Nu är de dax igen!

Att blogga är ett sett för mig att diskutera saker med mig själv, rekarnation kanske. Att få sätta sig ner i livets fart, tänka till lite och försöka reda upp lite tankar kan nog vara så nyttigt för alla. Man gör de på sitt lilla sett, jag gör på mitt vis! De här med att få vara den man igentligen vill vara, är jag väldigt bestämd med idag! jag klev ut i rampljuset för ca 5-6 år sedan, och innan dess var de inte alls självklart att jag skulle ta mina behov eller vad jag tyckte eller kände på allvar, de viktigaste för mig då var att uppfylla andras behov i första rummet. Man skulle ha hus, barn, fina saker omkring sig, ett vanligt hederligt liv alltså, sen om de växte en inre börda inom en de spelade inte så stor roll. Bara jag var så jävla duktig och skötte mig exemplariskt, så skulle de NOG allt gå. Tills en dag då de brakade ihop, jag hade byggt upp ett underbart liv med en man, ett liv jag trodde skulle vara bra för mig, jag hade absolut inte tagit min längtan på allvar, utan förståd inte vad min sökan, rastlöshet gick ut på då! Tills jag förlorade mina 2 närmsta anhöriga, tvillingsystern och Mamma. Systern har jag kvar, hon lever otroligt nog. Men ett band har definitivt klippts, syskonsträngen kan vi kalla den. Den här känsla att jag skulle har henne förgivet finns längre, hon finns bara till låns, tyvärr. De var en av mina värsta upplevelser här i livet, att få bli övergiven på så sett, att inte ens få vara delaktig i ett adjö, de har smärtat mig oerhört djupt. Men vi har ett distans idag på livet, vi har ett mer vanligt syskonkärlek till varandra, jag ser Carin mer som min närmsta vän. Och mer än så vågar vi nog inte ha...
Mamma som var min ledsagare i livet, kastade in handuken för många år sedan. En otroligt stark kvinna som idag, om hon hade fått leva om sitt lev hade nog levt de liv jag idag gör, de kan jag faktiskt sätta mitt liv på. Men hon valde de liv jag innan levde, att behaga andra och se om sig själv i sista hand, men de gick som de gjorde oxå, tyvärr. Så igentligen har jag dessa underbara kvinnor att tacka för att jag lever de liv jag har idag. Priset var högt, men de kunde ha sett värre ut, jag gick ur de här starkt, med ett självständigt liv på min väg.
Jag menar så här, varför hänga upp sig på saker vi inte kan ändra på, varför lägga energi på andra när vi behöver de själva. Jag menar inte att bli egoistisk, men se om ditt eget hus innan du hjälper andra. Jag har lärt mig stänga av mycket om sånt jag inte ska ha med att göra, men har jag något som drabbar mig själv, då givetvis säger jag till.
Jag har kommit på mig själv att jag är inte lätt att leva med, kraven på mig själv är höga, jag kräver desamma av min partner. De kan säkert styrkas av mina närmaste.
Jag är så stolt över min son, jag ser att han blir lik sin mamma, otroligt stark kille, självständig, smart och humor för tre :) Han ska bli den bästa, han är den bästa.

Lev de liv du vill leva, skjut inte fram på de du vill göra, utan gör de som behagar dig, därefter blir du en lycklig människa, så som jag...
Ha en skön söndag mina bloggare ;)