Morgonvy över Örebro och en annorlunda dag.

Nu vet jag inte alls hur de går ihop sig de här livet! Idag är en dag som bara inte ska finns, eller så ska dom finnas för att man förstå hur bra man igentligen har de.

För igår var de en toppen kväll, jag sparade mina trevliga aktiviteter tills Abbe kom hem från sin far. Mycket bra kväll blev de...

Men idag, vet i fan !!! Klev upp kl 04,00 och började jobbet kl 05.00. Att jag gillar jobbet de kan ingen ta ifrån mig, vi sprutar fasaden på de 4:e tornet av 6 st, ett jobb som har snart varat i 1 år. Man kan säga att jag kan spruta, en jävel på stocka, isolera, färga, mura smyg och fixa efter slarviga lärlingjävlar. Men glömde helt bort tid och rum då jag beundrar utsikten över örebro en tidigt höst morgon med hög luft från den höga ställningen, samtidigt som luften från sprutmunstycket tjuter i bakgrunden. Då kommer den här euoforiska känslan av lycka i kroppen, att ha ett jobb, ett liv, inkomst, trygghet, jag ni vet den här känslan som man kan få ibland, då livet griper tag mitt i verkligheten och nuet. Fantastisk känsla...

De är brådis på jobbet, jag gillar att ombesörja mina kollegor de bästa servicen, där glömmer jag bort mitt eget ibland. Så ringer telefonen i min fickan och där i andra ändan, talar Albins fröken, opps, tänker jag, vad har jag glömt nu? Och hinner gå igenom hela registret, som skor, frukt, eller kläder, innan hon klämmer fram vad hon vill! Vart är Albin idag? Oh my skiiiit, jag har ju glömt mitt självaste barn hemma. Ähh..jag kommer med en gång, och ärlig som jag är så brister jag ut att jag har glömt han! Suck, nödlögner är jag ursel på, bättre att stå sitt kast, men fy så pinsamt. Jag åker ifrån på jobbet vid 8-tiden annars och kör Abbe till skolan. Nu gick de undan, och jag fick världens utskällning av sonen, annars brukar de oftas vara tvärtom i familjer, men här är de mamsen så får sig en avhyvling då och då :( Men men detta lede till en orolig start på hans dag, inte bra. Jag får skärpa mig helt enkelt, men första gången på mina 8 år som karriärs mamma att jag har glömt han, jag har haft ångest att jag någon gång i hans spädbarn glömma han i en kundvagn sittandes i sin babysiter, på Willys eller något liknande. De vore ju hemskt, men detta var oxå pinsamt, men han är så pass stor och fixar morgonen själv här hemma.

Okey, väl tillbax till jobbet så hade grabbarna sprutat klart, de där lät ju nu vulgärt, men jag menar färgningen ;) Efter en dag av ren ilska, glädje och hårt slit, så gick den så där fort, fasten jag är väldigt trött och less på vissa av mina kamrater, så de känns de tungt och sorgligt Och de ser min chef och undrar hur läget är? Då lättar jag mitt hjärta för han. Och sedan känns de lite lättare. Sedan till Abbes skola och skämmas lite, för mitt slarv och tankspridhet. Nå väl, jag sköter mig annars exemplariskt så jag fick en blink att allt var förlåtet och glömt, fina rara härliga dagis fröknar sonen har ;)

Hem och fixa badrumslampan som hade pajat, först åka till Öb och köpa ett nytt lysrör, hem och montera. Och när jag monterar, så hinner Abbe sno om silvertejp på den gamla och krascha den ute på balkong golvet, sikens vilken känsla säger han :). Suck den nya funkar inte, åker igen och fixar lysrörständare, funkar fortfarande inte, suck, för tredje gången, köper jag ytterligare ett nytt lysrör, för de var ju dubbla i badrumslampan, de såg ja ju inte från början. Nu lyser de i vårt hus :) känslomässigt har de vart tungt som fan idag, och då ska man ju ner i skiten ordentligt, så jag googlar efter ex och hennes nya adress och ser att de har flyttat ihop...då brister de fan för mig. Jag har ju förstått att så var läget, men man förtränger in i de längsta, man känner sig så himla underkastad, dålig som människa, vad var de som inte funkade? Varför lägger jag skulden på mig själv, de var inte jag som bedrog, men de är vi som får ta den förnedrade känslan att blivit lämnad och sviken. Fattar inte varför och hur jag ens kan kosta på den människan som gjort mig så ont, mina tårar! Men de kan vara så att jag tyckte nog väldigt mycket om henne....

Just nu, -bara Albin och jag, jag och livet, livet och meningen, meningen med allt kanske finns där någonstanns...