jag lova. Där funderade jag och filosoferade om både ett och annat, oftas vart frågan de "skulle de inte bli mer än så här?" Här satt jag med livet och hade nästan allt som jag önskade mig, redan i så tidig ålder. De kändes väl både bra och håglöst, glädje och sorg.

Men så händer de saker i ens liv, som gör att man bestämmer sig för att ta tag i de där svåra besluten i livet. De är så sant så, att ur de onda kommer de alltid något gott ut.
Och nå fan att de ska behöva hända drastiska saker innan man fattar livet!! Varför ska man hålla på att kämpa för de som inte ger dig glädje, livet är bara dig till låns, du har fått de för att förvalta de enbart för dig själv, inte för andra som jag i många härans år gjorde.
Nej..jag hade de matriellt sett bra, men inombords kändes de kaos.

Tills en dag då detta händer...

På ca 7 månader händer de som inte får hända, men som faktiskt händer. Och de kan hända även dig, tänk på de! Nu säger inte jag att de här är de värsta som kan hända, men allför smärtsamt för varje unik människa ändå att förstå, men vi måste ändå genmgå de oförutbestämda. Värre hade de som vart anhöriga till dom som ryktes bort alltför fort i Estonia och tusami, de fick inte ens säga farväl.
De fick jag, med min Mamma. Vi hade 7 underbara och helvetes månader. Hon tynade bort i lungcancer, samtidigt hade min enäggstvilling fått beskedet om bröstcancer, de var tungt.
Jag var räddast att förlora min syster, hon var ändå ung och stod mig närmast av dom alla, de var ju halva jag. De var en maktlös kamp om att få leva, aldrig i mitt liv har jag varit så psykiskt slut. Att stå som anhörig till 3 sjuklingar är svårt att beskriva, jag bara var där någonstans mitt i alltihop, min son var oxå en liten kämpe då, de var skytte trafik med han till olika sjukhus pga av hans andnöd och dåliga blodvärden. Han hade inget järn i kroppen, han vart bara magrare och sjukare, och inget imunförsvar till slut, drog på sig en massa infektioner.

Nu var mamma som sämst, de hade konstanterat att inget mer gick att göra, vi bestämde så som mammas sista önskan, att få de sista dagarna i hemmet. Hon kom hem där syster och Pappa bodde och som förgyllde mammas sista dagar. Syster nyopererad, de tog bort hela bröstet, färdigbehandlad både med cellgift och strålning, inget hår på sitt lilla huvud. Men agerade utmärkt som undersköterska till sin älskade lilla mamma.

Hör och häpna, mitt i alltihop tänds en ljus i tunlen, som jag trode var bortom all evighet.
Efter många resor och operationer med lilla Albin 2 år då, så var den sista dagen inne. Han genomgår sin sista operation, de tar bort hela hans halsmandlar. Och han får efter uppvaknadet tillbaka livet, att se sitt barns livsglädje och tillfrisknad efter all kämpande var en gåva från mor och de går inte att beskriva känslan.
Samma morgon ringer de till sjukhuset där jag ligger med Albin, de är broder som lämnar beskedet om att allt är över nu, mamma har äntligen fått somnat in. Tårar och en rejäl lättnad...
De ena ger liv, de ena ger efter. Som att ha livet i en bägare, så tömdes den och fyllde på ett nytt, tack Älskade Mamma för de. Jag hämtar kraft från den tanken då de är jobbigt, jag kommer att göra mitt yttersta för att förvalta de liv du gav efter.....

Älskar dig så mycket.....

//Anna.