Atomer går upp i rök.

Vet inte hur jag ska börja min dagens blogg, förbannad frustrerad arg arg arg och ännu mer förbannad.
Skulle inte vara någon förkastelse blogg men jag ska fan inte låta min ilska stanna hos mig mer, de får vara nog. Ut med skiten bara...
Jag har varit tyst länge nog, och levt i de tysta.
Varför ska man vara så tyst om de som händer och sker en så nära? De är frågan jag ställer till mig själv! Och vad ger jag mig själv för svar, det är ett ständigt malande som går runt i min skalle. Jag skäms och är väldigt ångerfull, jag vill backa tillbaks i tiden. Vissa människor hade jag kunnat vara utan, jag har tills nu haft full respekt för vissa och deras betenden. Men idag kan jag inte längre ens tänka på dom utan hatet kommer allt närmare, de kryper liksom inpå mig snart. Måste sätta ett stopp innan bitterheten tar över, och de har jag lovat mig själv att aldrig någonsin bli en bitter människa, de har jag vuxit upp med. Och de drabbar inte bara den bittre utan de närstånde oxå. Aldrig ska min son och min närmaste käraste få stå ut med de, de är smärtsamt med en dold oviskänsla som går ut över de andra. Samma sak som när tystnaden i ett förhållande uppstår, de blir osäkerhet och massa tvivel. Nej, min mening med livet är att inte känna bitterhet och negativitet, jag hatar dessa två benämningar.

Men just nu kan jag inte låta bli, bitterheten över att ha skaffat barn med en så ansvarslös sk vuxen människa. Som inte kan ta koncekvenserna på fullaste ansvar, utan låter de bara fortsätta och kör på sitt eget race. Här handlar de om att de har gått så långt som till en polisanmälan, för barn misshandel. Då skolan har agerat på sitt ansvar och till hänsyn till barnets mående, och tack vare dom är anmälan gjord. Äntligen säger jag bara, i ren rädsla och egoism har jag inte vågat! Men nu får de vara nog, nu måste jag bara ta mitt ansvar till fullo. Nu löper jag linan ut hur de än kommer att sluta så står jag alltid bakom min sons bästa.

Ändå händer de igen och igen, besvikelsen och bitterheten som växer mig allt närmare, fan vad jag hatar den här känslan. Och tack vare bara för en person jag en gång älskade....

Hur kan du bara göra så här?